Pappa är sjuk. Hur får jag sambo att fria?

Ja du, fria du till din sambo. ;)

Antingen friar du själv, eller så förklarar du hur viktigt det är att han friar och att ni gifter er så fort som möjligt - det är egentligen de enda alternativ du har.

Men... jag blir lite fundersam. Förstår att det är viktigt för dig att dansa med din pappa. Men är det viktigare än att din partner är 100% redo och gifter sig med dig för att han vill?

Varför inte fria själv? Det finns ingenting som säger att inte du kan fri likaväl som han :)

Så tråkigt att höra om din pappa!

Om du har hittat personen du vill gifta dig med men vill inte vänta längre så skulle jag också friat till honom. Men om du eller din sambo är traditionella på samma sätt som min sambo ville vara, så kanske inte det är ett alternativ. 
Att "tjata" sig till ett frieri kanske inte är det mest romantiska men det är bra att komma ihåg att ni är två i relationen och om detta är viktigt för dig så bör ni prata öppet och klart om det!

Dock är det viktigaste att komma ihåg är att din relation med din pappa och din relation med din sambo är två helt skilda saker! Ett bröllop kan vara stressande och känslomässigt nog att planera under de bästa förhållande! Även om du har haft en dröm om att dansa med din pappa på ditt bröllop så är detta en tid för din kärlek till din blivande!
Hade jag fått förvarning om min pappas död, hade jag inte planerat in något så känslomässigt som ett bröllop.

Hade jag varit i din situation, hade jag nog ägnat min tid och energi åt min pappa. Du kan alltid gifta dig sen.

Men jag är inte du, och det är du som vet bäst! Tänk på det, hur viktig är dansen med din pappa?

Min mamma hade både KOL och MS

Så eftersom hon började bli väldigt krasslig och jag fick lov att "muta" henne med bröllopet för att hon skulle acceptera den hjälp hon behövde så tidigarelade vi bröllopet. 
Vi hade pratat lite löst om 2 datum men inte bestämt att vi ens skulle välja något av dom, så efter att ha "lovat" mamma ett bröllop så fick jag åka hem och berätta för (dåvarande) sambon att vi fick lov att ta det tidigaste datumet och han gick med på det utan protester 

Men, trots det så klarade inte mamma sig fram till bröllopet. 
Hon gick bort ca 1 månad innan. 
Så vi fick lägga in högväxeln för att hinna begrava henne innan bröllopet så vi inte behövde ha det hängandes över oss.

Det jag vill säga är att det inte finns några garantier oavsett hur ni gör. 
Om ni stressar fram ett bröllop så är det ändå inte garanterat att din pappa kan dansa med dig, det är inte ens säkert att han orkar delta - även om han fortfarande lever. 

Men jag vet att min mamma fick något att se fram emot under sin sista tid på jorden.
Vårt inbjudningskort låg i hennes sängbord på vårdhemmet och var vältummat, så det syntes att hon haft det framme många gånger. 
Och hon fick känna att hon kunde hjälpa till och bidra (i alla fall ekonomiskt med några hundralappar i månaden). 

Jag skulle nog hellre ha pratat med din pappa om jag var i din situation, precis som jag pratade med mamma. 
Hur viktigt är det för honom att ni gifter er innan han går bort (oavsett om din sambo är mogen för bröllopet eller inte). Vill han dansa med dig på bröllopet eller skulle det göra honom mer nervös och obekväm? Skulle han orka - även om ni skulle ha bröllopet nu direkt liksom? 

Mamma hade drömt om att få se mig gift, så jag såg till att berätta så mycket jag kunde och involvera henne i så många beslut som möjligt men utan att anpassa mig helt efter henne, det är ju trots allt min och makens dag...
Men om mamma hade sagt "jaha, ja det skulle väl vara kul med bröllop, men det är väl inte så viktigt, det kostar bara pengar..." eller typ något sånt, tja då hade vi kanske inte gift oss då... 
Då hade vi väntat tills det kändes som mer rätt tid för oss

Så... om din pappa säger att det är jätteviktigt för honom att få se dig gift, att få dansa med dig, så åk hem till din sambo och säg det sen. Fråga honom om han kan tänka sig att gifta sig med dig lite tidigare än han kanske hade tänkt. 
Säg att om han känner att han blev "fråntagen" frieriet nu så kan han få uppdraget att berätta för föräldrar och sånt istället, även dina föräldrar. kanske kan han typ "fråga din pappa om lov" eller något sånt, så att han känner sig mer delaktig och inblandad... eller tja... han kan väl faktiskt fria ändå om han vill, eller planera en överraskningsmiddag för dig en dag för att sätta startskottet för planeringen, eller vad som helst. Men poängtera att det är viktigt för dig, och för din pappa... Och att om han absolut inte vill gifta sig så är det bra om du får veta det. 

