Svar på frågan "när ska ni skaffa barn" trött på a

Samma här, så himla trött på denna uttjatade fråga. Hade en diskussion häromdan med en bekant och jag klargjorde att vår ekonomi håller inte och därför väntar vi ett tag. Dessutom bor vi trångt och det är ännu en orsak till att vänta. Svaret jag fick var:
"Men det där är ju bara ursäkter. Vill man skaffa barn då klarar man av det oavsett ekonomi".

Sen när är det upp till andra att bestämma om vår ekonomi håller eller inte? suck, vi VILL INTE ha barn just nu, hur svårt kan det vara att förstå det?

Jag brukar annars svara: "vi kanske inte kan få barn". Det brukar få tyst på folks tjat.

Jag har en känsla av att alla som skaffat barn ser det som det bästa de gjort och inte kan förstå att inte alla skaffar barn, men har man inga barn så är den där känsla väldigt obekant och långt borta.

Ja jag känner igen det där. Så fort man:
-låter bli att dricka på festen för att vara fyllechaffis
-säger att man mår illa av för man har ätit för mycket
-tar en lättöl istället för starköl

...ja då är man DEFINTIVT med barn!!

Astråkigt är det att förklara sig hela tiden och det allra värsta är att folk har såna förväntningar på ens liv och planer. Är det så självklart att man ens KAN få barn eller VILL ha barn? Inte ett dugg...

Själva frågan i sig är egentligen inte fel att fråga, men det är det att den är så otroligt laddad med förväntningar, önskningar och mycket annat.

Jag är rätt trött på att försvara mitt val att inte skaffa barn JUST NU.
Jag har berättat det tidigare, men jag blev nästan attackerad av en tjej när jag berättade att vi vill vänta tills jag skaffat ett jobb och större lägenhet. Det tyckte hon var dåliga ursäkter, för "vill man ha barn då klarar man det oavsett jobb och större lägenhet"
Ehhh....vad f*n säger man då?
Att det ska vara så svårt för folk att förstå att alla har olika preferenser!!

Att de som har barn tycker att det är jordens mirakel berättigar inte dem att kräva mig på när var och varför, eller hur?

Och om jag skulle tala om att jag nyss fått missfall, eller att vi inte kan få barn alls, är de beredda på det svaret? Och varför ska jag ö h t vara tvungen att tala om det?
Om mitt val är att hålla tyst, ska jag behöva stå ut med frågan år efter år?

Nej, jag tycker att det är en känslig och högst personlig fråga. Jag har väldigt svårt att fråga folk när de tänker skaffa barn, bryr mig faktiskt inte om och när de tänker skaffa barn eller inte.
Däremot är det lättare att diskutera barn och allt annat runtomkring, tex barnuppfostran, könsroller m.m och då får man antagligen svar på den frågan ändå utan att direkt rikta frågan till den/de berörda och på så sätt kan de berätta så mycket de vill och vad de vill. Eller så säger de ingenting och jag är nöjd ändå!

mapa

Toppen! Jag önskar jag kunde ta det lika coolt när folk ställde frågan till mig/oss. Dessvärre har jag ingen lust att behöva stå till svars för kända och okända.
NÄR tiden är kommen och vi känner oss redo tänker jag inte basunera ut det, utan det är något högst personligt mellan mig och sambon. Vi vet ju för 17 inte ens om vi KAN få barn överhuvudtaget!

Att frågan är laddad med förväntningar menar jag är något omedvetet. Folk som frågar tar det för givet att man kommer att skaffa barn någon gång. Varför är det så självklart?
Några har givit exempel på hur det tjatas och frågas från omgivning familj och vänner sen de gifte sig, andra när de träffade sin kille. Det är självklart att det finns förväntningar och önskningar från tex föräldrars sida, att man gift sig kopplas samman med att man kommer att fullborda tvåsamheten med ett barn: det ultimata heterosexuella beviset! Att kärnfamiljen är ett mål för många är ingen nyhet. (Undra förresten om folk tjatar lika mycket på homosexuella par?)

