Hur känns det när man älskar någon?

Hej!

Va tråkigt för dig.. ska försöka skriva något vettigt.. O hoppas verkligen att saker ordnar upp sig för dig!

Jag tror ALLA tvivlar. jag o min pojkvän har varit tillsammans i 2½ år. Första året var jag osäker en del. Jag tror jag hade alldeles för stora krav på mig själv, att allt skulle vara så bra hela tiden och jag måste göra slut om det inte är rätt. Så jag gick ju och tänkte på det heela tiden... o så fort han gjorde nåt fel så fick jag panik och tänkte att jag måste göra slut. Och då fick jag panik över det eftersom jag hade kraven på mig att det skulle hålla. Det som var fel var ju kraven. Jag älskade ju honom(älskar) men la bara märke till alla hans svaga sidor. Alla har vi svaga sidor, varför gå o ödsla tid på dom?! Det e bara o acceptera att de finns där. Tråkigt men sant. Sen måste man veta att alla hans bra sidor väger upp de dåliga. Asså..han får ju inte slå dig eller nåt...nu pratar vi "inte fälla ner toalettsitsen-stilen" typ. Jag älskar min blivande. Det blir bröllop om ett år o vi bråkar o så. Men vi älskar varann samtidigt! Och är övertygade om att det är rätt. Försök att inte tänka så mycket bara. Ibland analyserar vi för mycket, speciellt vi tjejer tor jag.

Vet han om dina ångestproblem? Kanske skulle det hjälpa om du orkade prata lite med honom. Du behöver kanske inte säga att du inte vet om du älskar honom. Men att du är rädd. Rädd att det ska ta slut. Alla funderar ibland, undrarom han verkligen e rätt för en, älskar jag verkligen honom? Det behöver inte vara så farligt.. Ni har ju redan kommit en bit på vägen. Med tanke på hur ni började. Avundsjuka har, tror jag, som du sa, med en själv att göra. Så e det iaf i mitt liv. Men ni har ju kommit en bit där.

Har du haft dina pojkvänner tätt inpå varann så kanske du inte hunnit växa själv. En del kanske behöver det..
(inte för att jag tycker att ni ska göra slut) Ni kanske bara lever lite för tätt inpå varandra...

Hoppas verkliegn nåt jag skrev hjälper dig. Kanske blev mycket babbel. Försök se hans bra sidor och ge det lite tid. Och var inte så hård mot dig själv. Funkar det inte så funkar det inte. Men trivs du i er relation och med honom så kanske du ska försöka iaf!

Lycka till! Hör av dig om du vill eller behöver! Kram på dig

Sätter dit en glödlampa för att ge lite "ljus i mörkret" till dig...

Innan jag drar iväg i min långa utläggning vill jag bara säga att du ska ta det lungt, alla tvivlar, ifrågasättande är sunt och att man visst kan börja sitt förhållande i ett mörkt svart hål och jobba sig upp till himlen=)

Ärligt talar så tror jag att alla tvivlar och ifrågasätter sitt förhållande då och då (mer eller mindre ofta). Man funderar, utvärderar och kommer förhoppningsvis fram till att man har det bra och att man vill vara kvar. Tycker mer att det verkar oerhört naivt att aldrig tvivla på de val man gjort i livet. Omman aldrig funderar och ifrågasätter kan man ju inte veta att man gjort rätt??

Alla tvivlar, funderar och tänker "om" ibland. Vissa dagar delar man upp hela hemmet i tankarna för att man är förbannad på något, och två dagar senare är krisen över och man kom ut starkare på andra sidan.

Jag tror att det handlar mest om att bestämma sig. Samtidigt måste man inte ta beslutet att älska den här människan för all framtid (för ingen kan veta hur framtiden ser ut). Men jag KAN bestämma att denna människa älskar jag idag.

Det finns inga sagoprinsar som är 100% rätt. Alla människor har fel och brister och folk verkar bara felfria och bättre för att man inte haft möjlighet att titta så nära på dem som man kunnat göra på den man är tillsammans med. Istället för att jämföra med andra bör man nog titta enbart på den man är tillsammans med och fråga sig om man kan tänka sig ett liv med denna person med alla dess fel och brister såväl som hans alla underbara födelar.

