Pappa är sjuk. Hur får jag sambo att fria?

Min mormor diagnosticerades med cancer förra våren, och hon var den person som jag hade sagt skulle vara med på mitt bröllop, oavsett vad det innebar. Jag har alltid varit mormors flicka, så att hon ens hade cancer (för andra gången, hon vann över den tio år tidigare) var rena mardrömmen. 

Så när beskedet kom att de inte skulle kunna göra något åt den gick jag hem till min sambo och frågade vad vi kunde göra för att gifta oss och ha mormor med. Vi hade först planerat att gifta oss i slutet av förra sommaren, men ekonomin hade satt stopp för det. Han sa nej, att vi inte skulle flytta bröllopet och stressa fram något istället för att få det vi hade drömt om. Det går inte beskriva med ord hur jag grät, men jag höll ju egentligen med honom. Vi hade kunnat gifta oss bredvid mormors sjuksäng, men det hade inte varit något jag velat se tillbaka på i resten av mitt liv. 

Det gick jättefort för cancern i min mormor, så hon gick bort bara två månader efter att läkarna började misstänka att det kunde vara cancer. Och då var vi inte gifta, men min sambo stöttade och tröstade som ingen annan. För han visste hur viktig min mormor var för mig. 

Mormor var den första som fick veta att vi skulle förlova oss, så på sätt och vis var hon delaktig från början. Och jag fick berätta för morfar (dock under en störtflod av tårar) att vi faktiskt skulle gifta oss nu i sommar. Han gick bort i våras, så jag fick inte ha någon av dem med på bröllopet. 

Jag har gråtit under planeringen och saknat dem då de fattats mig, men min man hade rätt i att vi skulle vänta och inte stressa fram något. Och när jag tittar på ringen på mitt finger så tänker jag på en solig sommardag som var perfekt, inte på ett rum på sjukhuset med mormor. Jag hade två armband på mig som representerade mormor och morfar. Att de höll mig i handen hela vägen och fanns med. 

Men herregud vad jag gråtit över vad de missat, funderat på vad de skulle ha sagt när de sett olika saker, vad morfar skulle ha sagt i sitt tal på bröllopet och hur mycket mormor skulle ha gråtit när hon sett klänningen. 

Stressa inte fram något för att du känner att du måste. Det går att överleva även om det inte blir som man hade tänkt. Prata med din pappa och prata med din sambo. Även om jag älskar min man som ingen annan och har gjort det från första gången jag såg honom så hade vi inte kunnat gifta oss efter ett år tillsammans. Det absolut värsta med att förlora en närstående är vetskapen om allt de kommer missa, men det är det man får lära sig leva med också. Jag har blivit både starkare och skörare av det som hänt sedan förra våren, men mest av allt älskar jag den familj jag har kvar (och den jag fått via min man) lite mer.