Hur känns det när man älskar någon?

Ja, det är klart man tvivlar ibland. Man undrar om detta verkligen är den stora kärleken och isåfall var är alla rosa moln?

Ska sanningen fram så tror jag det är nyttigt att ifrågasätta och fundera. Inte så att man kanske kollar om gräset är grönare på andra sidan, men att man utvärderar om detta är bra för mig, varför mår jag bra med den här mannen (eller inte om så är fallet), kan jag tänka mig att leva med denna person i 50 år eller mer, osv, osv.

Som en mogen kvinna på snart 42 år vet jag att allt inte är rosenskimrande och perfekt. Vi har alla problem med något. Det kan vara som du tog upp, stressigt på jobbet så man inte har tid för kärlekslivet. Sexlivet går upp och ner och ibland blir allt bara slentrian. Visst, man måste jobba på att det inte blir så, men ibland orkar man inte och vill bara vara i symbios med människan man lever med. När orken finns så tar man tag i slentrianen och man mår lite bättre igen.

När jag ser på min make ser jag på honom med kärlek och värme. Men ibland blir jag så trött på honom. Han har olater som jag kan reta mig på. Men de är inte så stora att jag hatar dem. Jag tjatar lite och så händer det något. Samma sak är det givetvis åt andra hållet, jag är inte perfekt och om inte mannen som älskar mig påpekar mina olater, vem ska då göra det?

Det är lätt att råda och säga "tänk inte så mycket" men ofta kan man förstöra mer än göra det bättre genom att analysera sönder saker. Till slut gör man inget annat och då försvinner spontaniteten och inspirationen till att göra något kul tillsammans.

Om det är någon tröst så blir man klokare ju äldre man blir, men det gör ont att försöka definiera gränserna för vem man är och komma på att man faktiskt inte är så himla tokig. Det går faktiskt att gilla sig själv och tycka att man är rätt okej och att det också är okej då om någon faktiskt älskar en och vill dela livet med en.

Kramar på dig och hoppas du kommer till klarhet om vem du är och vad du vill med livet. Det är rätt mysigt att leva trots att det ibland gör ont och är jobbigt. Alternativet är liksom inte lika kul.

Petra

Prova att tänka positivt istället. Även när det går åt pipan så kan man alltid se någon positivt i allt. Att förvänta sig att det värsta ska hända blir som en självuppfyllande profetia. Däremot kan man hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta. Det är det där hoppas på det bästa som är viktigt, för gör man inte det utan bara ser elände överallt så är det lätt att man går under.

Tänk istället: Efter regn kommer sol. Bakom varje moln finns en solglimt.

Om man använder en positiv syn på tillvaron (även när det tar emot, för det tar tid att vända spiralen) så kommer det också att gå bra. För man kan glädja sig åt småsaker, ett glatt leende, en vänlig person på bussen. En trisslottovinst där du vinner en ny lott (ny chans!). Ta vara på det lilla och då kommer det stora också.

Petra - som inte var född optimist

Det skrämmande - och sköna - med livet är att man aldrig vet vad som händer härnäst. Det enda man egentligen vet är att man blir klokare för varje dag som går. Jag brukar säga att meningen med livet är att man lär sig något nytt varje dag. För det gör man ju.

Du lär dig massor av att skriva av dig här, få bekräftat eller ifrågasatt dina tankar. Sen lär man sig saker av de mest fåniga slag. Som vad huvudstaden i Peru heter eller hur många ägg det ryms i en 2 liters glassburk. :D

Vad skulle hända om du släppte allt? Dvs du släpper alla dina tankar, din oro, dina tvivel och funderingar. Bara ger dig hän i vad det är som pågår runt dig. Det kan vara sorg, rädsla, glädje, lycka eller bara ... blä. Kanske är det inte så farligt som du oroar dig för?

Visst, det är helvete när man får punka på cykeln. Men vad gör det liksom?!! Och visst, det kanske är gräsligt om du upptäcker att du kanske inte alls vill leva i ett förhållande, men vadå liksom. Du kanske hittar någon annan, eller trivs bäst att leva själv... eller du kanske kommer på att just den killen som faktiskt gillar dig, oavsett alla dina nojor, inte är så dum ändå.

Det man inte ska göra är att klamra sig fast i allt. Må vara tvångstankar eller ett dåligt förhållande eller ett par trånga skor. Våga byt till en storlek större, våga tänka annorlunda ett tag. Du kanske gillar det. Eller så kanske hatar du det.

Men... och här kommer det finurliga... du har lärt dig något nytt!! :D

Petra

Vad glad jag blir i hjärtat när jag läser vad du skriver ikväll. Visst kommer det att gå i vågor så du gör helt rätt i att spara tråden och plocka fram den igen när du behöver lite positiv energi. Man behöver höra att man inte är skvatt galen och att man faktiskt inte är ensam med sina funderingar. För även om man står sig själv närmast och egentligen är ensam i livet, fast man har familj, vänner och käresta, så behöver man veta att man absolut inte är ensam att ha samma tankar och funderingar.

Att din terapeut ställer allt på ända stup i kvarten kanske är bra för vissa och även för dig i somliga fall. Men samtidigt så tror jag, som är överoptimisten i kubik numer, att man också behöver en positiv puff ibland. Man behöver någon utomstående som säger "nä, du är faktiskt inte galen" och sen filosoferar med en istället för att sitta där och vänta på att du ska svara på dina egna frågor. Ibland behöver man faktiskt svar på sina frågor också!

Hobbyterapeuterna här på BT är duktiga på att ge svar och de är också duktiga på empati och vänskap. Kanske är det för att vi varit med en stund, vi kommer ju från olika bakgrunder och är i olika åldrar. Så sammanlagt är vi nog ganska bra terapeuter, trots att vi inte har någon utbildning! :D

Lev nu i den här sköna känslan du fått av tjejerna här på forumet. Njut av det så mycket du bara kan! Det kommer gråa dagar också, men det kommer även soliga och ljusa dagar, så följ med livets skeenden och var inte rädd för att uppleva det. Det roliga, det sorgliga, det skrämmande, det trygga, det hemska och det helt underbara!

Kramar på dig!

Petra