Om man "Inte ska lagstadga om det" så skulle vi ju inte ha rätt till föräldraledighet över huvud taget.
Då skulle eventuell barnledighet vara nåt man fick avtal fram mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Frågan är bara om de lagstadgade månaderna ska ges per barn eller per förälder till barnet.
Fast det är ju lagstadgat i båda fallen. Staten har redan lagt sig i hur man än gör.
Antingen sägen den läskiga LAGEN att mamman får ta ut X månader och pappan får ta ut X månader. Oberoende av varandra.
Ledigheten är i likhet med övriga socialförsäkringar individuell.
Eller så säger den den läskiga LAGEN att även om föräldrarna är berättigade till X månader var, så kan man skänka dessa månader till varann. Vilket i praktiken gör att den som tjänar minst stannar hemma.
Kanske X borde vara mycket mer än det är idag, kanske varje förälder borde ha motsvarande två X var.
Just nu är det lätt att veta ur ett personligt perspektiv. Friheten att välja. Individualism och flexibilitet. Men tänk er att alternativen var 12 månader tillsammans eller 9 månader var istället?
Vad väljer man då?
Jag antar att det inte är realistiskt av samhällsekonomiska skäl.
Men sen är också frågan om det stimulerar en gynnsam samhällsutveckling, ekonomiskt, socialt och politiskt. (Jämställdhet är ett uttalat politiskt mål i lagstiftning, nästan alla partier och institutioner).
Vad gynnar samhället.
Jag vet själv inte vilket som är bäst, men just nu lutar jag åt första alternativet, eftersom jag tycker om den synen på föräldrar. Att det är kontakten med båda som är viktig, det är inte som att en är familjeförsörjare och en "passar barn".
Sen tror jag att ger rättvisare bedömning i arbetslivet av yrkeskvinnor som inte har barn, vid anställning och vid lönesättning.
(Om vi inte vill att staten ska lägga sig i får vi nöja oss med 0 månader var).
Gnutten!
www.onetex.se/brostrem.htm
Det är inte alltid så att barnet tar bröstet heller. Alla kan inte amma.
Ärligt talat, och fullständigt politiskt inkorrekt, så tycker jag bara det verkar så oändligt tråkigt att sitta hemma själv hela dagarna när barnet är så litet. Jag skulle hellre vara hemma senare när ungen lär sig gå eller prata. Jag blir jämt deprimerad när jag inte arbetar.
Så visst vet jag att det kanske inte funkar, men om det finns nån möjlighet skulle jag hellre varva jobb och moderskap.
Tänk, jag tycker det är så konstigt att det nästan bara är killar som är oersättliga på sitt jobb. 
Ni vet vad man säger, är man oersättlig kan man inte bli befodrad heller...
Jag vill ändå vara rättvis nog att skriva att på mitt jobb är det en hel del av killarna som varit och är pappalediga.
En av cheferna tog ett halvår pappaledigt när han bara jobbat tre veckor.
Jag tror då att det är möjligt att vara en bättre förälder GENOM att lämna bort barnet, under vissa omständigheter.
En bra förälder gör ju det som är bäst för barnet.
EL! 
Hur är det med de där tio dagarna direkt vid barnets födsel då? Är det nåt båda får?
"Ha rätt till"?!
Kan man verkligen säga att varje förälder inte bara har "rätt till" si och så många månader statsfinansierad ledighet per barn, utan att vi dessutom "har rätt till" att skänka den tiden till varann?!
Jag tycker denna möjlighet att skänka varann tid är en finess som vi ska vara tacksamma för.
Som redan skrivits så är det ovanligt i jämförelse med andra länder att få så lång föräldraledighet.
