Vart drar man gränsen?

1. Nej, det hade jag inte, så länge jag inte ville få bättre kontakt med dom. Bjud vara dom ni vill ha där och dom som ni tror kommer bidra till en trevlig dag.

2. Ja, bjuder alltid etablerade par, även om jag aldrig träffat personen. Är förhållandet helt nytt behöver man inte bjuda partnern. 

3. Jag hade dragit gränsen vid att små barn som fortfarande ammar är ok. Det är inte en helt ovanlig gräns och jag har inte hört att folk skulle tycka att det är orättvis att en nyfödd får komma men inte personens 5-åring. 

Att bli bjuden på bröllop  är ingen rättighet, så ingen kan förvänta sig eller kräva något. Det är helt upp till er hur stort/litet ni vill ha det och vilka ni vill dela dagen med:) 

vi bjuder inte släktingar vi inte har kontakt med. t.ex ingen av mina kusiner, ingen av min fars (nu levande) syskon. 
ja, vi bjuder resp. även om vi aldrig träffat denne (är nog bara en dock i denna kategorin, och det är en kompis resp.)
skulle det vara så att en vi bjudit får barn, så.. ja.. vet inte hur vi ska lösa det, vi ska ha barnfritt. men det är ju lite upp till föräldrarna också. ne ja vet inte. 

1. Nej. Vi bjöd bara släktingar som vi umgås med regelbundet, dvs. bara vissa av kusinerna och inte alla mostrar och farbröder utan de som vi ville skulle komma.

2. Ja, vi bjöd respektive i etablerade par även om vi inte hade träffat dem, t.ex. min farbrors nya tjej. Vi hade inte platsbrist i lokalen och de blev jätteglada över att bli bjudna båda två, så det kändes rätt.

3. Riktigt små/ammande barn bör vara välkomna om ni önskar att föräldrarna ska närvara. I annat fall får ni acceptera att de tackar nej. Ha lite fingertoppskänsla på denna, självklart ska ni kunna ha ett barnfritt bröllop om ni vill, men ni måste också fundera på vad som är viktigast av
a) Helt barnfritt
eller
b) Att ni får fira dagen med alla ni älskar

Släkten har ingen rätt att förvänta sig ett stort kalas om det inte är vad som brukar bjudas på och helt enkelt "kutym" i den släkten (de har ändå ingen rätt att förvänta sig ett stort kalas, men jag kan förstå dem lite mer då...).
Bjud de ni vill ha där, de som ni vill glädjas med och som ni ved kommer glädjas med er.

För det första:
- Hade ni bjudit in släktingar (gäller ej syskon och föräldrar) som man knappt pratar med, eller hör något utav på många år, och som själva INTE bjöd DIG på sitt eget bröllop?

Ja, vi bjöd in såna släktingar också. Frågan är ju helt enkelt vilka ni vill ska komma, har ni råd att bjuda in dom osv? Och vad var anledningen till att ni inte var inbjudna på deras bröllop? Vissa har ju mindre bröllop och bjuder inte "allt och alla". Om tex en kusin väljer att gifta sig med bara närmsta familjen (föräldrar, syskon) närvarande, så skulle jag inte alls se det som en anledningn till att inte bjuda in den personen på mitt bröllop sedan. Om kusinen däremot hade ett större bröllop och bjöd in andra gemensamma kusiner och liknande, så hade jag väl varit lite mer fundersam över det hela.

Men oavsett, utgå från vilka ni vill bjuda.

För det andra:
- Hade ni bjudit in respektive till alla släktingar, även om ingen av brudparet känner denne personligen? Är det ohyfsat att bara bjuda in de respektive man själv känner?

Givetvis, man bjuder alltid med respektive oavsett om man känner respektive eller inte. Jag tycker det hör till vanligt hyfs, till vett och etikett helt enkelt.

För det tredje:
- Vi har tänkt oss ett bröllop för bara vuxna, dvs inga barn. Men vad hade ni gjort om det eventuellt fanns släktingar som kanske fick barn strax före bröllopet?

