• liluni

    i otakt - långt

    Nu måste jag få skriva av mig för det här trycker verkligen mig.

    Jag börjar verkligen längta efter barn. Det känns som att hela världen svämmar över av gulliga bebisar, gravida kvinnor, barnvagnar och så.
    Jag är 31, han ett par år äldre. Vi har båda bra jobb, ska inte plugga mer och vår ekonomi är stabil. Vi har köpt en stor härlig lägenhet med plats för fler och så. Alla de saker som man sa skulle vara fixat innan man skaffade barn är liksom fixade nu.
    Men min kille är inte redo. Jag kanske är för ivrig, vi har bara precis börjat diskutera saken (för ett par månader sedan) och han säger att han måste vänja sig vid tanken. Vi har heller inte varit ihop så jättelänge, inte ens två år, men vi har pratat mycket om familj och vi är överens om att vi vill ha barn ihop och gärna flera stycken.

    Jag tycker väl så att man inte kanske behöver sätta igång bebisverkstaden på allvar, men om det skulle bli en liten så gör det inget om det inte var planerat. Det kommer förmodligen ta tid ändå. Men han är så försiktig - i allt - han måste alltid hålla på och vela och gruva sig innan han tar ett beslut.

    Jag tycker det är såååå jobbigt. Vi är ju inte direkt purunga och jag bara tänker på att när väl han har fått tummen ur ars**t och vågat säga att nu kör vi så kommer det säkert ta ytterligare nåt år innan det blir nåt. Om det ens blir nåt.
    Till saken hör att min bästis och min syster som står mig supernära är gravida nu, och det gör ju inte saken lättare. Man är liksom ensam kvar på andra sidan.
    Samtidigt vill jag inte gå till dem och gnälla över att min kille inte känner sig redo, för det känns som att det skulle vara illojalt mot honom, som att jag försökte uppvigla mina gravida kompisar mot honom. Så jag har ingen att prata med om det här. Jag vill ju inte tjata på sambon heller, vill inte att ämnet ska bli uttjatat och negativt. Det ska ju vara roligt och lustfyllt att planera sånthär. Inte tjatigt och skuldbeläggande. Så jag går bara här och väntar ut honom. Och grubblar. Känner mig så ensam.
    Tur att det finns BT!

  • Svar på tråden i otakt - långt
  • liluni

    Secret:
    Jo, det är en svår balansgång det där. Att prata utan att tjata. :) Jag vill ju som du säger prata med honom så att han vänjer sig vid det. Samtidigt vill jag ju inte tjata så att han slåt dövörat till. Känsligt.

  • liluni

    Jag frågade faktiskt i helgen om han hade en uppfattning ungefär om när han skulle vara redo, om två veckor, två månader, två år, bara för veta ungefär vad som gäller. Han sa några månader, typ att vi skulle sätta igång efter årsskiftet, och det känns som att det kan jag leva med. Skönt också att kunna slappna av och inte behöva gå och undra. Jag kan lämna det ifred ett tag. Samtidigt som jag som Kell säger kan slappna av och njuta bara av honom och att bo ihop och så. Det är ju också ganska nytt, att vara sambo. Och underbart!!

    Förhoppningsvis så har jag fertiliteten med mig. Min mamma var i min ålder när jag föddes, och jag har två småsyskon också.
    Så man får väl hålla tummarna att man fått lite av hennes anlag. :)

    Tack för alla råd!

  • liluni

    hej leone,

    det verkar som att vi varit i ungefär samma läge. Men nu börjar det hända sjuka grejer....;)
    jag slutade med piller i somras för att få igång normala hormoner och vi bestämde att vi skulle skydda oss på annat sätt tills vidare. och det har ju varit lite si och så med det....
    nu verkar det som att jag har blivit gravid!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    helt sjukt! Precis när jag slagit bäbisar ur hågen ett tag för att vänta till efter nyår som vi sa, så verkar det ha fäst!!
    Vi har inte vågat testa ännu, men som jag mår är det nog ingen tvekan om saken!!
    Snacka om att livet spelar en spratt ibland!

Svar på tråden i otakt - långt