Äktenskap med avstånd (långt och förvirrat)

Jag och min sambo har levt avskilt i två olika städer pga studier under ett halvt år. Avståndet mellan oss var närmare 40milm, så ni förstår att jag inte kunde åka sträckan varje helg. Vi prövade det under första månaden, men mina studieresultat blev lidande, så det fick bli 2helger i månaden istället.

Det hela fungerade inte alls för oss. Vi pratade i telefon varje dag i timtals, men jag kände mig väldigt ensam (det var jag som var tvungen att bosätta mig i en helt främmande stad). Jag vantrivdes något fruktansvärt och kände mig deprimerad konstant. Jag var alltid stressad och längtade efter min sambo.. längtan och saknaden avtog aldrig. Till slut var det bara för mig att flytta tillbaka till honom och avbryta mina studier efter ett halvt år.

Jag kan inte rekommendera det - det känns som om hela lite står på "hold" man lever i en surrealistisk situation. Det funkade inte alls för oss. Vi ansåg att ett parförhållande på ett så långt avstånd inte kan fungera - speciellt om man innan det varit van vid att vakna upp och gå och lägga sig med samma person i över 3år.