Orättvist vad gäller barn...

Som en kvinna mitt uppe i barntankar och som en luttrad feminist måste jag ju säga att jag inte alls tycker att det är orättvist med graviditet, födsel och amning. Jag har ett litet gäng killkompisar som alla har blivit pappor i år, de är tvärtemot enormt avundsjuka på sina flickvänner - för att de inte har känt sig lika delaktiga.

Dessutom har ju naturen sett till att kvinnor har lite kompensation för besväret. Vi har ju exempelvis högre smärttröskel än män.

Så nej, jag kan nog inte se det som orättvist. Vad jag däremot ser som rejält uppfuckat är de konsekvenser en graviditet och barnledighet kan medföra, karriär- och kulturmässigt. That's it.

Oj Jolin, jag har läst det där inlägget, och jag tror att det bara handlar om en dålig formulering - inte någonting annat. Att "uppoffra sin kropp" är ju faktiskt någonting som ingår i att vänta barn, någonting man är tvungen att göra, och det tycker jag att hon ju verkar vara medveten om.

Jag tycker att deras överenskommelse låter som en bra idé. En man kan visserligen inte skada ett foster när han dricker alkohol, men det kan ju också vara förödande för ett förhållande om maken eller pojkvännen fortsätter sitt gamla liv som om ingenting hade hänt, medan den gravida kvinnan tvingas att ställa om sitt eget nästan helt. Man är ju förhoppningsvis två om en graviditet, inte bara en.

Jag och min make peppar och stöder varandra. Jag är allergisk mot mjölk, alltså köper han inte hem glass - utan äter det när han är med kompisar och på jobbet. Om det är deadlineperiod på hans redaktion, och han sitter och jobbar hemma, då hyr jag inte film som han gärna vill se. Han står ut med att sova med öppet fönster, fastän det är kallt, för att jag har sängkvalsterallergi.

Kort sagt, vi gör vardagen lite lättare för varandra. Kompromisser är en oundviklig del av ett förhållande. Det handlar inte om att han inte får äta glass för att jag inte får det, utan om respekt för varandra.

Och jag kan lugnt säga att jag skulle bli tokig på honom om han gick ut i lika hög utsträckning som nu när (och om) jag blir gravid (nu går vi ut, och stannar hemma, tillsammans). De manliga kamrater jag nämnde i mitt inlägg ovan stannade för det mesta hemma med sina flickvänner, av samma enkla anledning: stöd och sällskap. Det är möjligt att man inte är sugen på att dricka alkohol när man är gravid, men det är ju inte heller poängen. Hur många känner för att sitta ensamma hemma? Och hur kul är det när någon glatt sitter och smaskar loss på någonting man älskar, men av olika anledningar inte kan äta eller dricka?

Och om du verkligen tycker att det är så knäppt tycker jag att du ska läsa Hanne-Vibeke Holsts roman "Det verkliga livet".

EmmaPemma: Jo, det var ju precis så jag menade. Det är lite överdrivet med ett totalt alkoholstopp, men själva grundtanken är ju bra.