Hej,
som svar på frågan, om jag inte märkte någonting. Nej, faktiskt inte och det är som du skriver fröken Svensson, man frågar sig tusen gånger om dagen. Varför förstod jag ingenting?
I mitt fall så är det så att han alltid varit borta mycket eftersom han jobbar i en annan stad, men jag har aldrig varit orolig. Han är eller rättare sagt var "moralen själv".
Det var nog så att jag helt enkelt aldrig skulle ha kunnat tänka mig att han kunde göra en så'n här sak.
Det som jag tänker mycket på är varför pratade han inte med mig? Hur kunde han bli så desperat att han bara stack. Det känns som om han blivit besatt.
Jag funderar på om jag någonsin har känt den här mannen. Det är en skum känsla eftersom jag är en känslig person som läser av situationer ganska lätt.
Jag känner mig grundlurad, det är svårt.
Just idag känner jag mig ganska stark, det går mycket upp och ner. Avgrund ena dagen och ganska bra nästa. Jag är helt övertygad om att detta inte beror på mig, han har fått ett frispel. 40-års kris, han fyllde 40 förra veckan.
Han borde ju ha nått en viss mognad vid den åldern kan man tycka.
Tystnaden håller fortfarande i sig, vi har inte pratat på mer än två veckor. Just nu tycker jag att det är ganska skönt.
Tack för alla värmande ord.
