Hur känns det när man älskar någon?

Leone: Jag har ju lite svårt att tillåta mig att försöka må bra och är lite rädd för utgången om jag gör det. Men jag börjar samtidigt att känna att ingenting snart, kan vara värre än att sitta som förlamad i detta tvivel. Det kan inte kännas värre, även om jag skulle bli tvungen att göra slut med min pojkvän och såra honom, eller själv bli lämnad. Jag ska försöka ta några baby-steps i att förvänta mig det bästa, idag. Är visserligen redan inställd på att fasa för de svackor jag antar att jag kommer att hamna i när jag väl börjat må bättre. Men jag antar att det är just det som är fel-att börja fokusera på dem...typiskt mig...!

Dea: Om det ligger något i det, är jag ett geni vid det här laget!

EmmaPemma: Tack för ditt långa svar! Det stämmer att det känns mycket bättre när jag dels får skriva av mig här och när jag sen dessutom får svar från flera kloka själar Jag har känt mig så ensam en tid, visst har mina vänner sagt att de också tvivlar ibland, men jag har märkt att de inte längre riktigt orkat förstå att jag komplicerar till mina tvivel och går några fler ronder "är det här rätt?" än vad de gör. De verkar kunna släppa det snabbare än jag, genom att tänka, äh! Klart jag vill vara kvar, det ordnar sig. Medan jag slår ner mig själv med skuldkänslor och ångest så fort jag råkat tänka att en kille ser bra ut. (Jag klandrar dem verkligen inte för att ha börjat tappa hoppet om mig, men det känns i a f väldigt skönt att få skriva av sig med några andra som ännu inte hunnit tröttna på mitt ältande... Den senaste tiden har jag dessutom lagt märket till en och samma kille, som jag ser nästan varje dag på mitt jobb (i ett stort köpcentrum.) och det har nästan börjat bli en hang-up i huvudet, som bara skapar ångest och stress. Jag plågar mig själv med tankar som: "Om jag hade varit singel hade jag nog spanat in honom". Och "Han är ju lite mer "min stil" hjälp! Tänk om det är HAN som är rätt för mig och inte min pojkvän (eftersom att han har den och min pojkvän inte har den klädstil jag någongång bestämt att "min typ av kille" ska ha...)sen får jag världens skuldkänslor för att jag tänkte så. Så nu blir jag rädd varje gång jag ser honom och mina tankar börjar snurra och jag blir ledsen och orolig och rädd, vilket är lite jobbigt eftersom att jag ser honom rätt så ofta, på bussen till och från jobbet tex. Vi har aldrig pratat, inte ens hälsat (vilket jag gör på andra som jag bara känner till och känner igen från jobbet.) för jag har inte vågat för då skulle jag känna mig jätteskyldig.

Att jag känner mig extra skyldig beror nog framförallt på att jag inte riktigt lever som jag lär när det gäller detta. Under min stora svartsjukeperiod med min pojkvän ställde jag upp olika "regler" som gällde-tex börjar man titta på andra, eller lägga märket till någon annan, är det ett stort varningstecken och man ska göra slut. Nu när det drabbar mig själv, känner jag "nämen, oj, ska jag alltså göra slut nu? För det här? Och så känner jag mig jätteledsen, för jag känner mig inte klar med min pojkvän ännu ju... Jag har heller inte sagt något om detta till min pojkvän, vilket plågar mig för jag känner ju ett krav på mig själv, från mig själv, på att vara ärlig. Samtidigt vill jag ju inte oroa min pojkvän, eller såra eller höra från honom "Det är lugnt, jag har också en "sån tjej" på mitt jobb...

Ojoj, nu blev det mycket svammel igen... Vad jag ville säga är att jag nog har kommit ganska långt med mig själv vad det gäller dels min obefogade svarsjuka, och sånt som att man visst kan se någon annan och tänka att "han såg bra ut" utan att det är något farligt. Men jag klarar inte riktigt av att hantera det faktum att jag "hakat upp mig" på en viss person. Samtidigt, kan jag ju tänka mig att detta är något som har växt till något stort för att jag låtit det bli det. Att jag har låtit det bli en ångestventil som får mer kraft för varje gång jag ser honom och känner mig skyldig. jag vet inte... Jag vill som sagt, fortfarande bara kunna ge mig själv ett tillstånd att känna att min pojkvän kan VISST vara rätt för mig TROTS att vi träffades "fel sätt och ställe" och TROTS att han inte har "min typ av klädstil/stil". Men det är svårt att bryta sådana bilder och fantasier som jag haft sen tonåren om hur det ska vara när jag träffar min "rätta" och hur han ska vara och se ut. jag är ju samtidigt rädd att jag ska göra slut med min pojkvän och sen upptäcka att "min typ av kille" som jag träffat på "enligt min fantasi, rätt sätt och ställe" bara visar sig vara-just en fantasi och inte alls så rätt och bra som jag tänkt mig. Så där står jag med min ångest och kämpar för att jag vill vara ärlig och uppriktig mot mig själv och min pojkvän, men känner inget annat än förvirring och kan inte till fullo låta mig själv slappna av och glädja mig åt det som jag faktiskt har med min pojkvän. Vilket ju ändå är en hel del bra och härliga saker.

