Tycker helt klart man ska lagstifta om det! Tror, tyvärr, att det är enda sättet att få saker och ting att förändras tillräckligt snabbt.
Personligen skulle jag säkert vilja vara hemma mycket längre själv, men det är ju inte riktigt bara mig det handlar om... 
Gnutten,
Så är det ju idag, och ändå ser vi att i de allra flesta fall så stannar mamman hemma mest, vilket såklart får följder för jämställdheten på arbetsmarkanden. Det tycker inte jag är bra, jag tycker inte att den "valfriheten" är värt det.
Jag tycker dessutom inte att det viktigaste är att det passar paren bra, det viktigaste är att det passar barnet, och jag tror att barn behöver båda föräldrar lika mycket. Eller, jag tror rättare sagt att ett barn kan växa upp till en fantastisk människa även om det aldrig träffat sin pappa, men jag tror att barnet oftast VILL ha både mamma och pappa närvarande. Jag tror att man får en bättre kontakt med sitt barn om man ges möjlighet att umgås så mycket som möjligt med det.
Anna Hedborg skriver i sin debattartikel att EN möjlig väg att gå är att kvotera föräldraförsäkringen så att ledigheten delas lika mellan mamma och pappa. Hon skriver också att den vägen förmodligen kommer att uppfattas som politiskt förmynderi. Det tror jag hon kan ha rätt i, men jag tror att man genom att låta bli att lagstadga (dvs behålla det som det är nu) så "kvoterar" man ändå föräldrarledigheten på ett sätt. Idag är ju nämligen "normen" att mamman är hemma. Det krävs mer kraft och mod idag för att få männen att vara hemma, det kanske kostar lite mer pengar, det ses inte alltid med så blida ögon på en mans arbetsplats, mammor vill inte släppa ifrån sig hemmatiden med barnen etc.
Eftersom man i den här undersökningen har kunnat visa så tydligt att paren idag är nöjda med den uppdelningen som de gör så tror inte jag att det kommer att vara möjligt att förändra detta på frivillig väg.
Vaddå "inte har råd att låta pappan vara hemma"???? Man får väl planera lite! Om pappan nu tjänar så himla mycket mer så får väl de spara lite av hans pengar som de kan ha under ledigheten.
Man har dessutom råd med otroligt mycket mer än man tror att man ska ha. Det handlar om prioriteringar, om man väljer att låta pappan jobba och mamman vara hemma så har man ju valt bort barnets bästa till förmån för högre materiell levnadsstandard. Eftersom det här handlar om en så väldigt kort period av livet så tycker jag att om man inte är villig att göra den "uppoffringen" rent ekonomisk så behöver man ju inte skaffa barn alls. Det är ju faktiskt frivilligt.
Rullgardinia:
superbra skrivet!!
Nej, jag skrev inte det jag skrev för att jag vill ha debatt (även om jag tycker det är kul...) Jag vidhåller att det är en fråga om prioriteringar, jag säger inte att det är en lätt fråga, men uppenbarligen så är pengarna viktigare för en del än att båda föräldrarna ska vara hemma. För mig är det inte så.
Flock of seagulls, jag bor också i Sthlm och vet att det kommer att bli tuffare rent ekonomiskt att ha barn, men det är jag medveten om, det kommer inte att komma som någon överraskning. För mig/oss är det självklart att vi ska dela lika på ledigheten, det är liksom det som är ramen/normen som vi utgår ifrån, sen får vi anpassa oss till den situationen bäst vi kan.
Charlize,
Jag tror att det bästa för såväl barnet som samhället är att föräldrarna delar på tiden hemma, jag tänker inte ge mig in i en debatt om fördelar och nackdelar kapitalismen för det. Jag vet inte på vilket sätt du menar att din man inte KAN vara hemma, men om det var lagstadgat så att alla pappor får x månader hemma med sitt barn annars brinner tiden inne så tror jag nog att även han skulle kunna...
Puppan,
Jag förstår inte riktigt hur ditt första uttalande varken "hjälper eller stjälper" nåt av det jag sagt tidigare..... Alltså, jag tror att du kan ha rätt i att många fäder väljer att ta ut sina 60 dagar senare, men det påverkar inget av det jag tidigare skrivit, om det gör det så har jag trasslat in mig mer i mina argument än jag har sett själv...
