Hur hantera nära vän som mår dåligt?

Jag har varit på båda sidor av situationen du beskriver med din vän. 

Under många år har jag varit deprimerad, haft panikångest och hela paketet. Då kan en så liten sak som att behöva gå ut på en promenad med någon kännas som ett oöverstigligt hinder. Ibland har jag hört av mig till vänner och kommit med ursäkter, eller så har jag bitit ihop och tagit den där promenaden, fikat eller vad det kan vara. Och det känns bra när jag tar mig ut, men det är fruktansvärt när någon försöker pressa mig till det. (Typ min man, som vet att jag mår bättre av att gå ut, men att han säger åt mig att lämna lägenheten gör att det känns som att han vill bli av med mig.) 

Såna gånger är det ovärderligt med vänner som säger "okej, jag finns här ändå, hör av dig när du känner att du vill göra något". Ingen press, utan bara kärlek. 

Men när man är på andra sidan, och har vänner som aldrig svarar när man vill hitta på något, som instagrammar att de är ute på middag eller fika med andra då man hört av sig flera gånger och velat ses... Då vet jag inte vad jag ska göra. Försöker att fortsätta höra av mig, ta initiativ och bara hålla ut. Tänka att vänskapen är värd att man åtminstone inte ger sig. 

Fast när man har ett ohälsosamt vänskapsförhållande så finns det faktiskt få saker som är så befriande som att bryta det. När man känner att den där energitjuven får sköta sig själv, utan att man behöver blanda sig i det.