Tjatar jag?
Det där med ett år efter frieriet är väl en amerikansk grej?
Det är många som tycker att förlovning är tillräckligt. Man visar utåt att man har en seriös relation och att man inte är tillgänglig för andra.
Och så finns det liksom i framtiden att man kanske gifter sig någon gång.
Det är mer likt den Svenska traditionen med trolovning. Man lovar trohet till den personen helt enkelt. Det finns dokumenterat fall där par levde ihop som gifta utan att faktiskt ha gift sig. Trots att det alltså egentligen ska ha varit en stor synd, så var det ok... för dom var ju trolovade...
Trolovning kunde ske både som barn, att familjer lovade bort sina barn till varandra. Och i "giftasvuxen ålder" där ungdomarna själva lovade trohet till varandra och i princip sa - får jag inte tillstånd att gifta mig med honom/henne så gifter jag mig inte alls...
Jag och maken var nog förlovade 7 år eller nåt sånt innan vi gifte oss, och typ 5 år innan vi började planera (vi planerade bröllopet i nästan 2 år) och vi förlovade oss inte med intentionen att vi skulle gifta oss, punkt slut. Utan det var en sån där sak som inte var otänkbar och som låg någon gång i framtiden.
Sen dök det upp 2 tänkbara datum inom överskådlig framtid, och vi började fundera seriöst...
--------------------------------------------------
Men till TS - jag tror att du kanske behöver sätta dig ner med honom och fråga om han har fått kalla fötter.
Han kanske vill gifta sig med dig - jättegärna.
Men att han blev lite rädd, att det känns som en så stor grej att göra.
Hans idé om bröllop kanske inte är samma som din och han är rädd för att göra dig besviken osv...
Vissa låser sig helt när dom kommer till en sån här sak.
Men utgå inte ifrån "när ska vi gifta oss, vilket datum" utan "hur känns det, vad är dina tankar om vigsel, fest mm?"
För på så sätt kanske ni kan resonera er fram till ett datum bakvägen.
Att "jaha, du vill åka skoter till festen? Jamen då ska vi ha ett vinterbröllop" - typ 
