Jag har själv valt att bli döpt (som 14-åring) och konfirmerad och jag gifte mig även i kyrkan. Jag ser mig själv som troende "på nått sätt", ett sätt jag inte riktigt kan beskriva ;) Men vårt barn kommer inte att döpas som litet. Jag vill inta göra honom/henne till medlem av en regigiös församling utan att h*n själv kunnat vara delaktig i beslutet... för mig känns det lika främmande som att göra mitt lilla barn till medlem av ett politiskt parti t ex.
"Hur många barn vars föräldrar inte döper dem tror ni går och döper sig själva i vuxen ålder."
Jag själv gjorde det som sagt som tonåring, min syster också, och ganska många av mina vänner. De som inte gjort det har heller ingen kristen tro... Ingen av de jag pratat med har avstått från att döpa sig fast de egentligen velat.
Det går givetvis inte att undvika att påverka barnen på något sätt under uppväxten, både vad gäller religion och allting annat. Men att visa vad man själv har för tro och leva efter den samtidigt som man är öppen med att det är just en personlig tro och att andra tror på annat sätt och att vissa inte tror alls anser jag inte är att "pracka på" barnet sin tro. Och steget till att göra barnet till medlem av en religiös församling är för mig långt.
Anledningen till att de inte velat döpa sig är som sagt att de inte har någon kristen tro.... Och en del av dessa har föräldrar som ÄR troende och en del är INTE det så jag kan inte se något samband där.
Nej namnet hör inte ihop med dopet. Men dopet är ju för de flesta, förrutom att man blir döpt in i kyrkan, en sammankomst kring barnet, ett välkomnande, ett gratulerande och uppvaktande åt föräldrar och eventuella syskon och ett tillfälle där namnen blir "offentliga". Och den sammankomsten finns det behov av eller intresse för även hos de som inte vill döpa sina barn, därav namngivnings- och välkomstceremonier.
Är det inte egentligen så att är man inte konfirmerad "får" man inte ta nattvarden (i samband med konfirmationen sker ju normalt ens första nattvard)? Ur det hänseendet t ex så tror jag inte man räknas som konfirmerad ifall man är döpt... Men ur en mer allmän synvinkel så javisst kan det kännas som kaka på kaka, tar man valet att döpas som vuxen så har man ju redan gjort ett aktivt val.
Har aldrig sett ett litet barn ta nattvard, hade jag gjort det så hade jag nog reagerat negativt på det.
