Jag tycker nog snarare att det är samhällets syn på gravida kvinnor och småbarnsmammor som är problemet, inte att kvinnor tar ut 85% av föräldradagarna under barnets första levnadsår (särskilt som det inte verkar finnas så mycket missnöje mellan män och kvinnor om tidsuttaget).
Ni vet det klassiska, en mamma med barnvagn är ett störande moment, en pappa med barnvagn är jätteduktig. Fast egentligen gör de samma jobb.
AnnaKajsa, nu har jag inte läst dagens artikel i DN, men var pappan mer delaktig i barnet med syftning på att han tog ut mer föräldradagar, eller var han bara en mer delaktig pappa än gårdagens?
Jag upplever att min man är (och var under spädbarnstiden) en väldigt delaktig pappa, trots att han inte tog ut 50% av föräldradagarna för vår dotter. Gårdagens pappa (i DN alltså) tyckte jag stod för en mer ojämställd syn i allmänhet, inte bara för att han endast tänkte ta ut sina 60 pappadagar, utan mer för hans övriga attityd. Den var inte extrem, men känslan fanns där.
I fråga om graviditet och första tiden efter förlossningen är man och kvinna inte lika, men handlar det om jämställdhet att bestämma över par vad som passar dem bäst? Det bästa är väl om graviditet och det första hemmaåret med barnet fick den status och den respekt det förtjänar, att det jämställs med jobb, inte att det anses som en smygsemester, eller att trötta gravida fejkar sitt tillstånd?
60 dagar är pappadagar, liksom 60 dagar är mammadagar.
Fast cheeks, det är ju inte en slump vem som är gravid och genomgår en förlossning och efterföljande hormonpåslag, som hänger kvar åtminstone under den tid man helammar. Det är klart att kvinnor är "förprogrammerade" att ta hand om ett spädbarn efter en graviditet. Det är ju därför man går ner i varv inför en förlossning, och det är därför det rinner till mjölk i brösten när bebisen skriker på mat.
Jag tycker inte att man ska lagstifta en 50-50 lösning. Det är en lösning som inte skulle passa många, medan den flexibla lösning som finns idag faktiskt var OK för 87 respektive 81 % av kvinnorna och männen. Att vissa kvinnor "inte låter" sina män vara hemma med barnen är ju lite konstigt, för någongång har ju faktiskt pappan skrivit under på att han överlåter sina dagar till mamman.
Jag hoppas i alla fall att min man är vuxen nog att kunna bestämma för eget huvud vad som passar honom bäst. Det verkar så när vi diskuterar. Liksom jag anser att jag är kapabel till att göra det. Det jag menar är att det är en aktiv handling för mannen att skriva över sina dagar till kvinnan, och då kan han ju inte påstå att hon "inte lät honom".
Jämställdheten (eller bristen därav) på arbetsmarknaden är snarare ett attitydproblem än ett problem som löses med millimeterrättvisa vad gäller andel uttagna föräldradagar för kvinnor resp. män.
Men det är ju millimeterrättvisa det talas om att införa med den här lagen, och jag tror inte att det kommer att lösa det problem som man påstår att det ska lösa. Därför är jag emot en 50-50 lagstiftning.
85% av föräldradagarna tas ut av kvinnor för övrigt.
Jag bara undrar, ni som stångas så hårt för 50-50 lagstiftningen (som är det vi diskuterar), har ni eller väntar ni barn?
Jag vill bara förklara varför jag undrar, jag väntar nämligen min andra bebis om mindre än två månader, och jag debatterar (tyvärr) på jobbet. Jag jobbar fortfarande heltid, framförallt eftersom jag tänker på min karriär. Jag är skittrött. Jag har jättebra argument för det här, men jag ORKAR inte försöka få ner dem på debattforumet längre, jag försökte två gånger igår och datorn hängde sig...
Det jag menar är att jag som blivande nybliven mamma vill SOVA. Jag vill VILA. Jag BEHÖVER vara hemma MINST ett halvår för att komma tillbaka till mig själv igen. Jag tycker att kvinnor som väntar och föder barn inte ska förfördelas på jobbet OAVSETT om de tar ut 85% eller 15% av föräldradagarna. Och jag tycker naturligtvis samma sak för män. Men jag tror att föräldradagarna är ett bekvämt sätt för arbetsgivare att bortförklara något som ligger djupare än så, dvs. en förlegad attityd att kvinnors jobb inte är lika mycket värt som mäns. Jag vill inte bara ha jämställdhet vad gäller mäns och kvinnors likheter, utan även olikheter. För i grund och botten är vi alla individer, inte bara "man" eller "kvinna".
