Behöver inspiration för livet. (ledsen & mkt långt)
Den senaste tiden har jag känt mig så ledsen och jag vill inte vara en sån person som går omkring och tycker synd om mig själv!
Egentligen är jag en glad tjej, med stor smak för livet. Min favorittid på året står för dörren och jag försöker suga i mig varje liten solstråle av lycka.
Ändå så känner jag bara för att sätta mig ner och gråta.
Min situation känns hopplös, jag slutade plugga förra året och har gått arbetslös sedan dess. Har en timanställning som marknadsundersökare men jobbar sällan där eftersom det är dåligt med erbjudanden och arbetsklimatet är dåligt.
Flyttade för 2år sedan från vänner och familj över hela landet för att kunna vara med min sambo och fästman. Det var svårt att lämna alla då jag hade en mycket kärleksfull relation till dem. Nu har jag bara mailkontakt med ett par, tre stycken vänner, men vi rings eller ses aldrig.
Jag saknar det så mkt, har inga vänner här. Min fästman har varit så oengagerad i oss på senare tid, kanske har jag också varit det och det har bidragit till det hela. Vi har två inställda bröllop bakom oss, båda har han ställt in, och nu i midsommar ska vi på hans brors bröllop.
Det känns i mig, det kan jag inte förneka, fast jag trodde jag 'glömt' bort det. Jag har ordnat med deras present och jag smyger omkring härinne igen bara för att jag tycker det är så roligt att läsa om allas bröllop, titta på era vackra bilder.
Ni ser så lyckliga ut och jag hoppas jag en dag kan få lägga ut mina bilder här också.
Men på senare tid så har det känts mer och mer som om det inte blir med den här mannen. Jag är ung och 'borde' leva det lyckliga livet, min sambo är betydligt äldre än jag. Han har sin karriär, det går bra för honom, men han är genom sitt yrke låst att bo här. Jag är inte säker på att det är här jag vill bo, jag har mitt hjärta i mina hemtrakter..
För snart 4år sedan, precis när vi -min sambo & jag- träffades, träffade jag en ung man i min egen ålder. Han försökte övertala mig att stanna hos honom och jag funderar ofta på om det var det jag borde ha gjort. Jag var förälskad i honom, tror jag, och han kämpade för mig. Han ville ha mig, min sambo behövde inte kämpa alls utan jag 'gav' mig till honom fast jag redan då kände för den andra mannen.
Här står jag idag, med sambo/fästman och en underbar vovve. Vi har bokat en stor & dyr lägenhet med inflyttning om ett knappt år. Vi är förlovade, utan planer på giftermål. Jag känner ofta för att bryta förlovningen eftersom han är så anti-giftermål och vägrar prata om det för jag "tjatade så mycket" om det efter att han ställde in. Samtidigt säger han att han vill gifta sig med mig och frågar någon i omgivningen så säger han att "visst ska vi det".
De senaste dagarna har vi bara väst åt varandra, han vägrar prata om det. Det är jag som har fel, han har aldrig fel. Han är perfekt och tänker inte ändra sig. Det är jag som måste ändra mig.
Just nu vill jag bara härifrån, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan. Men samtidigt..
Jag vet inte ens vad jag vill få ut av att skriva detta, kanske att få ut det så att någon annan får reda på hur det är. Ingen vet hur vi har det och det ska vara så perfekt utåt sett. Det enda jag vet är att så här vill jag inte ha mitt liv..
Tack för att ni lyssnade.