Barnledighet för män?

Självklart ska man lagstifta! Alla andra former av försäkringar är ju individuella, och jag tycker att det är förlegat att inte föräldraförsäkringen också är det. Varje person som blir förälder, oavsett kön, ska ha rätt att ta ut lika mycket tid. Man ska inte kunna föra över den på någon annan, tycker jag. Varje person som arbetar har rätt till semester och sjukpeng, till exempel. Man kan inte föra över några semesterveckor på sin partner även om man skulle tjäna på det och det passar familjesituationen just då.

Jag tror att det här är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna i dag. Så länge kvinnor inte inser att man måste ge upp vissa privilegier (tid med barnet) för att uppnå andra (en jämställd arbetsmarknad)har vi inte mycket till argument att komma med. Självklart krävs det också pappor som vågar propsa på att de har rätt till hälften av föräldraförsäkringen och hälften av tiden med sitt barn. Trots att föräldraförsäkringen har varit könsneutral i trettio år är tydligen könsrollerna för starka. Alltså behövs lagstiftning. Jämför med vilket land som helst utanför Skandinavien så inser man dessutom snart att sex månader med barnet är betydligt mer än vad de flesta yrkesarbetande mammor i resten av världen kan räkna med.

ijkå citerade och kommenterade mig 14:05:

Ett klipp från Scarlett: "Jag tror att det här är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna i dag. Så länge kvinnor inte inser att man måste ge upp vissa privilegier (tid med barnet) för att uppnå andra (en jämställd arbetsmarknad)har vi inte mycket till argument att komma med."

Citat: "Vad är viktigast att ta bra hand om ditt barn eller synas ute på arbetsmarknaden???
VÅRA BARN."

Jag blir minst sagt paff när jag läser sånt. För det känns som om du inte har förstått vad hela debatten handlar om. Först och främst formulerar du din fråga väldigt orättvist - som om det handlade om min vilja att "synas" på arbetsmarknaden eller att ta bra hand om "mitt" barn. Vad deet handlar om är ju att få till stånd en rättvis arbetsfördelning BÅDE i hemmet och på arbetsmarknaden - nu är den ju orättvis och uppdelad för både kvinnor och män. Och det handlar om att kvinnor inte ska behöva göra de valen du pratar om - mellan karriär och barn. Och det handlar om att man som kvinna ska slippa ses som självisk (=vilja synas på arbetsmarknaden) och okänslig (=inte ta bra hand om barnen) om man jobbar och pappan är hemma.

Vi är två som ska få barn. Det är lika mycket bådas barn. När barnet har fötts har jag EN ENDA funktion som barnets pappa inte har - jag kan producera barnets mat. (OBS: Barnet behöver inte nödvändigtvis matas av mig för det.) I övrigt är barnets pappa minst lika ömsint, vårdande, gosig, trygg och påhittig som jag är. Jag har inga illusioner om att jag besitter några fantastiska kvinnliga superegenskaper som gör att jag tar bättre hand om vårt barn än vad han gör. Det är hans rättighet att få vara hemma med sitt barn precis som det är min rättighet att inte behöva åsidosätta hela karriären när VI GEMENSAMT har beslutat att få barn. Då är det vårt gemensamma ansvar. Och det behövs inget val mellan två i grunden viktiga saker eftersom både jämställdhet i arbetslivet och våra barns bästa gynnas av en sådan uppdelning.

Som svar på Maicas fråga så ska och kan man självklart inte bortse från det personliga planet i en sådan här fråga. Vad jag däremot efterlyser är att man i högre grad kopplar ihop det som händer på det personliga planet med hur samhället ser ut. Det personliga är politiskt (de gamla slagorden är uppenbart fortfarande relevanta)! Jämställda hem kommer på sikt att ge ett jämställt samhälle. Man måste kunna ta ansvar för att de små handlingar man utför hemma reflekteras i samhället i stort.

Därför har jag faktiskt svårt att förstå att så många kvinnor håller fast vid att ta nästan hela föräldraledigheten själva fast det finns ett alternativ som på nästan alla sätt och vis har får bättre konsekvenser för barnet, familjen och samhället.

Jag tycker också att det är otroligt konstigt, precis som någon har påpekat, att många inte verkar ha fattat att tanken är att man ska dela hälften var och att man sedan kan överlåta dagar på varandra. Jag tror att bara en sådan formulering (att pappan i nästan alla fall i dag överlåter största delen av sin tid med barnet på mamman) skulle få folk att tänka om. Är därför helt emot uttrycket "pappamånader" - även om jag inser att det är vad det är i praktiken. Men jag tror att det leder till många missförstånd.

Ja, jag tycker också att individen är det viktiga. Det är därför jag tycker att det är så otroligt viktigt att uppnå jämställdhet. Inte förrän då kan man få utvecklas som individ, och inte bara som man eller kvinna. Inte förrän då kommer det att anses helt normalt att jag som individ trivs med att jobba medan jag har småbarn medan min man är en individ som trivs med att ta hand om barnen. Statistiken talar sitt tydliga språk - idag tvingas vi fördela föräldraledigheten som män och kvinnor inte som två individer.

Jag förstår mycket väl att man är trött. Men jag kan inte låta bli att undra hur trötta mammor i andra länder måste vara? De måste ju tillbaka till jobbet efter bara några veckor.

Nej, vi har inga barn än. Och ja, det får man alltid höra i sådana här diskussioner. Så mycket som vi har diskuterat det här hemma är jag dock övertygad om att vi kommer att dela lika. Jag må vara trött och ha hormonsvängningar och gud vet vad, men jag får verkligen hoppas att moderskapet inte gör mig så personlighetsförändrad att jag ger upp allt vad jag tror på - dvs att det kommer att vara bäst för vårt barn att tillbringa tid med både mig och pappan, att det kommer att vara bäst för mitt förhållande om vi fortsätter att leva jämställt, att jag inte vill ge upp min karriär och att jag vill unna mannen jag älskar tid tillsammans med vårt barn. Därtill ser jag det som en större samhällsfråga och det enda sättet att åstadkomma jämställda barn och ett jämställt samhälle. Jag försöker tänka efter vilket samhälle jag vill att mina barn ska växa upp i, vilka möjligheter de ska ha (oavsett kön) och hur jag och min man bäst kan bidra till det genom våra val.

Skulle alla de här argumenten bara försvinna så har min man dessutom svurit på att han kommer att sparka ut mig ur huset efter sex månader om jag inte ger upp frivilligt!