Samboekonomi

Vi har ett gemensamt konto där våra räkningar & mat dras ifrån & sedan har vi varsitt eget konto för våra "fickpengar". När alla gemensamma utgifter är betalda har vi lika mycket pengar kvar att röra oss med. (Min man betalar mer än mig, men han har ett studielån som vi båda betalar för).

För oss är det viktigt att kunna göra vad vi vill med våra egna pengar & som någon annan skrev kunna köpa presenter till varandra för "egna pengar".

Min man tjänar fyra gånger mer än jag. Ändå har vi gemensam ekonomi och har lika mycket pengar att röra oss med. Vi bråkar heller aldrig om pengar. För oss är det självklart att vi har gemensam ekonomi, för andra är det inte det. Huvudsaken är ju att båda parter i ett förhållande är nöjda så man inte bråkar om det. Jag skulle tex inte kunna vara tillsammans med någon som inte vill dela lika, oavsett om det är jag som tjänar mest heller han.

DramaQueen:

jag håller helt med dig! Jag skulle heller aldrig kunna vara tillsammans med ngn som inte vill dela lika. Jag skulle aldrig kunna se det som ett bra förhållande (för mig).

Arwen77:
Nej, under omständigheterna som du beskrivit tycker jag inte att du är egoistisk. Det låter snarare som det är din partner som är slösaktig - och det kan inte vara så roligt? För mig skulle det vara ett störr problem.
Hoppas att ni känner att det fungerar för Er i alla fall!

Arwen, jag tycker inte du är egoistisk. Du är ju medveten om situationen redan nu och har världens läge att se till att du inte hamnar i en situation där du känner dig utnyttjad ekonomiskt. (Gör inte det!)

Jag har haft gemensam ekonomi i båda mina förhållanden från att jag blev sambo. I det första hade han några hundra tusen själv, från ett arv, medan jag inte hade och inte kunde skapa mig några besparingar alls. Så han köpte i princip vad han ville och jag mådde dåligt eftersom jag behövde fråga om lov om allting. Ett exempel på hur det _inte_ ska fungera...

För att dra det i absurdum så kan vi ju ta exemplet från en gammal BT:are som tvingades gå till soc, soc sa att hennes sambo hade nog med pengar för att försörja dem båda (trots att han enligt lag inte var tvungen, men de vägrade henne stöd). Eftersom sambon inte ville stödja henne när hon hade det svårt några månader så fick hon ta ett lån från sin mamma, som hon och hennes nye sambo fortfarande betalade av när hon skrev inlägget här.

Någonstans mellan extremerna av hur ekonomin i en liten familj kan fungera handlar det väl om att ha respekt för varandra och varandras behov. De flesta har väl olika modeller för att få det att fungera. Bråkas det om pengar (som många verkar göra) kanske de har fel modell för dem? Så länge ekonomin inte reflekterar djupare relationsproblem tänker jag inte principiellt debattera emot separata ekonomier. :)

Arwen 77: Din kille låter som en kopia av min. Som en tröst kan jag säga att det blev mycket mycket bättre sen vi flyttade ihop. Min sambo hade högre hyra själv än vi har nu tillsammans, och överhuvudtaget är det mycket som blir billigare när man flyttar ihop. Så det löser sig nog!

Vi har vår ekonomi som många andra här. Han jobbar heltid, jag pluggar och jobbar extra. Vi delar gemensamma räkningar rakt av, sätter in lika mycket på ett matkonto varje månad, sen får vi göra vad vi vill med våra pengar vi har kvar. Naturligtvis har han mer kvar än mig, men då köper ju han saker som jag inte har råd med men kanske vill använda ändå. (DVD, MC) Funkar perfekt. Vi har nog nästan aldrig bråkat om pengar heller. Inte så jag minns det iallafall!

Till trådstartaren måste jag nog säga att ni måste komma överens om en lösning som ni båda tycker är rimlig. TYcker ni att ni ska ha exakt lika mycket pengar över varje månad eller att ni ska få disponera era intjänade som ni vill? Det är svårt att svara på för någon annan än du och din sambo.

JAg tycker att i ett jämlikt förhållande har båda parter lika mycket tid och pengar för eget förfogande när allt nödvändigt är betalt och gjort.