Och kan ni i så fall kanske göra något annat? 

En trohetsförklaring, en handbindningsceremoni eller annat icke juridiskt bindande men ändå "bröllopsaktigt", bara så att din pappa och du kan känna att ni har fått ut det ni vill av det hela...

Beklagar verkligen att din far är döende!

Men är det inte lite tidigt att gifta sig redan nu?
Eller det behöver ju inte vara tidigt, men din sambo verkar ju tycka så.
Tyvärr kan man inte styra över vad livet har att erbjuda. Även om du får till ett bröllop inom det närmaste innebär det inte att du kan dansa med din pappa.

Förlåt för de hårda orden! Men ett giftermål ska väl handla om de två som gifter sig och inte om några andra?

Tjata inte på sambon! Kan ni månne mötas med att ha en större fest för nära och kära för att fira eran kärlek? 

Er tid rinner inte ut! Det är tiden mellan dig och din far som gör det. Lägg inte tid och energi på en påtvingad fest bara för att. Jag förstår din sorg! Men jag tror inte att ett bröllop som fixas ihop bara för att är lösningen.

Min mormor diagnosticerades med cancer förra våren, och hon var den person som jag hade sagt skulle vara med på mitt bröllop, oavsett vad det innebar. Jag har alltid varit mormors flicka, så att hon ens hade cancer (för andra gången, hon vann över den tio år tidigare) var rena mardrömmen. 

Så när beskedet kom att de inte skulle kunna göra något åt den gick jag hem till min sambo och frågade vad vi kunde göra för att gifta oss och ha mormor med. Vi hade först planerat att gifta oss i slutet av förra sommaren, men ekonomin hade satt stopp för det. Han sa nej, att vi inte skulle flytta bröllopet och stressa fram något istället för att få det vi hade drömt om. Det går inte beskriva med ord hur jag grät, men jag höll ju egentligen med honom. Vi hade kunnat gifta oss bredvid mormors sjuksäng, men det hade inte varit något jag velat se tillbaka på i resten av mitt liv. 

Det gick jättefort för cancern i min mormor, så hon gick bort bara två månader efter att läkarna började misstänka att det kunde vara cancer. Och då var vi inte gifta, men min sambo stöttade och tröstade som ingen annan. För han visste hur viktig min mormor var för mig. 

Mormor var den första som fick veta att vi skulle förlova oss, så på sätt och vis var hon delaktig från början. Och jag fick berätta för morfar (dock under en störtflod av tårar) att vi faktiskt skulle gifta oss nu i sommar. Han gick bort i våras, så jag fick inte ha någon av dem med på bröllopet. 

Jag har gråtit under planeringen och saknat dem då de fattats mig, men min man hade rätt i att vi skulle vänta och inte stressa fram något. Och när jag tittar på ringen på mitt finger så tänker jag på en solig sommardag som var perfekt, inte på ett rum på sjukhuset med mormor. Jag hade två armband på mig som representerade mormor och morfar. Att de höll mig i handen hela vägen och fanns med. 

Men herregud vad jag gråtit över vad de missat, funderat på vad de skulle ha sagt när de sett olika saker, vad morfar skulle ha sagt i sitt tal på bröllopet och hur mycket mormor skulle ha gråtit när hon sett klänningen. 

Stressa inte fram något för att du känner att du måste. Det går att överleva även om det inte blir som man hade tänkt. Prata med din pappa och prata med din sambo. Även om jag älskar min man som ingen annan och har gjort det från första gången jag såg honom så hade vi inte kunnat gifta oss efter ett år tillsammans. Det absolut värsta med att förlora en närstående är vetskapen om allt de kommer missa, men det är det man får lära sig leva med också. Jag har blivit både starkare och skörare av det som hänt sedan förra våren, men mest av allt älskar jag den familj jag har kvar (och den jag fått via min man) lite mer.