Samboekonomi

Hm, vi gör sådär som Magnus flicka tycker är vrickat. ;) Nästan iaf. 90% av våra inkomster används till typ allt, inklusive hobbysaker och kläder etc. Resten går för min del till sparande inför en resa jag ska göra själv och för hans del till att betala av ett lån han har (ej CSN, det går på gemensamma pengar). Nu har vi båda ganska lika inkomster, men vi är överens om att sambor ska ha samma standard, annars blir det bara trist. Helt gemensam ekonomi ville jag inte ha, därav de där 10% till oss själva, men det medför ju också att den som tjänar mest har mer pengar och förmåga att placera dem där han/jag vill. Funkar finemang. :)

Magnus flikka:

Men det är ju så vi har det! :) I princip, för överenskommelsen kom sig av att det skulle kännas dumt att köpa presenter till den andre för gemenssamma pengar. Vi använder gemensamma pengar till allt, ingen av oss skulle få för sig att köpa någonting annat än stora "dumma" saker som vi verkligen vill ha (typ som hans dator - har jag absolut ingen nytta av) för egna pengar.

Jag tror inte jag missförstod dig - vi tycker bara olika. Jag förstår inte hur folk orkar sitta och dela räkningar och ha flera konton för vardagsbruk t ex. Verkar jättejobbigt. :)

Arwen, jag tycker inte du är egoistisk. Du är ju medveten om situationen redan nu och har världens läge att se till att du inte hamnar i en situation där du känner dig utnyttjad ekonomiskt. (Gör inte det!)

Jag har haft gemensam ekonomi i båda mina förhållanden från att jag blev sambo. I det första hade han några hundra tusen själv, från ett arv, medan jag inte hade och inte kunde skapa mig några besparingar alls. Så han köpte i princip vad han ville och jag mådde dåligt eftersom jag behövde fråga om lov om allting. Ett exempel på hur det _inte_ ska fungera...

För att dra det i absurdum så kan vi ju ta exemplet från en gammal BT:are som tvingades gå till soc, soc sa att hennes sambo hade nog med pengar för att försörja dem båda (trots att han enligt lag inte var tvungen, men de vägrade henne stöd). Eftersom sambon inte ville stödja henne när hon hade det svårt några månader så fick hon ta ett lån från sin mamma, som hon och hennes nye sambo fortfarande betalade av när hon skrev inlägget här.

Någonstans mellan extremerna av hur ekonomin i en liten familj kan fungera handlar det väl om att ha respekt för varandra och varandras behov. De flesta har väl olika modeller för att få det att fungera. Bråkas det om pengar (som många verkar göra) kanske de har fel modell för dem? Så länge ekonomin inte reflekterar djupare relationsproblem tänker jag inte principiellt debattera emot separata ekonomier. :)