Det här med vänskap...
En av mina närmaste vänner gifte sig för tre år sedan, och även om jag känt henne sedan vi var 13 lyckades jag inte ställa mig upp och hålla tal. Jag kände hennes man och hennes mamma, men inte resten av gästerna. Det var superläskigt och jag fegade ur. (Och har grämt mig över det sedan dess.)
Vi var bland de första i vår umgängeskrets att gifta oss, så det finns inga traditioner för vad vi brukar göra på bröllop. Men vi hade en toastmadame och skrev i inbjudan att gästerna fick anmäla tal antingen i förväg eller under middagen. Det var bra, för då fick de känna efter och bestämma sig när de ville, och sedan annonserade toastmadamen vem som skulle tala. Uppstyrt, men ändå avslappnat och familjärt.
Lekar och spex är det värsta jag vet, så det är jag glad att vi slapp.
Det var nästan ingen som la upp bilder eller skrev något på sociala medier från vårt bröllop. Några få, men långt ifrån så många som jag hade trott. I efterhand har vi fått höra att det var så fint och trevligt. Och även om vi ansträngt oss och gjort precis allt för att få bröllopet till vad vi önskade så kändes det bra att andra lagt märke till det.
Bröllopet är störst och viktigast för brudparet, och även om man kan tycka att närmaste familjen och närmaste vännerna skulle ha ansträngt sig för att göra det till en särskilt bra dag så tänker nog inte alla så. Jag vet inte själv hur jag kommer reagera när vi blir bjudna på bröllop nästa gång. Kommer jag anstränga mig för att visa brudparet hur mycket jag uppskattar att få vara där och dela dagen med dem? Instagramma, facebooka eller något annat för att dela med mig av upplevelsen till andra? Jag vet inte.