Äktenskap med avstånd (långt och förvirrat)

Kul för er båda att din man har fått ett jobb som han gärna vill ha. Jag tycker ni skall avvakta lite. Låt din man jobba några månader på sitt nya jobb och kolla hur det funkar med jobbet och hur det funkar med veckopendling. Så får ni sätta er ner och ta ställningen igen längre fram.

Att en man som trivs med sitt arbete istället för att gå arbetslös är väldigt mycket roligare att leva med, om än på avstånd ibland. Han får komma hem på helgerna och kanske en gång i veckan så får ni försöka rå om varandra då. I längden är det förstås ohållbart men under en period och så länge man inte har barn tycker jag det är vettigt. Om ett år eller så ser nog arbetsmarknaden ljusare ut också. Lycka till,

Ja, vi kan inte göra så mycket annat än att avvakta och se hur det går.
Jag inser också att det blir ohållbart i längden, speciellt som att vi bägge närmar oss 30 (mer eller mindre) och vill ha barn, men det gäller att kanske att hålla huvudet kallt och inte panikhandla...

Det finns säkert andra som har det på liknande sätt och har överlevt.

Jag tycker som de ovanstående svarat, prova på några månader och se hur det fungerar. Vad gäller huset förstår jag att ni inte vill sälja det. Men om du också hittar ett jobb i staden där din man arbetar (eller om ni får barn som du ska vara hemma med) så kan du ju flytta dit och så kan ni hyra ut ert hus. Det ger väl inte någon super inkomst precis, men nog till att betala ev ammorteringar på huslånet. För ni måste väl ändå hyra en bostad där din man ska arbeta?

Jag tycker inte att 16 mil är speciellt långt att pendla, känner många som pendlar betydligt längre. I längden blir det förstås tungt, men en kortare tid går det. Min sambo studerade två år 60 mil från vår hemort och han kom hem till mig varje veckoslut. I början tyckte han det var tungt, men han vande sig fort. Kanske kan din man sluta lite tidigare på fredagarna (jobba in det under veckorna) och fara tillbaka tidigt på måndagsmorgonen så får ni trots allt rätt så mycket tid tillsammans. Lycka till!

Såklart att ni har rätt. Det går att vänja sig vid och precis som Ansku säger så kanske han kan jobba in en del tid.

Att hyra ut huset, kan ju så småning om kanske vara ett alternativ.

Har egentligen inga råd, men vill bara gratulera till jobbet!!!

Min make är i samma sits som din varit, har inte hittat något jobb och det sliter mentalt. Nu hoppas vi på ett jobb 5 mil bort, det går ju att pendla dagligen till då det inte tar mer än 35 minuter en väg med bil. Men i längden är det slitigt att pendla även så korta sträckor, så vi funderar på att kanske flytta i framtiden - OM han nu får jobbet *tar i trä*.

Att hyra ut huset låter som en jättebra idé och kanske vänder marknaden så ni får igen det ni betalt för huset så att ni kan bo närmare varandra på veckorna. Dessutom låter det ju toppen om han även kan jobba lite hemifrån, då blir inte veckorna så långa, även om han kanske sätter sig i bilen på måndagsmorgonen och kommer hem på fredagseftermiddagen.

Lycka till och än en gång grattis till jobbet!

Petra

CyberPet:
Vi tackar, bockar och niger! *ler*
Det känns verkligen jättebra att det ändå på nåt vis ordnat sig.
Om jag inte missminner mig, så har min make fått jobb i din hemstad...

Jag håller tummarna för att det även kommer att ordna sig för er. Det är oerhört slitigt när någon i ett äktenskap går utan jobb och mår dåligt. Det tär på bägge och hela ens tillvaro!

*håller tummarna*

Har han fått jobb i Luleå? Men då får du komma med honom någon gång och hälsa på oss! :D

Petra

Jups! Han ska jobba som systemutvecklare på Zait!

Min make har sina rötter i norrbotten, så det är inte helt okända marker för honom.
Han har sina närmsta släktingar i Luleå och Råneå, så vi åker norrut nån gång då och då. Vi kanske har setts på stan utan att ens veta om det!

Nu är vårt största bekymmer hur 17 vi ska få tag på en vettig, liten lägenhet i Luleå. Enligt Lulebo är det 1-2 års väntetid på 1:or. Tills vidare kan älsklingen bo hos sin mamma, men det fungerar inte i längden och absolut inte så länge som 1-2 år. Vi är inne på att köpa en bostadsrätt istället.

/Therese

Hejsan!

Jag sitter lite i en liknande sits som dig. Min sambo har efter ett år som arbetslös fått jobb i Luleå ;). Själv har jag en doktorandtjänst i umeå och blir kvar här i minst två år till. Fördelen för mig är att jag under hösten förmodligen kommer kunna jobba en del från luleå...

Jobbet är helt ok och han kommer nog att trivas väldigt bra - och jag har hellre en nöjd särvo än en missnöjd sambo faktiskt. Se till att göra helgerna till ERA helger! Göra roliga saker, umgås och prata och mys...

Vi hittade en lägenhet nere vid vattnet i Luleå. ett ettårskontrakt (vilket rä alldeles perfekt eftersom att vikariatet rä på ett år...).
Vi hittade det via Blocket och det var väl en rätt hög hyra men det var en rätt stor etta. Vi ville ju ha något sådant om jag och våra två katter ska komma och bo där någon vecka och så!