Jag vet hur det är att börja ett förhållande utan några "smekmånader" utan istället slängas rakt in i en jättekris som man ska hantera med ett pinfärskt förhållande. Vi valde båda att stanna kvar och kämpa och ute på andra sidan finns den lycka som man önskade sig och samtidigt är förhållandet stärkt av svårigheten.

Jag tror att vi ofta förväntar sig at kärleken ska se ut som i sagorna, att alla ska älska varandra alltid och aldrig någosin tvivla. Man ska orka/vilja ha sex tre gånger om dagen, skriva kärleksbrev flera gånger i veckan och älska så innerligt att man inte ens märker att det finns andra människor i världen. Söker man sagokärleken så kommer man nog aldrig at hitta den. Dessutom brukar dessa prinsar förvandlas till grodor i vardagens ljus och ha egenheter och brister som man aldrig kunde drömma om.

Om du tror att du älskar honom, eller åtminstone inte kan hitta något stort skäl till att inte älska honom så gör du nog det. Om du fortfarande kan bli pirrig av att se på honom (inte varje dag men då och då) så är det kärlek om du vill att det ska vara det.

Ägna inte livet åt att leta efter regnbågens skatt, du kommer att jaga runt hela livet i jakt på något bättre och aldrig få ro. Om det verkligen är fel, om det verkligen finns något bättre så kommer det att ramla över dig så hårt att du aldrig tvekar..

Ja, det är klart man tvivlar ibland. Man undrar om detta verkligen är den stora kärleken och isåfall var är alla rosa moln?

Ska sanningen fram så tror jag det är nyttigt att ifrågasätta och fundera. Inte så att man kanske kollar om gräset är grönare på andra sidan, men att man utvärderar om detta är bra för mig, varför mår jag bra med den här mannen (eller inte om så är fallet), kan jag tänka mig att leva med denna person i 50 år eller mer, osv, osv.

Som en mogen kvinna på snart 42 år vet jag att allt inte är rosenskimrande och perfekt. Vi har alla problem med något. Det kan vara som du tog upp, stressigt på jobbet så man inte har tid för kärlekslivet. Sexlivet går upp och ner och ibland blir allt bara slentrian. Visst, man måste jobba på att det inte blir så, men ibland orkar man inte och vill bara vara i symbios med människan man lever med. När orken finns så tar man tag i slentrianen och man mår lite bättre igen.

När jag ser på min make ser jag på honom med kärlek och värme. Men ibland blir jag så trött på honom. Han har olater som jag kan reta mig på. Men de är inte så stora att jag hatar dem. Jag tjatar lite och så händer det något. Samma sak är det givetvis åt andra hållet, jag är inte perfekt och om inte mannen som älskar mig påpekar mina olater, vem ska då göra det?

Det är lätt att råda och säga "tänk inte så mycket" men ofta kan man förstöra mer än göra det bättre genom att analysera sönder saker. Till slut gör man inget annat och då försvinner spontaniteten och inspirationen till att göra något kul tillsammans.

Om det är någon tröst så blir man klokare ju äldre man blir, men det gör ont att försöka definiera gränserna för vem man är och komma på att man faktiskt inte är så himla tokig. Det går faktiskt att gilla sig själv och tycka att man är rätt okej och att det också är okej då om någon faktiskt älskar en och vill dela livet med en.

Kramar på dig och hoppas du kommer till klarhet om vem du är och vad du vill med livet. Det är rätt mysigt att leva trots att det ibland gör ont och är jobbigt. Alternativet är liksom inte lika kul.

Petra

TACK snälla Mrs och Miss för era svar. Så mycket som jag grubblat de senaste dagarna så blir jag nästan gråtfärdig bara av att få lite "luft" och hopp från era kloka tankar.