Barnfritt är ju helt okej, så länge man informerar tydligt om det. Däremot kan jag anse att små barn, spädbarn, som behöver sina föräldrar bör kunna få vara med ändå. Där får man ju också känner efter lite, vill man att föräldrarna ska kunna komma, då tillåter man att dom tar med sin nyfödda. Bryr man sig inte ifall föräldrarna närvarar, ja, då kan man ju hårddra gränsen vid absolut inga barn öht.

Vi vill ju inte låta otrevliga eller vara orättvisa, men vart drar man gränsen? Har släkten rätt att förvänta sig ett stort kalas av oss i flera led av släktet inbjudna (tremänningar, fyrmänningar, släktingar till halvsyskon osv)?

Ni drar faktiskt gränsen precis där ni vill. Oavsett vad andra kanske förväntar sig, för givetvis har dom rätt att förvänta sig en inbjudan, men ni har precis lika stor rätt att inte vara alla till lags. Ni måste känna efter vad ni känner er bekväma med. Och visst, bjuder man delar av släkten (inte alla) så kanske man kan få lite sura miner sedan och det är ju något man bör vara medveten om, men så länge man känner sig bekväm med sitt beslut och kan hantera sådant.. ptja, då är det bara att köra sitt eget race :)

Vi bjöd in föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, farbröder, fastrar, mostrar, morbröder, kusiner och vänner. Där drog vi vår gräns. Och vi bjöd in alla av dessa, oavsett hur nära relaition vi har. Det var vårat val. Andra gör på annat sätt och det är också helt okej :)

Vi sitter också och grubblar på inbjudan till släkten. Jag har två mostrar och en faster, och jag har heeelt olika relationer till alla tre. Om jag fick göra precis som jag ville skulle jag bjuda bara en av dem, men jag har kontakt med alla tre ungefär lika ofta. Av min sambos släkt är det likadant, vi skulle vilja bjuda en eller två av dem, men träffar dem lika ofta alla tre. Då känns det rättvisast att köra alla eller ingen. 

Ja, vi bjuder respektive också, oavsett om de varit tillsammans i 40 år eller fyra månader. Min sambo har blivit bjuden både på min kusins bröllop och när min bästa kompis sedan högstadietiden gifte sig, fast de träffades första gången på bröllopet. Den som är viktig för någon som är viktig för dig ska vara lika självklar att bjuda. (Vi hade varit ett par i kanske två månader på kusinens bröllop, så hon ringde och frågade vad han hette så hon kunde skicka inbjudan. Vid kompisens bröllop hade vi bott ihop i tre år.)

Ammande barn som inte kan vara ifrån mamma måste få följa. Som andra skrivit tidigare så är det bebis eller att föräldrarna inte kommer som finns att välja på. Vad är viktigast? 

Släkten har inte rätt att förvänta sig något alls, tycker jag. Men då kommer vi göra tvärtemot vad våra släkter förväntar sig och gifta oss på vårt sätt, så jag är partisk Vi bjuder dem vi har en relation med, inte utifrån släktband. (Och skulle vi bjuda så långt som tremänningar så hade vi blivit minst 200 gäster...) 

Tack så hemskt mycket för alla svar!

Ni verkar alla vara eniga på de flesta punkterna, vilket känns lättande för oss, och gör besluten enklare!

Fler funderingar dök upp, om ni skulle vilja svara på hur ni hade gjort.

Fråga: Hjälp av släkten! Hur skulle ni göra om ingen i släkten känner sig särskilt sugen eller bekväm med att ställa upp med olika roller på bröllopet. Vi hade frågat den person vi ansåg lämplig som toastmaster, men blev tillsagda att hellre hyra in en "riktig" toastmaster... :/ - Brudens bästa vän eller syskon verkar inte heller intresserade utav att hjälpa till.. Sånt gör oss väldigt besvikna, även om vi inte kan kräva något av dom så hade man ju hoppats på lite mer entusiasm.

Tacksam för svar!

Vad jag tycker är ingen hemlighet här.

Jag anser helt klart att man enbart bjuder de man vill ha på bröllopet och man har precis de "regler" man vill ha för de som inte kan rätta sig efter parets önskemål denna enda dag som är deras stora dag, kan lika gärna stanna hemma.

