pappaledighet

Jag förstår inte varför politikerna ska komma och lagstadga om VÅRA liv!?! Låt oss hantera situationen hemma, så kan de få hantera situationen i sina egna hem. Det är ju totalt löjligt. Vad händer om min man inte vill stanna hemma så länge? Eller om jag som mamma inte vill vara borta från mitt barn redan då?

Det här är säkert jättebra för att dessa karriärsföräldrar som inte vill missa något på jobbet! Men jag som då inte är det minsta intresserad av att göra karriär? Som tycker att det finns andra mycket viktigare saker här i livet som man ska satsa på än karriär - familjen till exempel! Jag förrstår inte varför staten måste lägga i sig i vanliga människors familjesituation. Fast det kanske är så att när staten upptäcker att folket håller på att glida ur "händerna" på dem, när de snart inte ens kan hålla en hög alkoholskatt, så måste de väl på något sätt ändå göra det besvärligt för medborgarna. *så fruktansvärt arg*

Jag tycker att ALLA borde ha MÖJLIGHETEN till att vara hemma med barnet hur de vill. Alltså om då pappan vill vara hemma med barnet, så får han vara det eller v.v.
Men nu handlar det ju faktiskt om att det lagstiftas så att man INTE får själv bestämma hur länge mamman ska stanna med barnet. Varför ska alla tvingas in i samma mönster? Undersökningarna visar ju tydligt att de flesta mammorna inte alls vill dela, utan att de vill istället vara hemma med barnet.

Jag vet med mig att JAG inte vill gå ut och jobba medan jag har ett litet spädbarn hemma. Jag har så starka moderskänslor (redan nu innan jag har fått barn) att jag absolut inte skulle kunna koncentrera mig på jobbet, utan troligtvis skulle bli sjuk av ångest just för att jag tvingas tillbaka till jobbet och lämna min lilla baby hemma.

I vår släkt har det alltid varit så att de kvinnor som gjort karriär varit ute på jobbet, medan en barnflicka tagit hand om barnet och de kvinnor som velat vara hemma med sina barn har varit det till dess att de känt sig redo att gå ut och jobba igen. Varför skulle jag vilja gå ut och jobba om jag inte jobbar med något superviktigt eller gör karriär, när jag ändå är behövd hemma?

Om jämnställdhet betyder att jag som kvinna tvingas frångå min naturliga mammaroll, så är jag totalt mot hela grejen. Låt mig vara en kvinna som älskar att vara hemma med mina barn och baka bullar!

En liten grej till.. Jag bryr mig inte om pengar eller vad Kalle på min avdelning har för lön! För mig är familjen A och O. Det är något som mina föräldrar alltid satte främst i sina liv, vilket betydde att vi barnen fick mycket tid med både mamma och pappa. Kanske fick vi inte alltid "senaste prylarna" men vem bryr sig? Vi fick all tänktbar kärlek i världen och den värderar jag i alla fall högre än alla pengar i världen.

la fille

Jag har aldrig påstått i något ut av mina inlägg att det skulle vara naturligare för kvinnan att baka bullar än vad det är för män! Jag utgår hela tiden från mitt förhållande med MIN sambo och säger då att, ja, i vårt hushåll är det jag som bakar. Min man har redan nu sagt att han inte skulle vilja stanna hemma med vårt barn, då han tycker att jag är bäst lämpad - och då har han suttit ofta barnvakt ensam åt våra bekantas små bebisar! Jag håller med honom och måste säga att jag inte alls känner mig ojämnlik i vår förhållande. Jag känner mig däremot ännu mer speciell när jag kan både sköta allt utmärkt i hemmet och på jobbet.

Säg mig, varför skulle jag vilja göra en tjänst för er feminister som vill att vi kvinnor ska bli mer och mer lika männen för att uppnå jämnlikhet? Jag tror att det ni gör är att ni istället för en hel skara av kvinnor som känner att de blir förtryckta av er. Vad är det för fel med att vara en kvinna som har känslor och vill vara mammig av sig? Jag personligen står inte ut med kvinnor som beteer sig som män.

Anna-Maja och ni andra..

Jag tror inte helt på att det är något som jag formats till att tycka och tänka. Det skulle säkkert stämma in om jag hade fått den uppfostran där mamma uppmuntrade till att leka med dockor och där jag blev inpräntad att alla tjejer ska vara bra mammor och husliga av sig. Men jag hade en helt annan uppväxt! Visst var min mamma hemma med oss på dagarna, men hon jobbade på nätterna. Min pappa var hemma nätterna och jobbade på dagarna. Jag tyckte att det var mysigt att ha mamma hemma när jag var liten, men tänkte aldrig att "så här ska jag ha det när jag blir stor". Tvärtom! Jag ville bli karriärskvinnan som lämnade sina barn hemma och gick till jobbet. Och jag blev uppmuntrad hemifrån och av samhället till att följa dessa drömma. Men när jag väl kom till universitetet, så tog den känslan slut! Jag hoppade av studierna och tog ett vanligt jobb. Jag vill absolut inte vara en karriärsmänniska och måste säga att det är många som istället för att uppmuntra mig till att bli en bullbakande mamma, sagt rakt ut att de tycker att jag kunde göra något bättre av mitt liv.

Jag måse säga att jag upplevde en enorm lättnad när jag erkände för mig själv att jag inte ville göra karriär, utan hellre jobba deltid och vara hemma med barnen mer. Jag ser detta inte som förtryckande, utan som frihet. Nu kan jag för första gången på länge säga att jag hittat hem.

ztar

Jag har aldrig sagt att feminism är något negativt. Och visst är det så att feminister gjort många bra saker. Men jag tycker att den senaste tiden så har det kommit fler och fler krav på att kvinnan ska frångå sin ställning hemma och bli en lika dominant som männen. Men ni har då inte funderat på att det finns vissa som är nöjda med de saker som vi redan har. Vad är här näst efter att vi inte längre får vara hemma med barnen som vi vill? Ska ni börja kampanja mot kvinnor som vill föda fler barn än 2?

Pa´sHeffaklumpan

Jag håller med dig helt!

Jag drar mig ur den här diskussionen nu, eftersom jag vet att det inte kommer att bli någon givande eller konstruktiv diskussion, utan mer som en karusell som går runt och runt. Ni alla får gärna ha vilka åsikter ni vill och leva därefter, men snälla, kom inte och diktera hur jag ska leva mitt liv här hemma. Det är enda jag vill: Bestämma fritt över mitt liv, något som jag hittills trott varit en självklarhet för alla vuxna människor.