Tjatar jag?

men vill han gifta sig då?

Att förlova sig betyder ju inte nödvändigtvis att man vill gå ett steg längre och gifta sig.  Att man förlovar sig betyder ju inte per automatik att man friar. 

Förlovningen för honom kanske var "the big thing" och det är därför han drar ut på att bestämma sig för något. 

Du får helt enkelt prata med honom och fråga varför han är så obekväm med att diskutera saken.  Vill han gifta sig eller inte eller vad är det frågan om? 

Nyfiken gul: fast förlovning är ju ett löfte om giftermål som egentligen skall ske inom ett år efter frieriet. Så förlovar man sig är ju detta mer eller mindre ett löfte om att ett giftermål skall ske tycker jag.

Varför förlovar man sig annars?

Jag friade till min fästman på vår 5-årsdag och vi hade båda sen tanke på att gifta oss inom ett år. Men allt eftersom tiden gick kände vi (speciellt jag!) att vi ville vänta. Nu har känslorna för giftermål mognat fram och vi har nu bestämt oss för att gifta oss på vår 8-årsdag!

Jag förstår helt och hållet att du vill gifta dig och att dina mor- och farföräldrar ska kunna vara närvarande. Men å andra sidan - du vill väl hellre att din fästman ska göra det helt av fri vilja än att dina mor- och farföräldrar är med? 

Att bli stressad fram till ett beslut är fruktansvärt. Min fästman ville gifta sig, men jag ville gärna vänta. Tillslut sa jag ja mest för att få slut på tjatet. Det kändes aldrig bra, och jag tog mig mod och förklarade att jag ville vänta. Det accepterade han och nu är vi båda 100% säkra och glada över den kommande vigseln!

Vi har exakt samma historia, fast vi förlovade oss i december 2012 

Jag har också varit den som dragit i bröllopsplaneringen, och i februari 2013 bokade vi faktiskt en lokal och hade tänkt gifta oss nu i sommar. Det sket sig, skulle man kunna säga, och vi avbokade lokalen och jag deppade sönder ett tag. Han ville hinna vara förlovad ett tag innan vi började planera bröllop. 

Nu i våras bestämde vi oss för att ta tag i planeringen igen, och nu gör jag mitt allra bästa för att inte försvinna långt före honom utan se till att vi gör det tillsammans. Det ska inte bli mitt bröllop, utan vårt. Jag har i kortare perioder tjatat, åtminstone för att få ur honom vad han vill. Om jag drömmer om bröllop och han är nöjd med att vara förlovad så vore det orättvist att inte båda vet om det. 

Eftersom ni har pratat om bröllop tidigare och han sagt att ni skulle ta det senare så tycker jag det är grönt ljus för att fråga igen. Kan ni sätta er ner när båda är lediga och prata om det? Bläddra i bröllopstidningar eller söka på nätet vad som finns att välja mellan? Ni behöver inte bestämma hela bröllopet på en kväll, men att prata och fundera lite tillsammans så ni båda vet vad ni tänker er är en bra början  

För mig har det tagit en hel vecka att få min sambo att sitta ner i samma rum som mig och prata bröllop, och snart har vi kanske ett datum. (Han har dock föreslagit sin födelsedag, flera gånger men senast igår, och jag råkade hota med att ställa in förlovningen om han inte tog det på allvar och kom med ett riktigt förslag. Inte det mest genomtänkta jag gjort, men vi är fortfarande tillsammans idag!) 

Det där med ett år efter frieriet är väl en amerikansk grej? 

Det är många som tycker att förlovning är tillräckligt. Man visar utåt att man har en seriös relation och att man inte är tillgänglig för andra. 
Och så finns det liksom i framtiden att man kanske gifter sig någon gång.

Det är mer likt den Svenska traditionen med trolovning. Man lovar trohet till den personen helt enkelt. Det finns dokumenterat fall där par levde ihop som gifta utan att faktiskt ha gift sig. Trots att det alltså egentligen ska ha varit en stor synd, så var det ok... för dom var ju trolovade...
Trolovning kunde ske både som barn, att familjer lovade bort sina barn till varandra. Och i "giftasvuxen ålder" där ungdomarna själva lovade trohet till varandra och i princip sa - får jag inte tillstånd att gifta mig med honom/henne så gifter jag mig inte alls...

Jag och maken var nog förlovade 7 år eller nåt sånt innan vi gifte oss, och typ 5 år innan vi började planera (vi planerade bröllopet i nästan 2 år) och vi förlovade oss inte med intentionen att vi skulle gifta oss, punkt slut. Utan det var en sån där sak som inte var otänkbar och som låg någon gång i framtiden.
Sen dök det upp 2 tänkbara datum inom överskådlig framtid, och vi började fundera seriöst...

--------------------------------------------------

Men till TS - jag tror att du kanske behöver sätta dig ner med honom och fråga om han har fått kalla fötter.
Han kanske vill gifta sig med dig - jättegärna. 