Om man lever i ett parförhållande där man inte använder p-medel, ja då tycker jag att det är rätt så normalt att planera för att man eventuellt kommer att få barn. Om det kommer som en blixt från klar himmel så har man ändå 9 månader på sig att planera. Jag planerar inte aktivt för det nu men jag inser att det kan hända, och ja jag skulle kunna tänka mig att sälja ett lantställe för att ha råd att låta mannen vara hemma. Tror inte det skulle behövas dock. Vi talar ju ändå om en begränsad period här. Lite förenklat kan man väl säga att någon är hemma med barnet i ett år, om man delade denna tid 50/50 skulle det handla om ett halvår som pappan var hemma och man gick miste om hans inkomst. Det tycker jag man bör kunna se till att klara. Kan man inte det så tycker nog jag att man lever farligt nära marginalerna även utan barn. Vad händer om nån får sparken tex?
Det som slår mig är att så många verkar tro att valet står mellan
1. föräldrarna får välja helt fritt och göra vad som är bäst i just den familjen (som det är idag)
2. elaka staten bestämmer
Jag vill hävda att vi inte idag heller väljer helt fritt och objektivt efter vad som är bäst för just den familjen. Eftersom varje barn har en mamma och en pappa och eftersom det handar om ganska många barn varje så borde slumpen se till att ungefär lika många pappor som mammor väljer att vara hemma. Om vi valde helt fritt alltså. Så är det ju alldeles uppenbart inte idag.
Som någon klok person (Ejnie tror jag) skrev förut så kan man inte ta beslut helt oberoende av omvärlden och vi är alltså på något vis "förprogrammerade" att välja som vi gör. Fortfarande är det så att "normen" är på nåt sätt att mamman är hemma mest, och den som gör annorlunda tvingas bryta mot normen. Jag tycker att det är synd att det är så, men tror inte att vi kommer ifrån det genom att fortsätta som idag utan jag tror att en ny lag är nödvändigt.
För att återkomma kort till trådstartarens fråga om detta är ett problem, eller om man med lagförslaget försöker skapa ett problem så kan jag bara säga att ja, jag tycker absolut att det är ett problem att pappor är hemma med sina barn i mycket mindre utsträckning är mammorna. Jag skulle gärna se att vi levde i en värld som löste sådana här saker på frivillig naturlig väg utan lagstiftning, men det gör vi tyvärr inte. Därför är jag för en lagstadgad uppdelning 50/50 av föräldraledigheten.
(oj vad långt det blev igen.... 
)
emsipemsi,
vilka problem är det du tänker på som lagen inte löser?
Jag ser det ur ett ganska enkelt perspektiv: idag är betydligt fler mammor än pappor hemma med barnen, det är ett problem. Om man lagstadgar så att halva tiden blir mammans och halva pappans så har man ju de facto löst det problemet. För jag tror inte att de flesta föräldrar kommer att låta barnen gå på dagis efter 6 månader bara för att pappan inte vill vara hemma (finns ju inte heller dagisplatser nog för det).
Sen kan man ju diskutera vilka mer långtgående följder det har på tex arbetsmarknaden. Jag TROR att om pappor börjar vara hemma med barnen mer så kommer attityden till föräldraledig tid att förändras. Jag TROR också att kvinnor i mindre utsträckning kommer att missgynnas på arbetsmarknaden. Det här kan man väl kanske inte veta med all säkerhet, men det kommer ju inte att bli sämre i alla fall. Dessutom är det ju som Henrike påpekar fastställt att det är gynnsamt för samhället att pappor o mammor delar mer lika på föräldraledigheten.
Med risk för att låta hård och okänslig:
om du är så trött efter graviditeten att du måste "vila dig" (i brist på bättre ord) i 6 månader så är det nog en sjukskrivning du bör tänka på... Föräldraledigheten är väl tänkt som tid att ta hand om barnet, att uppfostra det, att se till så att han/hon får en bra start i livet - inte en tid så en sliten mamma ska komma tillbaka till sig själv.
I många länder är ju mammaledigheten ("mamma-" för att det i allmänhet handlar om just det i dessa länder, USA tex) betydligt kortare och jag antar att graviditeterna och förlossningarna är ungefär lika jobbiga där som här.
Jag vill inte på nåt vis förringa dina besvär nu, jag tror dig när du säger att du är sliten, men kanske borde det lösas på annat sätt? Dock håller jag med dig om att det är knäppt att de som är barnlediga förfördelas på jobbet, det är ju ändå nånstans meningen att en stor del av befolkningen SKA få barn, annars kommer ju mänskligheten till slut försvinna. Idag betraktas barnafödande som nån slags störande fritidaaktivitet som en del ägnar sig åt, nåt som mest irriterar och ska "klaras av" så fort som möjligt.
Jag vill också ha en jämlikhet som accepterar olikheter - individers olikheter, inte i första hand olikheter mellan män och kvinnor.
