Samboekonomi

Vi har gjort så här:

Jag pluggar och tar fullt lån och bidrag. Min sambo doktorerar och har därmed lön. Vi har ett gemensamt konto kopplat till ett betalkort och där sätter vi in pengar som räcker till hyra, mat, telefon, förbrukningsvaror mm.

Han sätter in dubbelt så mycket som jag eftersom han får ut dubbelt så mycket som jag.

Det här funkar jättebra för oss och hittills har pengarna alltid räckt varje månad...

Jag resonerar som så att man skall ha ungefär lika mkt kvar när räkningar är betalda.
Vi har dock varit sambo länge (varit tillsammans ännu längre).
Älskar varandra över allt annat och vill gifta oss så småningom.

Personligen tror jag inte att det går att vara jämlika i ett förhållande om man inte får lika mkt pengar kvar. T ex kan ju den som tjänar mindre inte följa med på resor, gå ut och äta på lika dyra restauranger etc. Och då resulterar det ju ofta i att den som har mer betalar för den andra (och detta tycker inte jag känns roligt).

Ett smart upplägg för att få lika mkt pengar över är:

Gör upp en realistisk budget!
Utgå ifrån att båda skall ha lika mkt pengar kvar på sitt konto. Sedan kan man ha ett tredje konto dit man flyttar alla pengar som man skall använda för att betala räkningar/lån/hyra eller andra utgifter. Så kan man ju ha olika sparkonton, om man är duktig på att spara .

Ungefär så här gör vi - och det är en grymt bra uppdelning då ingen av oss tänker på vem som tjänar mest/minst (det blir liksom aldrig "synligt").

Vi har ett gemensamt konto för gemensamma utgifter. Dit betalar vi in en viss andel av vår lön.

Vi tycker det känns mest rättvist, med tanke på att den som tjänar mer faktiskt drar ett större lass av det gemensamma, men ändå får fler kronor över till sitt eget.

Men det är inte riktigt så stor skillnad mellan våra inkomster.

Till slut blir det ändå så att man fyller i de hål som blir, tycker jag.

Vi har bra inkomster båda två, dock tjänar jag kring 6000 kr mer. Å andra sidan har han större kapitalinkomster än jag. Vi har ett gemensamt konto där vi sätter in lika mycket. Resten är egna pengar. Det fungerar utmärkt för oss. Så extremt rättvist tycker vi inte det behöver vara.

Men har man bestämt sig för att dela livet tillsammans och tjänar väldigt olika tycker jag man bör jämna ut det så man kan leva på ungefär samma nivå. Annars blir nog slitningarna på förhållandet stora.

Jag pluggar och tar bara studiebidrag, detta för att MINA lån inte ska ligga vår framtida ekonomi till belastning. Min sambo tjänar alltså ungefär 15 ggr så mycket som jag gör, så jag betalar ca 35-40 % av hyran och inte så mycket mer... när vi flyttade ihop var jag mycket noggrannare med att försöka betala till alla räkningar, men min sambo har en förmåga att hinna sno dem innan jag ser hur mycket de är på eftersom han tycker att jag har för låg ( i princip ingen) inkomst. Däremot delar vi helt lika på större grejer som köps in till lägenheten, jag kanske köper lite mer gardiner medan han köper mer grejer från clas ohlson...

För övrigt håller jag med Dea, och tycker inte att bara för att jag har låg inkomst ska jag ha lika mycket pengar som M när räkningarna är betalda. Fast den principen kanske inte gäller för studenter? Ganska orimligt isf, då skulle han få avlöna mig! :)

När jag får jobb (någon gång i en avlägsen framtid) kommer vi ha ett gemensamt konto för alla gemensamma räkningar och andra utlägg dit vi för över pengar varje månad.

En kompis till mig och hennes sambo delade på precis ALLA inkomster och utgifter. Bådas lön slogs ihop varifrån de betalade alla räkningar för att sedan dela de ev pengar som blev över på var och ens visa-konto. Hon betalade alltså hälften av hans dataspel och han betalade hälften av hennes sko- och väskfettischism. Helt vrickat ur min synpunkt!!

Vi tjänar också olika och det är jag som tjänar mest. Vi har gjort som så att vi har lagt upp en budget på alla gemensamma kostnader. Med hjälp av budgeten har vi sedan räknat ut den gemensamma månadskostnaden. Sedan har vi tittat på vår totala gemensamma inkomst och räknat ut hur stor procent av vår gemensamma inkomst tjänar jag och hur stor procent är hans. Den procentandelen använder vi sedan när vi betalar räkningar. Jag betalar alltså en högre procent av de gemensamma räkningar än vad han gör. Fattligt? Jag lägger också något mera till vårt gemensamma sparkonto.

De pengar som blir kvar efter räkningar och sparkonton de är emellertid olika stora. Sedan händer det att jag betalar lite mer på annat emellanåt. Men jag skulle inte vilja dela inkomsten rakt av inte.

Hm, vi gör sådär som Magnus flicka tycker är vrickat. ;) Nästan iaf. 90% av våra inkomster används till typ allt, inklusive hobbysaker och kläder etc. Resten går för min del till sparande inför en resa jag ska göra själv och för hans del till att betala av ett lån han har (ej CSN, det går på gemensamma pengar). Nu har vi båda ganska lika inkomster, men vi är överens om att sambor ska ha samma standard, annars blir det bara trist. Helt gemensam ekonomi ville jag inte ha, därav de där 10% till oss själva, men det medför ju också att den som tjänar mest har mer pengar och förmåga att placera dem där han/jag vill. Funkar finemang. :)

Är man sambo och planerar att leva tillsammans för all framtid tycker jag man ska dela lika på alla pengar, oavsett om någon tjänar mer. Man vill väl att den man älskar ska kunna leva efter samma standard som man själv om man är den som tjänar mest. Visst kanske du tjänar minder nu men vad händer om du börjar tjäna mer ska du då få mer pengar än din sambo? Tänk om ni då har barn, då har ni säkert gemensam ekonomi och du går i så fall miste om de extra pengarna du då skulle få.
Jag tycker att har man planerat att man ska leva tillsammmans resten av livet så delar man på både skulder och inkomster.

Det är lite det jag har i tanken som DramaQueen skriver när/om vi får barn. Av olika skäl, bla inkomstskillnaderna, skulle det säkert vara så att jag skulle vara hemma absolut mest. Då tycker jag det skulle vara självklart att vi skulle ha lika mycket pengar i kronor (menar ej mm-rättvisa) att göra egna inköp av. Och att han då kanske också skulle pensionsspara lite åt båda.

Jag jobbar deltid och får lön därefter, min sambo får ut ca 4000-5000 mer än mig. Han har både fler och högre räkningar en mig.

Vi har löst det så att vi delar på hyra, tele, bil, bensin +bilförsäkring. Dessutom lägger vi 1500 kr var=3000 i en sk matplånbok som räcker hela månaden till oss och katten. Därifrån betalar vi även förbrukningsvaror och när vi äter ute(i den mån det räcker)
Vi betalar våra egna räkningar själv tex gymkort, mobil o dyl
Vi har aldrig bråkat om pengar. Ibland kan diskussionerna gå på högvarv när han vill hjälpa mig de månader när det nästan är + - 0 på kontot. Han tycker att jag är för stolt och för självständig