Detta blev visst väldigt svamligt, jag är inte säker på att någon lyckats hänga med i min röriga hjärnas tankebana, enda hit. Så här snurrigt har jag det i a f oftast, dygnets alla vakna timmar... Och jag vill så gärna sätta stopp för det.

Med allas er hjälp, som svarat mig här, känns det i alla fall lite mer hoppfullt om att att jag någongång kommer att lyckas med det, om jag bara fortsätter kämpa.

TACK. Kramar från lilla mig...

jag brukar ganska ofta tänka att jag skulle kunna bli intresserad av andra (om jag vore singel). Jag tror att man kan bli attraherad av andra trots att man lever i ett bra förhållande och älskar sin partner - livet är nog tyvärr så "knepigt"... .
Och jag tror även att min partner attraheras av andra tjejer han ser på stan osv. Men så länge han är trogen och vi har ett bra liv tillsammans så gör det inget .

TACK igen för ditt svar!

Jag känner mig så svamlig och småknäpp i mitt virrvarr av tankar så det känns jätteskönt att folk, du, orkar ta sig tid att svara...

Jag vet ju om det där, och håller ju med egentligen. Men det är som om det går in bättre och fastnar lättare i huvudet, när någon annan än jag själv, säger det till mig. Det är som att jag inte vågar tro på mig själv riktigt.

Dessutom känns sånna saker och samband för mig ibland som "För bra för att vara sanna". Att inte varje situation behöver leda till en katastrof liksom.

TACK igen för ditt svar!

Jag känner mig så svamlig och småknäpp i mitt virrvarr av tankar så det känns jätteskönt att folk, du, orkar ta sig tid att svara...

Jag vet ju om det där, och håller ju med egentligen. Men det är som om det går in bättre och fastnar lättare i huvudet, när någon annan än jag själv, säger det till mig. Det är som att jag inte vågar tro på mig själv riktigt.

Dessutom känns sånna saker och samband för mig ibland som "För bra för att vara sanna". Att inte varje situation behöver leda till en katastrof liksom.

milimanie:
nej, det är ju nästan alltid så att det är lättare att höra det från ngn annan! Man har ju behov av att ventilera och bolla fram och tillbaka (att prata med sig själv är ju tyvärr inte lika givande).

Millimani - första maste jag säga att din terapi nog gör nytta ända, även om du känner dig förvirrad när du gar därifran. Ditt resonemang later nämligen bade vuxet, moget och genomtänkt!

Och hur orättvist det än är är det ofta sa att människor som reflekterar och analyserar mycket (dsv lär känna sig själv) "upptäcker" en del saker som man maste vidareanalysera och komma till rätta med. Men hela den processen är otroligt berikande för det innebär att du faktiskt far veta vem du är oc lär känna HELA dig. Det finns rätt manga människor som bara vandrar genom livet utan att titta at varken ena eller andra hallet eller ha nagon större aning om vem de är. För att de inte ens har börjat skrapa pa ytan...

Jag tror du är pa rätt spar!!

Fundera pa om förhallandet är rätt eller inte är ganska sunt. Däremot maste du kanske inte göra det sa existensiellt? Tänk istället "Vill jag somna med honom ikväll? Vill jag vakna med honom imorgon?" Är svaren JA är allt frid och fröjd. Om du vill somna med honom om en manad, ett ar eller tio ar far du fundera pa DA! Annars tror jag man blir alldeles knasig! Äveno m det är sa att man alltid hoppas, vill och tror att det ska halla för ALLTID kan man faktiskt inte veta det...

Att vara attraherad av andra är helt okej. Om det stannar där! Och att du inte har sexlust är ju inte sa konstigt när du funderar pa de här fragorna. Ta lite paus och ta hand om dig själv. Skäm bort dig och lova dig själv att inte gruppla de närmaste tva manaderna sa att du far lite andrum!

Sluta leta efter "pirret" för att därigenom fa slappna av. Det är precis tvärt om! Du maste vara avslappnad och lugn och ma bra idig själv för att du ska kunna känna pir med din pojkän!

JO! Det där om att du inte tyckte att han sag bra ut, men att du var attraherad! Det har jag ocksa varit med om!!! Det finns människor som utsralar s*x sa man blir alldeles kollrig, och ända ser man att de inte är speciellt snygga eller vackra. Tycker det är fantastiskt trevligt eftersom det innebär att man inte bara kan vara attraherad av snygga människor. Det ma vara si och sa med skönheten, men SEXIGHETEN kommer ialla fall innifran!!!

Hmm.. Jag är visserlilgen en straaaaalande hobbypsykolog, men jag tror nog ända att din terapi är bra... Inte alla människor har den chansen att faktiskt fa hjälp med att lära känna sig själv...

Lycka till millimani!!!!

