När folk frågar "Ska inte ni skaffa barn snart?" brukar jag bara svara "Varför då?".
En annan favorit är "nej, vi vet inte hur man gör".
Eller om jag svarar mer seriöst brukar jag säga "Barnet kommer förhoppningsvis 9 månader efter den dagen vi båda känner att vi vill ha ett barn NU. Men jag vet inte när den dagen kommer".
Jag kan passa på att tipsa om en bra kommentar för dem som har ett barn och inte planerar flera, fast omgivningen inte vill fatta det. Tydligen är det ju inte riktigt normalt att bara vilja ha ett barn...
Jag är enda barnet, och när jag var liten kom ofta frågan "ska ni inte ha en till?". Då brukade mina föräldrar säga "nej, vi lyckades så bra redan på första försöket, så vi ser ingen mening med det".
maddisen:
Jag säger som Gun, för många är det en känslig fråga.
Dessutom är det oerhört tröttsamt. Varför fråga överhuvudtaget? Är det inte en rätt privat sak?
Dessutom går inte alla runt och funderar på och planerar för när de ska försöka få barn. Vi gör det inte, utan säger att det kommer när vi känner att vi vill. Det kan bli om ett år, eller tio. Jag har ärligt talat ingen aning.
Det blir jobbigt att försöka svara på en fråga man inte vet svaret på. Och säger man "jag vet inte", börjar folk genast "men ungefär? När ni har pluggat färdigt? När ni har fått jobb?". Varpå jag igen tvingas säga "tyvärr, jag har ingen aning". Och då tittar nämnda person konstigt på en.
Hur ska jag kunna svara på när vi ska få barn? Jag vet inte ens om vi kan? Eller hur lång tid det tar från det att vi börjar försöka?
Det verkar som att folk tror att barn är något man beställer på postorder.
Maddisen:
Angående föräldrar som tjatar på sina vuxna barn. Det skulle jag bli ännu mer irriterad på.
Att kompisar frågar någon enstaka gång kan jag leva med, för det kanske helt enkelt är rent intresse, att de vill veta hur vi planerar vårt liv. Däremot har jag svårt att förstå hur man kan vara så "nyfiken" på när folk ska skaffa barn, men alla är vi ju olika.
Tjat däremot är aldrig okej för mig, inte heller från föräldrar. Visst förstår jag också om de längtar efter barnbarn, men personligen tycker jag det känns ännu mer pressande att höra det från föräldrar/svärföräldrar. Det är ju verkligen "nu vill vi ha barnbarn snart så nu får ni se till att snabba på". Som om vi skulle få barn för deras skull och inte för vår egen.
Föräldrar som vill sina barn väl lägger sig inte i deras liv på det viset. Visst, normalt intresse, men inte gå in och tjata om barn eller något annat heller för den delen. Vi är vuxna människor med ett eget liv.
Som tur är tjatar aldrig mina föräldrar, eftersom min mormor höll på att tjata ihjäl min mamma under fyra år, ända tills hon fick mig. Min pappa ville först inte ha barn, och min mamma hade svårt att förklara det för mormor. Kan ju inte ha varit så kul.
Däremot så har svärmor kommit med kommentarer och "hintar" om att hon snart vill ha barnbarn. För att inte tala om min blivandes mormor som säger att vi har fem år på oss, om vi ska hinna med det medans hon lever (hon har precis fyllt 60 och lider ej av någon livshotande sjukdom, är hur frisk och kry som helst).
Och vi som inte alls vill! Då känner man sig verkligen pressad.