Ja, åsikter kring hur mycket det är rimligt att släktingar hjälper till går ju isär. Nu vet jag ju inte vad ni CT15  förväntar er av era släktingar mer än att ni frågat en av dem om denne kunde vara toastmaster vilket denne avböjt. Sådant är ju givetvis trist och toastmaster hör ju inte till vanligheterna att man hyr in. Kan man ens göra det???
Det finns ju småsysslor som det är svårt att hyra in någon för att sköta som att till exempel dela ut vigselagendan i kyrkan. Där hoppas man ju att någon välvillig släkting inte tycker det är för betungande. 

Vi själva har hyr it in oss så mycket det bara går, för att vi vill att även våra nära vänner och släktingar ska få möjlighet att njuta av festen utan stress. Men det blir ju alltid småsaker som man behöver hjälp med. Man kan hoppas att släkten ställer upp men om de inte gör det så kanske man har nära vänner som inte tycker att smågrejorna är allt för betungande.

Sedan har jag erfarenhet av bröllop inom den nära släkten där man förväntar sig världens arbetsinsats ifrån alla nära släktingar med hämtning av blommor, dukning, matlagning, städning, skjutsning osv. Det är inte så roligt och resulterar i att den nära släkten inte ens hinner uppleva festen för att de snarare är tjänstefolk. Det finns säkert personer som har släktingar som ställer upp på sådant, men att förvänta sig detta kan man inte göra och har man pengar bör man undvika att slita ut sina nära släktingar. Sist jag ställde upp så fick jag inte ens så mycket som ett enstaka tack för insatsen. Mycket dålig stil. 

Släkten brukar ställa upp eller beordras att hjälpa till när det är större fester, typ jämna födelsedagar eller begravningar. Bröllop har jag dock svårt att se att man skulle be släkten om hjälp med. Alla hjälptes åt att baka tårta när min kusin gifte sig, men då tror jag hon stod för dekorationerna, att släkten bara bakade bottnar och vispade grädde, typ.

Jag räknar inte med att våra familjer ska erbjuda sig att hjälpa till med något alls inför vårt bröllop, då hade de nog hintat om det redan. Då menar jag både ekonomiskt och i form av arbetskraft.

Att be någon vara toastmaster handlar inte om att de ska jobba bröllopet igenom, det är ett hedersuppdrag. Om det är viktigt att de ni bett vara toastmasters har den rollen (vilket det brukar vara, annars skulle man inte fråga), kolla med dem igen om de förstått vad ni förväntar er av dem i den rollen. Jag har aldrig hört att man hyr in en toastmaster, det är ju den som håller en röd tråd på middagen, som känner brudparet och eventuellt styr lekarna som blir i pauserna.

Vi bjöd alla i min släkt men enbart karlns brorsa, syrra och jävla morsa med bihang. Om jag hade fått välja skulle inte hon bli bjuden men maken tyckte det skulle bli lugnast så och inte för att han ville ha henne där...

nej, vi bjöd inte hela par. Vi bjöd den halvan den av oss kände. De flesta var på makens sida och hade nya flickvänner eller sådana som var off/on hela tiden och sånt orkade vi inte med och vi ville heller inte betala för dessa personer. På bröllopet ville vi inte ta av vår tid att lära känna folk utan gästerna som kommer ska vi redan veta vilka dem är.

Vi bjöd hela familjer för vi tycker/tyckte det var självklart att alla familjen ska med. Då var mina yngsta kusiner knappt ett år, 5 och 7 år så det var självklart att barn skulle bjudas.

Vi bjuder bara in precis de vi vill ha på plats. Jag har en väldigt stor släkt, men vi har inte brytt oss om vilka som är släkt eller inte när det kommer till gästlistan. Vi har inte heller beaktat om vi varit bjudna till någons bröllop när vi valt personer. Vi har vänner som bjöd oss till deras bröllop, men vi har inte bjudit dem, och vi har släktingar som inte bjöd oss, men som vi bjudit.

Vi har alltid bjudit in två personer i ett par. Allas respektive är med, även de vi aldrig träffat. Detta gäller både släkt och vänner. 

