Är det bara jag..

Konstigt...Jag höll faktiskt på och funderade på samma sak själv och tänkte skriva ett inlägg med nästan samma innehåll...

Läste nyss ett inlägg som fick mig att undra hur i hela fridens namn det kan finnas så ohyggligt många förhållanden där människor inte kommunicerar överhuvudtaget.

Det verkar finnas så många som lever vidare i självförnedrande relationer där respekten helt saknas.

Undrar varför så många säger "ja, tack och amen" när det enda som erbjuds är små, små skärvor av vad en kärleksrelation borde vara.

Tror att nyckeln heter kommunikation och öppenhet. Hur vill jag ha det? Hur vill du ha det? Vad känner vi för varandra egentligen? Vad vill var och en ha ut av ett förhållande? Krav? Önskningar? Förhoppningar? Stämmer det överens eller är det bättre att gå åt var sitt håll?

Kärlek, ömhet, respekt, samarbetsvilja....

Jag måste bara säga att mitt inlägg om funderingar runt vad folk accepterar (men lider av) i sina förhållanden är mest grundat på vad jag sett runtomkring i bekantskapskretsen men också, givetvis, saker som man läst här.
Somligas inställning får mig verkligen att undra varför de stannar och vad de egentligen vill....

Electric Lady- Bara för att någon dömde ut ditt förhållande när du inte hade bett om någon bedömning betyder ju inte att alla dömer ut förhållanden på såna grunder.