Men att han blev lite rädd, att det känns som en så stor grej att göra.
Hans idé om bröllop kanske inte är samma som din och han är rädd för att göra dig besviken osv...
Vissa låser sig helt när dom kommer till en sån här sak. 

Men utgå inte ifrån "när ska vi gifta oss, vilket datum" utan "hur känns det, vad är dina tankar om vigsel, fest mm?" 
För på så sätt kanske ni kan resonera er fram till ett datum bakvägen.
Att "jaha, du vill åka skoter till festen? Jamen då ska vi ha ett vinterbröllop" - typ 

 

Alla är ju olika men mina tankar: en förlovning är ett löfte om bröllop, och traditionellt sett inom ett år. När vi förlovade oss sa vi dock att det inte är ett frieri, vi menar att vi ska gifta oss, men inte nu utan någon gång. Vi var alltså överens om att förlovning för oss betydde att vi ville gifta oss, sen. Vi var förlovade i fem år innan det blev frieri. Och vi gifter oss ett år från frieriet, sex år efter förlovningen.

Så jag undrar lite om han friade, eller om han undrade om du ville förlova dig? Han kanske tänker att förlovning är en separat grej och blir stressad av att du tar det som att ni ska gifta er och han tänkte att ni skulle vara förlovade i tjugo år?

Med det sagt: jag ville absolut gifta mig med min mormor närvarande. Jag väntade för länge och nu är hon borta. Det är inte kul att göra det "misstaget". 

Nyfiken gul, nu fru: Han friade ju, de bestämde inte bara förlovning ,så då borde han väl vilja gifta sig? ;)

Tycker inte man ska fria eller bestämma sig för att gifta sig utan att vara redo att bestämma datum. Annars kan man lika gärna vänta. Så nej, du är inte tjatig, han är seg. ;)

Fast det där håller jag inte alls med om! 
Jag friade till min sambo eftersom jag ville ta vårt förhållande ett steg längre. Jag ville veta att vi var på samma nivå och att det här skulle vara för evigt. Jag kände då att jag inte ville vänta fem år till för att då inse att han inte alls vill gifta sig... När vi hade varit förlovade ett tag insåg att vi inte hade ekonomin plus att det hände andra saker i familjen som gjorde att vi (jag) ville skjuta på vigseln. Jag tycker inte alls man måste ha bestämt ett datum för "annars kan man lika gärna vänta".

Angående att vilja ha den äldre generationen med på bröllopet: jag har alltid stått min mormor väldigt nära, och i våras blev hon sjuk i cancer och allt gick väldigt fort. Från hon blev lite krasslig till att hon gick bort tog det två månader. Och vi kunde inte göra något för att hon skulle vara med på bröllopet. Den sista månaden var hon till stor del sängliggande, så vi hade fått gifta oss bredvid hennes sjuksäng i såna fall  

Jag sa till min sambo att mitt enda krav var att gifta mig medan min mormor fortfarande var i livet, men till slut fick jag inse att jag inte kunde kontrollera vissa saker. Det gör fortfarande ont att inte kunna ringa och berätta för mormor att jag har köpt klänningen. Min farfar är 89 och glömmer bort att jag har förlovat mig varje gång jag kommer hem (han tar tag i min hand och stirrar på ringen varenda gång, fast han är hur pigg och klar som helst i övrigt). Morfar har svår diabetes och kan stryka med vilken dag som helst om han har otur. Farmor har fått en stroke och är inte samma person som innan, men på ett bra sätt, faktiskt. (Hon är mjukare och snällare än innan.)

Det går inte styra över sådant som händer, och förr eller senare kommer de försvinna ändå. När jag insåg det försvann rosenskimret kring bröllopet lite. 

Förlåt för ett smått cyniskt inlägg, men min mormor gick bort för två månader sedan och jag försöker fortfarande acceptera det.

Tack för alla kloka och fina svar! För att förtydliga lite. När sambon friade frågade han "vill du förlova dig med mig?" inte "vill du gifta dig med mig?". Det var alltså inte en rak fråga om att sätta sig ner och planera bröllop på direkten. Men våra framtidsplaner har alltid varit att gifta oss och skaffa barn så jag tror inte att han är en person som nöjer sig med att vara förlovad hela livet och inte gifta sig.

Jag tror att Chica är inne på ett bra spår och misstänker att hon har rätt. För mig är bröllop en ganska enkel sak, det viktigaste för mig är att min fästman och nära och kära går till en kyrka och att vi lovar varandra trohet. Han är inte en sådan person som gillar att stå i centrum så när det kommer till festen (om vi ens måste ha en fest, en middag på restaurang räcker) är jag väldigt flexibel.
Får se om jag tar mod till mig att sätta mig ner i lugn och ro och ta upp frågan igen och försöka lista ut hur han skulle vilja ha det. Just nu känns det som att hela ämnet bröllop är ganska laddat....