Hur hantera nära vän som mår dåligt?

Hej!

Jag och min vän har känt varandra i närmare 7 år nu. När vi lärde känna varandra var hon ensamstående med ett barn och jag hade endast min sambo.

Vi umgicks väldigt ofta, jag var hos henne på kvällarna då hennes barn låg och sov.

Nu några år senare bor vi i samma kvarter. Vi har båda fler barn och hon har även en man. Jag brukar alltid finnas där för henne. Ringer hon så svarar jag, skriver hon så svarar jag. Behöver hon barnvakt finns jag där.

Vi har alltid umgåtts mycket båda familjerna men nu sedan ca 10 månader sedan har vi knappt umgåtts. Vill hon hitta på något så kan jag "offra" mig, strunta i det jag har tänkt göra bara för att hon vill ha med mig.

Tyvärr så har hon lätt för att ställa in saker, stora som små, speciellt på senaste tiden. Kan vara nå litet som en promenad som vi planerat. Sambon har stannat hemma för att vi ska ut och promenera. När det väl är dags går det inte, hon kommer med någon dålig ursäkt. Alltid dessa ursäkter oavsett vad det handlar om! När det är något hon vill göra och frågar om ställs det sällan in.

Ibland kan hon läsa mina meddelanden utan att svara. Men när hon vill fråga mig om något så kommer hon på sig och svarar snabbt för att direkt kunna ställa sina frågor eller be om något.

Det här låter jätte fjantigt när jag läser det här. Men det är så mycket och så ofta så jag blir less! Till och med min sambo kan bli less på hur hon bara tänker på sig själv. Så länge hon får nytta av det är det ok, ungefär så känns det.

Jag har misstänker att det är lite dåligt i deras förhållande, mycket husrenovering och småbarn. Hon har endast nämnt en grej men både jag och sambon känner av det när vi är där..ja juste, de hälsar aldrig på oss, för det går bara inte. De hälsar aldrig på någon, försvarar sig med att de är så hemma-kära.

Jag tog upp det med henne för några veckor sedan, att jag saknar henne och hur vi brukade umgås. Fick förklaringen att hon är deprimerad mm. - Det är precis det jag har trott också!

Men nu då? Vad ska jag göra? Jag vill så gärna vara en bra vän och finnas där. Men samtidigt är jag trött, trött på att alltid finnas där men ändå vara så ensam. Jag brukar alltid tänka "ge och ta" i relationer, alla slags relationer. Men i denna ger jag hela tiden utan att få något tillbaka.

Samtidigt känner jag mig så otroligt kass! Hur kan jag tänka och känna så här när hon mår dåligt?! Blir galen! Sedan blir det inte bättre av att jag är en grubblare..

Jag har märkt att hon shoppar mycket för att sedan visa upp det på instagram och Facebook. Kanske en fasad? Något som gör henne glad? Vad vet jag.

Vill ibland bara strunta i när hon skriver åt mig men jag blir så himla glad så jag svarar direkt jag kan.

Hur hade ni gjort? Fortsatt som vanligt och mått dåligt men försökt tänka att hon bara är sån? (Deprimerad hela livet)

Jag tror mycket har med deras relation att göra. Hon ställer för höga krav på honom och han blir sur, enligt henne. Min sambo brukar säga åt hennes man "varför gör hon inte det själv?"..han rycker på axlarna och suckar lite lätt.. Men jag kan inte ändra deras relation. Jag är maktlös i allt. Jag kan inte få henne att må bättre, även fast jag försöker.

Känner mig så hemsk men som sagt, väldigt less.

crs

Äldre 11 Dec 10:29

#1

Jag tänker lite såhär: ingen person kan göra allt för en. Med det menar jag att du kanske skulle försöka komma lika nära någon annan vän, så att du har fler alternativ när du vill umgås och då inte behöver känna sig ensam? Med lite mer ombyte kanske du även får mer energi till att vara där för din vän som mår dåligt. Jag vet att nära vänner inte växer på träd direkt, men man kan ju ändå själv bestämma hur sökande och öppen man är för relationer.

Och också, har du försökt prata med din vän om vad du tror får henne att må dåligt? Du kan inte ändra deras relation, nej, men du kan ju prata om den och kanske hjälpa henne att ändra den, om hon vill det. Kanske också prata med henne om hennes shopping? Att bara titta på medan någon har ett destruktivt beteende är väl inte att vara en så bra vän, tänker jag.
Jag tycker också att du kan fråga henne hur hon önskar stöd från dig. Hur man hanterar en depression bäst är ju olika från person till person. Vissa kan behöva att de bara har stöd när de själva ber om det (dvs hon får ta initiativ till att ses, så hon slipper må dåligt över att neka när du frågar), medan andra mår bättre av att bli lite pressade (dvs att ni bokar in något och du inte godtar att hon stannar hemma från promenaden.) Det går inte gissa sig till vad som funkar för henne. Prata med henne istället. Kanske behöver hon tom läkarhjälp för depressionen.

Visst bör väl relationer bygga på att ge och ta. Men ibland har man mer behov av att ta, och ibland mer energi till att ge. I långvariga relationer får man nog räkna med att det inte alltid är balans.

Plättis

Äldre 11 Dec 11:33

#2

Jag har varit på båda sidor av situationen du beskriver med din vän.

Under många år har jag varit deprimerad, haft panikångest och hela paketet. Då kan en så liten sak som att behöva gå ut på en promenad med någon kännas som ett oöverstigligt hinder. Ibland har jag hört av mig till vänner och kommit med ursäkter, eller så har jag bitit ihop och tagit den där promenaden, fikat eller vad det kan vara. Och det känns bra när jag tar mig ut, men det är fruktansvärt när någon försöker pressa mig till det. (Typ min man, som vet att jag mår bättre av att gå ut, men att han säger åt mig att lämna lägenheten gör att det känns som att han vill bli av med mig.)

Såna gånger är det ovärderligt med vänner som säger "okej, jag finns här ändå, hör av dig när du känner att du vill göra något". Ingen press, utan bara kärlek.

Men när man är på andra sidan, och har vänner som aldrig svarar när man vill hitta på något, som instagrammar att de är ute på middag eller fika med andra då man hört av sig flera gånger och velat ses... Då vet jag inte vad jag ska göra. Försöker att fortsätta höra av mig, ta initiativ och bara hålla ut. Tänka att vänskapen är värd att man åtminstone inte ger sig.

Fast när man har ett ohälsosamt vänskapsförhållande så finns det faktiskt få saker som är så befriande som att bryta det. När man känner att den där energitjuven får sköta sig själv, utan att man behöver blanda sig i det.

Per aspera ad astra, ad infinitum.

Hur hantera nära vän som mår dåligt?

INNEHÅLL