Hjälp mig! Är förvirrad.......

Bianco, jag har nästan precis likadana erfarenheter som du (har ett 8-årigt långt förhållande bakom mig som slutade med otrohet, lögner och elakheter). Nu har jag och min "nye" pojkvän snart varit tillsammans i 8 månader och det känns jättebra.
Jag var väldigt sårad och "skadad" som jag kallade mig och träffade nog min pojkvän lite för tidigt. Men jag har varit väldigt öppen med vad som har hänt och han vet precis allt. Detta har för oss fungerat väldigt bra då han vet att jag inte har det så lätt när tankar och minnen bubblar upp. Det är faktiskt först nu han börjar tycka att exet ska falla helt i glömska, han känner att nu är det ju vi, att vi varit ihop ett tag nu. Och det har han ju rätt i, dessutom så mår jag bra till 99% nu. Men man måste låta det ta tid! 1 år är vad som är helt normalt, man sörjer ju.
Är det en stark kille du har träffat så klarar han att stötta dig. Att du jämför dem är inte så konstigt, det gjorde jag också. Men det hjälpte mig faktiskt då min pojkvän är så mycket finare människa än exet. Det hjälpte mig också att förstå vilken skit exet är och att jag förtjänar så mycket bättre!
Det där med irritation hade jag också mot min pojkvän, speciellt kläderna. Tror att man är så van vid det gamla att jag inte i början uppskattade hela personligheten hos min pojkvän. Men det gör jag nu, so what om han inte har precis de jeans JAG tycker är snygga? Vad tror du är viktigast när ni är 85, att ni kan prata och ha roligt eller att han har snyggast kläder på ålderdomshemmet?
Och så sa en kompis till mig, att kläderna, det kan man alltid fixa längre fram (han har nu iaf 1 par jättesnygga jenas)...

Lycka till!

När vi varit ihop i ca 4 månader fyllde jag år och fick en vårjacka som jag tyckte var lite för dyr. Så sa jag att jag skulle köpa hoom något så det skulle kännas lite bättre... Han var helt chockad när jag sa varför jag tyckte han behövde nya jeans (det är det som jag "hakat" upp mig på...) för han höll inte alls med mig och det var lite grimaser i provhytten men nu är de han fick av mig hans favoriter.

Bianco, känner igen mig igen...
Mitt ex sa att han ville skiljas i januari förra året och den var definitiv och vi hade flyttat isär sista maj -03. Först nu kan jag riktigt 100%-igt säga att han är borta från mina tankar. Klart jag kan tänka på honom men inte sorgset (ja du vet).

Exet ska ha barn om en månad med sin nya och det kändes när jag fick reda på det. Tänkte som du att jag nu är år och dar ifrån ett familjeliv, vi som planerat barn och nu följer han "tidsplanen" men inte jag. Det kändes så surt och bittert och jag kunde knappt glädjas åt min pojkvän i ett par dagar. Som tur är så gick det snart över och vi planerar nu framtiden för fullt med hopflyttning under året, vi får se när det känns rätt. Nu tar vi det lilla lugna och det är helt fantastiskt att kunna känna att jag älskar lika mycket och av hela mitt hjärta. Jag vet ju att min tid med barn kommer, det dröjer bara lite längre än vad jag trodde.

Jag ångrar inte alls att jag gick in i ett nytt förhållande så snart, det var ju med rätt kille!

Men som sagt, Bianco, det brukar heta att man sörjer och det tar ca 1 år innan man är färdig och låt det ta den tiden! Men var ärlig mot din pojkvän hela tiden. Min kille har haft ett enormt tålamod och som jag skrev tidigare så tycker han först nu att det är dags att glömma och det har jag ju.

Mitt råd är att ge allt lite tid, ta det lugnt och försök att bara ha roligt och mysigt med din pojkvän. Bry dig inte så mycket om något annat, det faller på plats senare. Om du vill så får du gärna maila mig på cecilia324@hotmail.com

Kram!

sussi_lull, hur ska man kunna låta bli när man träffar en underbar människa? Vadå vara själv, varför då om man ändå känner att det kommer att ordna sig med den nya? Det går faktiskt att reda ut sina känslor med någon annan vid sin sida. För mig har det enbart varit positivt att jag haft min pojkvän som stöttat mig. Nu är jag redo och det vet han.

Så bara för att man inte kommer över ett ex på 6 månader behöver man proffisionell hjälp??? Det var det löjligaste jag har hört!

Och vadå "skaffa dig en identitet och självförtroende"? Identitet har hon garanterat, det var det elakaaste jag läst på länge här inne! Och självförtroende har väl inte att göra med om man är i ett förhållande eller inte.

Så jag tycker det "foxan" skrev var helt omotiverat och det varkar som du leker amatörpsykolog.

Men hur lätt är det att bara få alla känslor att försvinna när man trodde att exet var den rätta? Det var exakt likadant för mig och tro mig, allt löste sig till slut. Det man behöver är TID, inte psykolog (inte fel att gå och prata, det är inte det jag menar). Men man måste inte hetsa för att det inte faller in i tidsramen för "alla andra". Bara för att man träffar någon ny betyder det att alla känlsor förvinner för exet, man är ju ingen robot.

Och klart som f*n man känner att alla andra är lyckliga utom en själv, man har varit med om kris i livet! Jag kunde inte glädjas åt min bästa vän som var nykär.

Tror istället att många förnekar sina "gamla" känslor och låtsas gå vidare mycket snabbare än vad de egentligen känner. Jag var ärlig både mot mig själv och omgivningen, och det verkar Bianco också vara. Det vinner man på i längden.

Och för att säga det själv så verkar jag vara den enda som förstår och jag verkar också vara den enda som varit i samma sits... Något samband kanske? Allt är inte svart eller vitt i livet, det om något har jag lärt mig.

20th century fox, du läste inte mitt inlägg för jag skrev inte att det är en förolämpning att söka hjälp.

Det var ditt inlägg som var en förolämpning. Du skrev att hon inte lyckats med att komma över honom och behövde hjälp. Och jag menar att det inte är konstigt att inte komma över någon på endast 6 månader.

Och att du dessutom talar om för henne att hon inte är mogen för ett förhållande alls nu. Som en uppmaning, inte ett råd.