Sen kan jag säga att under den period då jag hjälpte min (då blivande) man att sanera sin ekonomi så hade vi INTE lika mycket pengar att fritt förfoga över, eller fel det hade vi, men delar av hans pengar för fritt förfogande var bundna att gå till hans lån...

Vi har varsitt lönekonto, varsitt sparkonto och ett gemensamt konto för räkningar. Vi sparar ungefär lika mycket varje månad (den som tjänar mer sparar mer), sätter sedan till det gemensamma kontot så att vi har ungefär lika mycket kvar på eget konto. Fast å andra sidan så betalar den som har mest pengar på sitt konto när vi gör något. Och JA, jag har inga problem med att be honom ta ut en hundralapp till mig om jag har dåligt med pengar och vill göra något, men jag har inte heller några problem med att göra tvärtom.

Sparpengar går till semestrar eller kapitalprylar eller någo annat och beslutas gemensamt om.

Men det är klart att det är lättare att inte fundera så mycket över pengarna när det finns så det räcker.

Jj?
Jag tror du slog huvudet på spiken där! Visst är det så att pengar inte är något större problem om man har så det räcker.
Jag skulle tro att bråk om pengar uppstår när det inte finns så det räcker till allt, och då måste man prioritera. Om två stycken vill göra olika saker med de pengar som finns så blir det säkert lätt konflikter.
jag hoppas att vi aldrig kommer hamna i den situationen för jag tror att det kan slita ganska mycket på ett förhållande.

Vi har nog också ett väldigt enkelt liv ur ekonomisk synpunkt, precis som Emma-Pemma m fl. Vi har helt och hållet gemensam ekonomi och vi har aldrig någonsin bråkat om pengar, trots att det har varit snålt någon gång. Vi tjänar för tillfället ganska olika mycket (jag har har börjat doktorera och gått ned i lön). Men för oss är det fullkomligt självklart att vi tillsammans ska bekosta vårt gemensamma liv. Vi avskyr båda att hålla koll på kvitton och hålla reda på ditt och mitt. Så länge pengarna räcker delar vi - fria flöden mellan våra konton! Jag har aldrig tyckt att det känns som om han inte unnar mig en helg med polarna och han får gärna åka på semester om inte jag kan följa med - bara vi gör det med förnuft och tanke på helhetsekonomin. Men vi är nog ganska noggranna och förnuftiga på det sättet, och ingen av oss har något jättedyrt intresse som den andra får lida för och vi är oftast överens om vad vi ska lägga pengarna på. Så det i kombination med vår ovilja att hela tiden dela upp pengar emellan oss gör att detta funkar alldeles perfekt och konfliktfritt för oss.

Fr o m dagen vi gifte oss har vi delat allt exakt lika dvs. ett konto dit alla pengar går och därifrån alla utgifter betalas, räkningar, min smink, hans böcker (han är fanatiker när det gäller litteratur ;) ) och alla större investeringar som vi gör.

Innan dess hade han som gott som betalat alla mina utgifter som var för stora för mig, när jag pluggade, resor till exempel. Sedan brukade han alltid ge mig extradyra presenter och julklappar för att se till att vi hade samma levnadsstandard. I början betalade jag en del av hyran, men sedan kom det av sig, då det började kännas som om vi bara flyttade runt pengarna.

Men visst är det sant att det är lättare när pengar inte är någon bristvara. Vi konsumerar inte särskilt mycket och tjänar ok båda två, han dubbelt så mycket som mig bara. Hade vi mindre med pengar skulle vi kanske ha mycket hårdare principdiskussioner, tror jag.

Men "vrickat" att betala fritidskostnaderna från den gemensamma kassan? Hmm.. det låter konstigt tycker jag. Det enda som jag fortfarande känner att jag skulle vilja ha "egna pengar" till för är presenterna till min man. :)

Vi tjänar lika mycket nästan på öret :) så vi sätter in lika mycket pengar var på vårt gemensamma konto där alla lånen dras, det kontot använder vi till bil, mat o gemensamma nöjen och det som blir kvar varje månad flyttar vi över till vårt gemensamma sparkonto, de pengarna har vi utifall nåt händer med lägenheten eller bilen eller kanske nån resa. Det senaste året har vi samtidigt sparat till bröllopet men då har vi gjort så att vi har lagt undan lika mycket från våra "egna" pengar till ett "bröllopskonto" funkar utmärkt! Vi bråkar aldrig om pengar.