Barnledighet för män?

En intressant aspekt i sammanhanget är att i relationer där KVINNAN tjänar mer än mannen är det ändå hon som är mest föräldraledig... så det där med pengar och oumbärlighet är väl inte riktigt hela sanningen...

Maica,

om det nu är något positivt att ta hand om barnen - varför VILL INTE män göra det?

Tycker föräldrapengen är till för BARNEN och inte för mamma och pappa. Är det inte intressant att antalet pappadagar ökar dramatiskt när det är OS elle älgjakt eller liknande? Tror NÅN att pappan faktiskt tar han om sitt barn då, snarare är väl farmor eller mormor som tar ett pass... *suck*

Antar att enda sättet är att vara rätt petig även i den här frågan när man startar en relation. Acceptera inte något annat än halva ansvaret var för hem och familj!

Charlize,

jag tycker inte alls frågan är meningslös att diskutera. Som så många andra saker kommer ev lagstiftning förhoppningsvis drivas av en folkvilja - om många tycker det är en bra sak att andra nuvarande lagstiftning så kommer politiker lyssna på opinionen.

Dessutom, en del av diskussionen tycker iallafall jag är intressant ur perspektivet att diskutera VARFÖR man gör olika val snarare än vilka valen är. Vad jag menar är att det är intressant att fundera över vilka mekanismer som ligger bakom ett val:
- Är ekonomin en stark faktor eller är det en "undanflykt"? Hur kommer det sig då att kvinnor med högre inkomst iallafall tar ut mer föräldraledighet?
- Är det bättre för barnet att tillbringa mest tid med mamman eller är det bättre för henne/honom att tillbringa lika mycket tid med båda föräldrarna (oavsett kön)? Enföräldersfamlijer faller liksom utanför diskussionen medan det är synnerligen tillämpbart på homopar. Är det då bättre för barnet att tillbringa mer tid med den ene av två föräldrar med samma kön?
- Hur väsentlig är underliggande motstånd hos arbetsgivare att ge män längre pappaledigheter? Hur motverkar man i så fall det? [För det är väl ändå rimligt att valet är upp till paret och inte arbetgivaren?]
- Hur mycket av detta handlar om kvinnors ovilja att släppa taget om familjen och barnledigheten och hur mycket handlar om mäns ovilja att ta ansvar för detta (i det här perspektivet - givetvis innebär det inte en man som inte tar ut någon pappaledighet är en oansvarig pappa generellt)

Min uppfattning är att våra val inte är något vi gör oberoende av vår omgivning utan de är produkter av hur vi själva och omgivningen ser på frågorna ovan.

Maica, jag var otydlig, försöker igen:

Om vi antar att samhället anser att det ÄR bra att ta hand om barn - borde det inte vara det för män också?

*suck* läser igenom igen och inser att jag slarvade med språket:
Med bra menar jag i detta fallet en merit. Givetvis är det generellt bra att ta hand om barnen - motsatsen innebär ju att strunta i dem...

Maica,

kanske kan man i så fall lagstifta om att _vårdnadshavare_ ska dela på barnledigheten?

Jo men vad är det som gör att en man väljer att överlåta sina dagar? Det finns ju ofta en press (mer eller mindre uttalad i relationen eller i samhället) att bete sig på ett visst sätt. Överlåter han dagarna för att han VÄLJER det därför att de två tar ett medvetet beslut eller gör han det för att de två tillsammans inte reflekterar över att det finns andra val (="mamman ska vara hemma för det har alltid varit så")?

Emsipemsi,

bortsett från att jag inte kan uttala mig om dig och din man tror jag fortfarande på tesen att vi alla är påverkade av samhället omkring oss och bara ett litet fåtal tar egna beslut...

Maica,

Jj beskriver vad jag vill säja på ett bättre sätt. Givetvis är det inte så att bara minoritetens beslut är genomtänkta, däremot får sannolikt minoriteten strida mer för acceptans och kan UPPFATTAS som mer genomtänkta. Jag uppfattar t.ex. att den familj som väljer att låta den ena parten vara hemma i 10-15 år för att sköta hushållet (och därmed avviker från normen om att sätta barnen på dagis efter 1-2 år) får stångas med många andras tankar kring detta och därmed blir medvetnare i sitt val. Samma sak för de män som var pionjärer på pappaledighet eller de mödrar som gav upp vårdnaden om sina barn - de bröt mot en existerande norm.
Att VÄLJA det alla andra gör är så okontroversiellt att man inte konfronteras med sitt val på samma sätt.

I övrigt sympatiserar jag med Cheeks inlägg om konsekvenserna på arbetsmarknaden.

Jag tycker inte att det nödvändigtvis ska vara 50-50, men jag skulle önska att det låg närmare detta än det nuvarande - var det 85-15?