Vi har ett barnfritt bröllop, men om det gäller nyfödda är det förstås (tyvärr) en annan sak. Eftersom amning inte är en självklarhet håller vi oss långt borta från sådana formuleringar, men vi vet också att det endast handlar om ett par som kanske har barn då (de ska få barn precis runt vårt bröllop) så det är ingen stor grej för oss. 

När det gäller uppgifter: vi har frågat tre personer om de vill vara toastpersoner. Vi valde dem dels för att de är nära oss, men också för att vi vet att de är duktiga på uppgiften och för att vi tror att de kompletterar varandra. De sa alla ja, men min tanke är att jag hellre hade velat att de sa nej än att de tog uppdraget mot sin vilja, då hade de inte gjort ett bra jobb. Det kanske är något sådant som spökar, att de inte känner att de kan/vågar? Det är ju en rätt utsatt position som inte passar alla. Jag skulle absolut tacka ja till ett toastuppdrag (och har gjort) men jag skulle tex inte gå med på att hjälpa till med smink eller hår (kan inte), mat (har inte tid) eller springa omkring och dela ut program, visa väg osv (trasig fot). (Och visst kan man hyra en toastperson, har flera bekanta som utbildat sig inom det området. :))

Glömde sammanfattningen: var drar man gränsen? Precis där man vill! Det är ert bröllop, ni bestämmer!

Håller med ovanstående

1. Vi har tyvärr inte plats för det då listan över våra ALLRA NÄRMASTE familj och vänner går upp på över 100 pers ändå. det var vi varken råd eller plats för. 

2. Beror ju på hur länge de varit ett par.. 

3. Ammande barn brukar ju få följa med. De tar ju inte upp en plats och äter inte av maten. Men det är väl upp till föräldrarna om de hellre vill skaffa en barnvakt eller inte...

Vi drog gränsen vid våra far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, farbröder, morbröder och deras barn, alltså våra kusiner.
Längre bak än så går vi inte. Och då är det ändå inte alla mina kusiner som verkar bli bjuda, för jag har så många, så det blir bara de jag faktiskt träffar varje år! 

1. Vi har bjudit kusiner, mostrar och fastrar, men inte sysslingar (jo, en syssling på min fästmans sida, men han går som kompis, inte som släkt). Vi har inte så stor släkt att vi måste dra gränsen där och även om jag inte har någon vidare kontakt med min farbror och hans barn så tycker jag det ska bli roligt att träffa dem igen eftersom vi umgicks en del när jag var barn. Vi har dessutom alltid setts på dop, konfirmationer etc. så det känns självklart. Vi är dock de första att gifta oss bland våra kusiner, på båda sidor, så kan inte svara på hur vi hade gjort om inte de bjudit oss.

2. Vi bjuder in de respektive som vi känner till, det är någon vi inte träffat men som vi bjuder ändå. Jag hade nog tyckt att det var lite tråkigt om min fästman inte blivit bjuden till ex. min kusins bröllop bara för att de två inte hade träffats, även om jag såklart hade respekterat det.

3. Jag hade sagt att ammande barn var okej, men inga andra.

Och slutligen: Nej, släkten har inte rätt att förvänta sig någonting. De har bara rätt att bli glada över inbjudan! Det är ER dag, utgå från vad NI vill :)

Jag tycker ni ska bjuda dem ni vill: En del har väldigt stor släkt där man kanske inte ens känner hälften, ja då kan många säkert kvitta. 
Hade det gällt oss hade det blivit min familj/släkt men enbart mannens familj då resten bor i finland och är över 200 personer och inte skulle kommit iaf. 

Respektive till släktingar hade vi väl varit tvungen även om man kanske inte känt vissa osv. Respektive till vänner? Ja alla hade fått ta med sina utom EN. Låter skithemskt jag vet men hon ägnade tyvärr en hel del tid för länge sedan att försöka få min man i säng så nej tack. Då hade jag tagit smällen att vår vän inte hade kommit utan henne. I mitt liv är hon aldrig någonsin välkommen. 

Ammande barn är ju oftast välkomna även på ett barnfritt bröllop. Trösta er med att de föräldrarna brukar inte stanna så länge iaf ;) 

Släkt och vänner ska bara bli glada om de blir bjudna tycker jag även om jag vet att många ofta förväntar sig saker. Gäller min släkt också tex...

Lycka till med allt!