vart går gränsen, om otrohet

Där man gemensamt satt gränsen givetvis!

Har man inte pratat igenom det alls, så bör det rimligtvis inte finnas några gränser.

Guldfisken:

Rimligtvis ja.

Har man inte bemödat sig med att diskutera den saken, så kan man knappast anklaga någon för att inte följa ens egna värderingar. Uppenbarligen så skiljer de sig från individ till individ.

Jag ser på det precis tvärtom:
ÄR det viktigt för en - då pratar man om saken.

Så du kan inte tänka det att det även kan vara tvärtom?
- Att en person som anser sig fri att göra de den vill, blir sårad av att INTE fått göra det?

Alla människor är fria att göra vad de vill med sitt liv och sin kropp. Det måste vara grundförutsättningen. Vill man ha på annat sätt bör man diskutera det.
Det finns MASSOR av fall där en person har uppfattat en relation som fast och monogam, medan en annan part inte uppfattat det så.

Vill man vara säker, så pratar man.
I annat fall så har man ingenting att bli arg på eller förlåta heller.

Juvelia...

nu är ju inte alla lika fasta i den övertygelsen som du.

"Vi föds alla fria", "döm ingen innan du gått en mil i hans skor" och "herrens vägar äro outgrundliga"

Vi är alla olika. Så olika att vi måste kommunicera med varandra. Inte tro, inte anta och inte gissa.
VETA - för att vi tagit reda på.

Jag och mina respektive pratar om sådana saker, vi ANTAR inte bara.

Och just det här ägandetänkandet är för mig helt främmande. Man kan inte äga en annan individ.
Jag är tillsammans med människor av kärlek. För mig är kärlek att vilja den andra partens bästa. Det innebär inte att vingklippa.