Hjälp mig

Tack alla snälla för fina råd och ert stöd. Det känns så enormt skönt att läsa alla fina svar. Jag orkar inte berätta för någon som står mig nära, jag misstänker att dom då kommer att döma min sambo väldigt hårt, och jag vill själv först komma iunderfund med vad som händer och sker. Han har visserligen lugnat ner sig och igår har vi pratat igenóm allting, men han känner att han inte alls vill ha barnet, att han inte kommer att klara att ta ansvaret när han varit sjukskriven så länge tidigare. (panikångest) Jag känner att det kanske är ett försvar, för han arbetar nästan fullt nu och allt har på något vis varit så bra tills igår. Jag har förklarat vilken sits jag sitter i, hur skall jag kunna välja bort ett barn som är vårt, som VI har gjort när det ska vara vi för alltid. Så har vi ju bestämt...Vi förlovade oss i somras och jag har känt mig så trygg i allt. Jag har också frågat om jag inte orkar genopmgå en abort vad händer då? Då svarade han att han inte kan ge mig några garantier att han stannar kvar, att jag vingklipper honom. Då blir han trängd i ett hörn. Jag blir så ledsen ända in i själen. ´Det är ju vårt barn som vi har gjort tillsammans, som borde vara något fint. Och jag känner så mycket för detta lilla liv. HUR ska jag kunna gå igenom en abort och ta bort det, när jag innerst inne känner mig så lycklig över att det ju finns där inuti mig. Ett litet hjärta som tickar...

Min sambo följer mig idag och pratar med en kurator. Han är rädd att han skall bli "manipulerad" av mig och denna kvinna att vilja behålla det, för att han säger att han tänker inte ändra sig. Och han är lugn och sansad nu, inte som igår eftermiddag. Han försöker att vara gullig, kramig och fin på alla vis men jag känner mig...avdomnad i hela kroppen och sinnet. Har varit hemma från jobbet nu två dagar och funderar på att vara hemma resten av veckan. Jag orkar inte gå dit nu, måste reda upp alltihopa. Kan jag behålla barnet? Då lämnar han ju mig säkerligen och allt vi hade blir förstört. Tar jag bort barnet sviker ju jag mig sälv för jag vill verkligen inte genomgå en abort. Jag har gjort det tidigare, det var fruktansvärt för mig och har lovat mig själv aldrig mer sätta mig i den situationen. (Då var jag dock ensam och ung, det var en ren olycka.)
Nu är jag ju med honom och ändå sitter jag i denna situation. Vad blir det med oss sedan?Då komemr jag tappa allt hopp om barn och framtid med honom. För hur skall jag veta att han vill ha barn överhuvudtaget senare. Snart vill jag ha barn säger han, men inte just nu.

Usch vilken situation jag har hamnat i. Vet bara inte vad som är det rätta att göra. Kan inte tänka klart.

Tack alla vänliga återigen som stöttar, det betyder så mycket.

Matilda

Jag har varit och pratat med en kurator nu och han följde med mig. Efter att han lugnat sig så tyckte han självklart att han skulle följa med. Trots att vi inte lyckats prata och nått varandra innan, och situationen var så himla tuff på vägen dit, det kändes som mitt hjärta skulle explodera av sorg, att ens behöva gå igenom detta med honom. Efter samtalet känns allt lugnare och bättre. Det var en fantastisk kurator som verkligen lyssnade på både mig och min sambo och som fick oss att verkligen lyssna på varandra.Efter att vi kommit hem har vi faktiskt pratat med varandra, och han vill vänta ett tag och känna efter lite mer, det är inte längre helt självklart att han vill att jag gör en abort. Jag får ett hopp i mitt inre och det känns lite lättare, jag önskar så innerligt att han också känner att han kan fixa det här med mig samtidigt så är det så jobbigt att nu gå och vänta och undra. Vi har ett till samtal om en och en halv vecka, och jag får kämpa mig igenom detta nu. Det är inte lätt, men jag försöker verkligen att klara av dagarna. Solen skiner ute det är vårsol och jag borde få känna mig så lycklig jag vill verkligen. Jag kommer att fixa det här också vad som än sker, jag bara måste. Tack alla ni som stöttar och skriver så fina saker till mig. Det betyder mycket för mig i en sådan här situation.

Kramar
Matilda

Idag har vi fattat vårt beslut...Min sambo kom hem och sa att...hur korkad får jag bli? Det är klart vi skall ha barn nu, jag skulle väl äldrig kunna utsätta dig för något annat det fattar du väl. Han var som helt förändrar, verkar som han bara måst ha smält alltsamman en chock av något slag, och nu bara...jag visste inte om han var allvarlig men det är han verkligen. Nu är han sitt gamla fina jag igen, han pussar mig på magen och verkar nu mest bara vara lycklig över hela situationen. Kanske har jag en skizofren pojkvän, eller så är män sådana...Jag älskar honom dock och jag är så innerligt lycklig över att kunna känna att nu...nu ska vi ha vårt barn, verkligen. Jag känner med hela kroppen...allt är bara...från att varit ett nattsvart töcken till enorm lycka. Så underbart...Tack alla som stöttat mig på dessa sidor. Jag är så tacksam...

Vårkramar Matilda