Så svartsjuk, utan grund, rätt att gifta sig?

Jag har varit likadan. Min sambo är hela min önskelista för vad min drömpartner skulle ha för egenskaper personifierad. Jag å andra sidan har haft mycket att kämpa med under våra år tillsammans, och jag skulle inte ha blivit förvånad om han någon gång under den tiden hade sagt "jag orkar inte mer" och försvunnit. Snarare är jag väldigt förvånad över att han inte sagt det, men jag mådde så dåligt i en period att jag nog inte märkte något som hände omkring mig alls. 

Även om han höll ut och vi klarade oss igenom allt elände är jag fortfarande inställd på att han ska säga "jag orkar inte" och gå. Fast han gång på gång på gång förklarar hur jag är det bästa som finns. Jag har fått lära mig att hitta mitt eget värde, förstå att jag faktiskt är ganska fantastisk och kommer vara det oavsett vad som händer (med vårt förhållande eller i livet). 

Det här man säger att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv är nog inte bara trams. Och att man måste vara en hel person innan man kan vara del i ett par. 

Jag tror inte att min osäkerhet kommer att försvinna i och med att vi gifter oss, även om jag hoppas att det kommer att kännas lite tryggare i och med att vi verkligen lovar att älska varandra. Idag känner jag mig trygg i vårt förhållande, även om jag fortfarande får små "anfall" när jag är helt säker på att han ska lämna mig. 

Jag och min sambo har haft en öppen kommunikation, och det är klart att jag blivit ledsen när han sagt att det varit jobbigt. Att JAG varit jobbig. Men han är vuxen och kan avgöra själv om det blir för mycket. Han säger ju ändå att han älskar mig och vill gifta sig med mig, jag kan bara tro honom när han säger det

Jag är ett kontrollfreak, eftersom det får det att kännas bättre (åtminstone inbillar jag mig det) att vissa saker i livet blir som jag tänkt. Min sambo kan jag inte kontrollera, eller veta vad han tänker. Med hans stöd har jag börjat släppa kontrollen, låta honom göra saker på sitt sätt och lära mig acceptera det. Inför bröllopet har vi bokat en lokal där han var på fest med jobbet. Han kom hem och sa "där ska vi ha festen!" och efter att ha tittat runt på massor av andra ställen bokade vi det. Jag har fortfarande inte sett lokalen, men jag litar på honom när han säger att det är vad vi söker.

Förut trodde jag också att jag var för trasig för honom, att jag med mina problem sabbade hans liv (PTSD och depression). Men det har fört oss närmare och jag vet att vi klarar all skit framtiden möjligen kan kasta på oss. Lugna, glada dagar klarar alla, men vi överlevde månader, år av tårar, panikångest och elände. Och allt går över.

Vi har allt det bästa framför oss