Hoppas det löser sig? vi kanske skulle ta och träffas allihopa någongång? :)

Cyberpet--> jag har sett dina underbart fina kissar på din hemsida... Siameser rä vackra som 17!!

Kram
Annika

DoktorAnnika:
Helt klart måste vi se till att helgerna blir våra!

Ja bostadfrågan kommer väl att lösa sig så småning om. Vi har ju som sagt pratat om att köpa en lägenhet.
Vi har ju släktingar i Norrbotten och förutom det veckovisa boendet, skulle det vara helt perfekt att ha ett eget "krypin" när vi är hos dem och hälsar på. Svärmors bäddsoffa är visserligen bekväm och svärmor är jättetrevlig, men ibland vill man var för sig själva en stund..

Ja vi får väl träffas allihopa nån gång!

Men jösses vad många som ska till Luleå nudå! Maken som inte får jobb i Luleå utan får söka sig till Piteå. Livet är bra konstigt! :D

Annika, hii hiii... visst är de söta? Nu ligger de och skäms (sover) efter att ha vänt uppåner på hela huset när de lekt tafatt. Man blir alldeles matt av att se dem leka.

Om båda ni kommer upp till Luleå samtidigt för att hälsa på era respektive så får ni höra av er till mig! Vi kan träffas på en fika eller något.

Förresten, kolla med de privata fastighetsägarna, som David Nilsson osv. För Lulebo SUGER! Nu köpte vi förvisso en lägenhet för 6.5 år sedan mitt inne i stan, så jag behövde inte de snorkiga Lulebo. Det lustiga är att de hade en lägenhet åt ett par som flyttade från Gävle till Luleå för ett år i en liten lägenhet 1rok på Porsön, fast var i ett gammalt hus och jättemysigt. Inte alls studenthyreskoncentrationslägret som man tror är på Porsön.

Vill man bo i centrum är det bara bostadsrätter som gäller. Finns inget att hyra. Men bostadsrätterna är SNORDYRA! Vi köpte vår lägenhet (65 kvm) för 245.000 kr och nu skulle vi kunna sälja den för dryg 600.000 kr. Det är bara helt vansinnigt sjukt. Eeeek!

Nåja, om ni behöver hjälp, stöd eller bara träffas så maila mig gärna. petrah@mac.com

Petra

petra:

noterar e-postadressen!
Ja vi ska kolla andra alternativ än Lulebo.

att det är dyrt med bostadsrätt har vi insett, men det kan ändå bli så att vi köper en 1:a. Min man har börjat kolla runt på nätet.

Siameser är jättecharmiga!
Själva håller vi oss med 2 huskatter och 1 Cornish Rex. Det är verkligen full rulle ibland. Våra katter vill inte förstå att de inte är små kattungar längre

Dags att uppdatera.

Älsklingen jobbar sin första dag på nya jobbet idag. Det ska bli spännande att höra hur det har gått.
Själv vankar jag av och an och är väldigt rastlös. Har svårt att ta mig för att göra något. Det är så TOMT här hemma! Det är sista semesterveckan för min del och jag MÅSTE ta mig för nåt vettigt. Det är massor ogjort här hemma.

Vi har iaf löst makens bostadsproblem. Vi har köpt en 1:a i Mjölkudden centrum. Tillträdesdagen är 1 september. Tills dess duger bäddsoffan hos makens mamma.

Gahh! Jag klättrar på väggarna! Jag trodde inte att det skulle kännas så här att vara utan maken. Vi har ju varit ifrån varandra förr och det har gått bra, men nu är jag hispig bara för att jag vet att detta mer eller mindre är en permanent lösning.
Hur ska jag komma mig för att laga mat bara till mig?

Jag och min sambo har levt avskilt i två olika städer pga studier under ett halvt år. Avståndet mellan oss var närmare 40milm, så ni förstår att jag inte kunde åka sträckan varje helg. Vi prövade det under första månaden, men mina studieresultat blev lidande, så det fick bli 2helger i månaden istället.

Det hela fungerade inte alls för oss. Vi pratade i telefon varje dag i timtals, men jag kände mig väldigt ensam (det var jag som var tvungen att bosätta mig i en helt främmande stad). Jag vantrivdes något fruktansvärt och kände mig deprimerad konstant. Jag var alltid stressad och längtade efter min sambo.. längtan och saknaden avtog aldrig. Till slut var det bara för mig att flytta tillbaka till honom och avbryta mina studier efter ett halvt år.

Jag kan inte rekommendera det - det känns som om hela lite står på "hold" man lever i en surrealistisk situation. Det funkade inte alls för oss. Vi ansåg att ett parförhållande på ett så långt avstånd inte kan fungera - speciellt om man innan det varit van vid att vakna upp och gå och lägga sig med samma person i över 3år.

Missen2004:
Jag tror att det kommer att bli annorlunda för oss. Dels bor jag ju hemma med katterna i vår villa och dels kan vi ses varje helg. Så småning om kommer maken troligen att kunna jobba nån dag hemifrån också. Luleå är min mans gamla hemtrakter, så han har både vänner och släktingar där. Om min man bara trivs med sitt jobb, så tror jag att detta kommer att gå.
Alternativet är arbetslöshet för någon av oss och det är otänkbart!

Men visst är det jobbigt att vara ifrån varandra och telefonen är en nödvändighet.

Håll ut tjejen!!!!

När du kommer upp och inspekterar makens arbete så får du höra av dig. :)

*kramar*

Petra