Hej igen!
Du har fått många visa ord från många snälla flickor.
Ville bara säga att jag också tittat på en kille på stan o tänkt at han va söt. O jag o min kille har olika klädstilar. Strunt samma. Vi retar varann lite istället o gör något roligt av det.
Hoppas det klarnas upp lite för dig! Du verkar vara en väldigt gullig tjej.
Just det! Ville också säga att du kan inte vara rädd för vad som kommer efter man mår bra. Målet är att må bra. Det finns inget efter det, så att säga. Sen händer saker i våra liv som gör att det kan vända men det händer alla. Alla mår dåligt ibland. Det ska du inte gå o vänta på.

Massor med kramar till dig!

Det skrämmande - och sköna - med livet är att man aldrig vet vad som händer härnäst. Det enda man egentligen vet är att man blir klokare för varje dag som går. Jag brukar säga att meningen med livet är att man lär sig något nytt varje dag. För det gör man ju.

Du lär dig massor av att skriva av dig här, få bekräftat eller ifrågasatt dina tankar. Sen lär man sig saker av de mest fåniga slag. Som vad huvudstaden i Peru heter eller hur många ägg det ryms i en 2 liters glassburk. :D

Vad skulle hända om du släppte allt? Dvs du släpper alla dina tankar, din oro, dina tvivel och funderingar. Bara ger dig hän i vad det är som pågår runt dig. Det kan vara sorg, rädsla, glädje, lycka eller bara ... blä. Kanske är det inte så farligt som du oroar dig för?

Visst, det är helvete när man får punka på cykeln. Men vad gör det liksom?!! Och visst, det kanske är gräsligt om du upptäcker att du kanske inte alls vill leva i ett förhållande, men vadå liksom. Du kanske hittar någon annan, eller trivs bäst att leva själv... eller du kanske kommer på att just den killen som faktiskt gillar dig, oavsett alla dina nojor, inte är så dum ändå.

Det man inte ska göra är att klamra sig fast i allt. Må vara tvångstankar eller ett dåligt förhållande eller ett par trånga skor. Våga byt till en storlek större, våga tänka annorlunda ett tag. Du kanske gillar det. Eller så kanske hatar du det.

Men... och här kommer det finurliga... du har lärt dig något nytt!! :D

Petra

MrsBasse, Miss Cee, CyberPet, EmmaPemma, Leone, Dea och Aco...

... ni ANAR INTE hur mycket ni har hjälpt mig underbara ni!!!

Igår kväll när jag skrev mitt första inlägg kände jag mig förtvivlad, uppgiven och otroligt misslyckad och skuldmedveten för att jag inte verkar kunna leva som jag lär. Ledsen, ensam och förvirrad.

Sedan när svaren från er började dyka upp
blev jag först bara så rörd av att någon som inte har en aning om vem jag är orkade ta sig tid att lyssna på mig utan att döma eller skriva att jag låter helt urspårad knäpp å barnslig (vilket man ju faktiskt skulle kunna tycka... ). Och sen, nu efter att ha läst alla era eftertänksamma upplyftande svar (om och om igen...) på alla mina stora och små funderingar från sådana fåniga och ytliga problem som att han har fel klädstil till mer allvarliga...känns det plötsligt hoppfullare lättare och härligare att leva i den här världen! Känner att jag har fått lite mer kraft att orka kämpa vidare, både för mig själv och i terapin. Som om era ord fyllde mig med bensin när jag fått bensinstopp för femte gången och kände mig total vilsen.

Aco, jag tror nog också att terapin hjälper, och jag är tacksam för att jag fått chansen att gå dit. Men ibland känns det som att min terapeut bara provocerar fram fler frågor i mitt huvud och aldrig ger mig någon positiv knuff eller något hopp(och det är väl hans metod och något att respektera) men igår kände jag att det inte fanns plats för fler trassliga frågor i mitt huvud och jag var alldeles matt av allt grubbel. Därför är jag så glad att det finns "hobbypsykologer" som ni som delar med er av era tankar och strör lite tröstekorn över tillvaron!

TACK IGEN (och igen och igen...) OCH KRAMAR TILL ER ALLA!!!

Milimanie-som nu tänkte gå ut i regnet och gå en promenad för att sedan komma hem, göra lite te och försöka slappna av, dissa tankarna för en stund...

Milimanie:
vill bara säga att du inte alls verkar förvirrad och svamlig som du antyder. Dina inlägg är mkt välskrivna och precis som aco tycker jag det låter som om du verkligen analyserar och tänker efter (som många struntar i och bara lever sina liv). Måste verkligen säga att jag tycker acos svar till dig var jätte bra! . Och även Cyperpet har ju helt rätt - även om det ibland är väldigt skrämmande att veta vad livet för med sig...

Jag är själv lite av en tänkare, och oroar och analyserar i helt onödiga saker. Så jag tycker också att det har varit upplyftande/lärorikt att läsa alla inläggen här (inklusive dina "Milimanie"). Jätte kul att du tycker att vi har kunnat hjälpa dig!

Kram, kram!!