Jag har pratat med min pojkvän tusenmiljonerfemtiotvå gånger om alla grubbel och problem jag har från dag till dag och jag har t.o.m någongång sagt att jag är rädd att jag inte älskar honom. Han har för det mesta varit lugn och tålmodig och sagt att jag ska ta det lugnt, ge mig själv tid, gå till terapin, jobba med mig själv och se vad som händer. Men nu har han börjat tröttna på att lyssna på mig eftersom att jag alltid kommer dragandes med nya "världen-går-under-problem" Och han har alltid sagt att han tror att det eg. är helt andra saker som är mina problem, sånna saker som jag ska rota fram tillsammans med psykologen...

Men det är som att jag aldrig kan få ro. Jag håller ju innerst inne med om att jag väl helt enkelt får bestämma mig för en riktning om jag inte finner en given, men samtidigt har jag så mycket knäppa tankar och föreställningar som jag lever efter, som gör att hur jag än tänker och hur jag än väljer, så kommer det aldrig att gå bra. Och att det på nåt vis finns någon "högre makt" som ser till så att så fort jag andas ut och börjar tro på något, tänka positivt, hoppas etc. så kommer det inte bli som jag hoppas. (Paranoit, jag vet, men ändå...) Det är som att jag lever efter två övertygelser.

"När man minst anar det..." och

"Det blir aldrig som man tänkt sig(hoppas, vill, drömmer om...)"

Så då är det på nåt vis som att jag måste gå igenom och förutse att en massa hemska saker ska hända, eftersom att sålänge jag väntar mig hemskheterna kommer de inte att inträffa eftersom att "det blir aldrig som man tänkt sig..." Så jag har ifrågasatt varenda vrå av hans känslor till mina egna. Och tänkt mig in i alla tragedier som möjligt kan inträffa. Samtidigt som jag av samma övertygelse aldrig låter mig tänka att det ordnar sig, det blir bra, eftersom att "Det blir aldrig som man tänkt sig..." Och det börjar bli så jobbigt och deprimerande att leva med detta...

Jag har p.g.a alla mina krångligheter dragit mig undan mina vänner som jag tidigare ältat med länge, för att jag känt att även de börjat tröttna nu, på alla mina "Jamen, tänk OM..." Så på senare tid har jag inte haft någon att prata med som kan komma med lite friska infallsvinklar. Jag har liksom känt mig jobbig och knäpp och tråkig och i vägen inför dem och det har gjort livet ännu jobbigare och ensammare. Därför var det otroligt skönt att höra ifrån er! Att få höra att det finns andra som lyckats hitta fram till ett kärleksfullt förhållande och en tro på "den rätta" trots påfrestningar och tvivel i början.
Jag håller med om att mycket nog ligger i att jag tappat mycket av mitt "egna liv".

Tack för att ni tog er tid att svara, jag kände mer hopp än vad jag gjort på länge av att läsa era inlägg.

Prova att tänka positivt istället. Även när det går åt pipan så kan man alltid se någon positivt i allt. Att förvänta sig att det värsta ska hända blir som en självuppfyllande profetia. Däremot kan man hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta. Det är det där hoppas på det bästa som är viktigt, för gör man inte det utan bara ser elände överallt så är det lätt att man går under.

Tänk istället: Efter regn kommer sol. Bakom varje moln finns en solglimt.

Om man använder en positiv syn på tillvaron (även när det tar emot, för det tar tid att vända spiralen) så kommer det också att gå bra. För man kan glädja sig åt småsaker, ett glatt leende, en vänlig person på bussen. En trisslottovinst där du vinner en ny lott (ny chans!). Ta vara på det lilla och då kommer det stora också.

Petra - som inte var född optimist

Petra!

Tack även för ditt svar. Jag hann inte se det innan jag svarade på de andra. Det finns en massa saker i livet som gör att jag älskar att leva. Men jag har på nåtvis inte "access" till dem när jag grubblar och mår som jag gör. Jag känner det liksom som att jag förnekar alla mina problem om jag inte ser till att lösa dem innan jag gör roliga saker. Ungefär som att jag skulle bli straffad eller nåt för att jag trivs lite med livet, innan jag liksom har tagit reda på om jag har "rätt" att göra det med "gott samvete".

