Tjatar jag?

Jag friade till min fästman på vår 5-årsdag och vi hade båda sen tanke på att gifta oss inom ett år. Men allt eftersom tiden gick kände vi (speciellt jag!) att vi ville vänta. Nu har känslorna för giftermål mognat fram och vi har nu bestämt oss för att gifta oss på vår 8-årsdag!

Jag förstår helt och hållet att du vill gifta dig och att dina mor- och farföräldrar ska kunna vara närvarande. Men å andra sidan - du vill väl hellre att din fästman ska göra det helt av fri vilja än att dina mor- och farföräldrar är med? 

Att bli stressad fram till ett beslut är fruktansvärt. Min fästman ville gifta sig, men jag ville gärna vänta. Tillslut sa jag ja mest för att få slut på tjatet. Det kändes aldrig bra, och jag tog mig mod och förklarade att jag ville vänta. Det accepterade han och nu är vi båda 100% säkra och glada över den kommande vigseln!

Fast det där håller jag inte alls med om! 
Jag friade till min sambo eftersom jag ville ta vårt förhållande ett steg längre. Jag ville veta att vi var på samma nivå och att det här skulle vara för evigt. Jag kände då att jag inte ville vänta fem år till för att då inse att han inte alls vill gifta sig... När vi hade varit förlovade ett tag insåg att vi inte hade ekonomin plus att det hände andra saker i familjen som gjorde att vi (jag) ville skjuta på vigseln. Jag tycker inte alls man måste ha bestämt ett datum för "annars kan man lika gärna vänta".