Och jag undrar fortfarande (citerar mig själv):
"Och om jag skulle tala om att jag nyss fått missfall, eller att vi inte kan få barn alls, är de beredda på det svaret? Och varför ska jag ö h t vara tvungen att tala om det?
Om mitt val är att hålla tyst, ska jag behöva stå ut med frågan år efter år?"

Och en till fråga : skulle du (om ni försökte aktivt) berätta för dem som frågar att ni håller på just nu?

Som sagt, kul att du vill dela med dig av ditt privatliv och inte räds för att tala om för andra vilken fas ni befinner er i i ert förhållande.
Eftersom jag är rätt känslig vill jag inte berätta om vi håller på, eller haft missfall eller inte kan få barn alls, jag vill inte bli tyckt synd om av andra.
Det finns en orsak till varför många väntar med att berätta för omgivningen att de väntar bern, fram till efter vecka 12.
Det är något man själv vill bearbeta i förhållande och sörja innan man går ut med det till var och varannan.

Att jämföra sorgen av förlusten av en anhörig och ofrivillig barnslöshet tycker jag är fel.
I det första fallet kan man sörja i egen takt, och det ligger inga förväntningar i det och det finns ingen känsla av misslyckande i att förlora en nära anhörig.

Att lida av ofrivillig barnslöshet, pco, fått 6 missfal tex innebär att man aldrig kan infria förväntningar, man känner sig ofta misslyckad som människa/kvinna/man.
Kvinnor som får missfall efter missfall känner ofta skuld och förtvivlan över att deras kropp inte kan behålla ett barn, de känner sig onaturliga och okvinnliga.
Jag menar inte att man är okvinnlig om man inte kan få barn, men de förväntningar som finns från samhällets/omgivningens sida om kärnfamiljen bidrar till skuldkänslor och känsla av att man är onormal, inte som alla andra.
Man undrar ofta varför alla andra får barn efter barn så lätt förutom vi, osv. (gå in på fl så fattar du kanske vad jag menar).

Och visst jag håller med dig, jag kan vara ärlig och tala om för dem som frågar men jag är rätt trött på att få frågan om och om igen och jag är rädd för att när vi väl börjar med barnverkstan och det kanske visar sig att vi inte kan få barn kommer jag gråta varje gång någon frågar. Och det vill jag inte.
DÄRFÖR vill jag inte att folk ska tjata om såna här saker och förvänta sig att bara för att man är ett par så KAN man skaffa barn, bara man vill!

Jag insisterar. Varför utgår alla ifrån att man kommer att skaffa barn och att man kan få barn?
När frågan ställs: "när ska ni ha barn?" utgår man från att människan kommer att skaffa barn (för att det är självklart?)eller kan bli med barn (för alla är naturligtvis fertila och kan få barn).

Jag är högst tacksam mot dem i min omgivning som inte frågar och dem respekterar jag på ett annat plan än folk som kastar ur sig frågan som om det vore självklart att man vill vräka ur sig sitt privatliv till dem.

Jag frågar aldrig frågan, är jag alltså ointresserad av mina vänners liv? Det tycker varken jag eller dom ialla fall! Däremot diskuterar vi barn ofta och alla får välja precis så mycket/lite de vill berätta om privatlivet.

sluttjatat för min del.

Men det är väl självklart att folk frågar för att det finns förväntningar? trodde jag iaf.

"Men det är fortfarande människans drift att skaffa barn och är en väldigt naturlig gång i livet."

Jag ogillar att prata om naturliga drifter eftersom jag inte tror på dem, antagligen är det därför vi ser på det hela på så olika sätt.

mapa

Biologiska förklaringar står mig inte särskilt varmt om hjärtat då jag tycker de tenderar att vara alltför deterministiska.
Jag köper m a o inte förklaringen att det är en naturlig drift att skaffa barn.