När jag skriver om det här, svart på vitt inför främmande människor får jag lite distans till det och tänker "Nämen, det här låter ju verkligen urspårat...är det verkligen JAG som tänker så...?" Men det är liksom så inövat nu i så många år att det går av sig själv. Tankarna bara snurrar i huvudet av sig själva och blir till komplicerade samband som om jag inte löser dem eller tänker dem, blir till ångest och skuldkänslor.

Ändå...vore det nog klokt att försöka att inte tänka så mycket...att inte analysera allting...

Men det är så svårt att ge mig själv godkännande för att låta mig kalla mitt förhållande för "bra" , mina känslor för "kärlek" och min pojkvän för någon som är "rätt för mig" när man hör om alla som "visste från första stund! Alltid älskar, aldrig tvivlar, alltid tänder och aldrig märker andra."

Tack för ditt svar. Det värmde. Och det ÄR en tröst att man blir klokare med tiden!

Kramar.

Min första halvt undermedvetna reaktion på att tänka positivt är rädsla. "Nej nej, positivt tänkande, det kan jag inte försöka mig på. Då kommer livet att jävlas med mig, om jag tillåter mig en sådan lyx..."

Jag har försökt mig på det litegrann ibland men alltid gett upp p.g.a rädslan att då kanske jag förnekar problem som då växer sig ännu större medan jag går omkring och "lurar" mig själv att må bra.

Men.

Kanske ska jag släppa alla mina argument alla mina "men..." och ge det ett nytt försök...

Ja... det ska jag nog.

Att "Vänta det värsta" är jag oerhört bra på, har många långa års utbildning i det ämnet...men "Att hoppas på det bästa"...var det längesen jag gjorde och minns knappt hur man gör.

Konstigt eg. att jag är så rädd för att må bra.

Jag ska försöka ge det en chans.

"Forvanta dig det basta" kanske? Som en ovning i att bryta dina gamla tankemonster. Borja forvanta dig att livet ska, kommer att, ge dig allt det basta det har att erbjuda.

"Utan tvivel är man inte riktigt klok"

Jag tror det var Tage Danielsson som sa det.

milimanie:
det verkar som att du mår bättre och får distans till ditt eget tänkande när du skriver här. Använd dig av det! Skriv ned på vilket sätt du fungerar (som du har gjort här) - då blir det ofta mer påtagligt att man "tänker" fel. När du sedan sitter och får ångest över saker som du inte alls behöver ha ångest över så kan du ju plocka fram dina anteckningar - liksom för att övertyga dig själv att du tänker/känner fel. Så fort det kommer en negativ tanke - så kan du kontra med en mottanke (på sikt går det att lära om sina tankebanor).
Det här med att du känner dig osäker på om du verkligen älskar din partner låter ju som om det bottnar i ngt annat egentligen (ångest koncentrerar man ju ofta på en och samma sak, trots att det är helt andra saker som ligger bakom). Det låter som om du analyserar det alldeles för mycket (precis som vi tjejer är väldigt bra på att göra ). Och vi är ju många här inne på BT som kan garantera att "normala" förhållanden inte är en dans på rosor varje dag. Ibland känner man helt enkelt inte lika mkt för sin partner (det går liksom inte att gå runt och känna sig kär precis hela tiden).
Eftersom du har berättat för din partner hur du känner, tycker jag att det är helt okej om du, för ett litet tag, faktiskt skulle strunta i om han är rätt eller inte. Det är väl inte hela världen om du är tillsammans med "fel person" ett tag till (du lurar ju varken honom eller dig själv eftersom ni har pratat om det). Sedan får du tiden låta utvisa hur du känner för honom (för jag tror precis som din partner att du kan komma att må mkt bättre efter terapin, och det är nog mkt som kommer ljusna).
Om man spänner sig och ständigt analyserar huruvida man är kär eller inte så blir det ju till slut omöjligt att "känna" ngt.

Oj, det blev ett långt svammel. Men jag kan åtminstone intyga att jag inte känner mig lika "säker" rent känslomässigt varje dag, utan jag får helt enkelt förlita mig på det sunda förnuftet. För det är väl så här i livet, att man inte enbart skall lyssna på känslor.
Tröstkramar till dig!!