pappaledighet

Jag har inga barn än, men om det blir allvar med sossarnas förslag, så vete 17 ifall jag vill ha barn!
Den dag karlarna kan producera riktig bröstmjölk, så kan de få dela föräldraledigheten lika med kvinnorna.
Eftersom att vi, OM vi kan få barn, antagligen kommer att få minst ett som är multiallergiskt, så är det mer eller mindre helamning som gäller länge (mer än 6 månader) eftersom att jag tror att det ger ett bättre skydd och ett mer utvecklat immunförsvar.
OM det visar sig att jag inte kan amma, så är det en helt annan sak. Då kan lika gärna min man få ta stor del av föräldraledigheten, men i så fall ska beslutet var vårt och inte statens!

ztar: Tänkte först inte ens kommentera... Vet du hur många det är som faktiskt inte kan pumpa??? Pappa är bra till mkt och har självklar rätt till sina barn, men amningen, nej där står alla pappor sig slätt!

tycker ändå inte att detta är något som ska regleras av myndigheter.

Jag är ju en sån som trivs jättebra hemma! Har nästan inget behov av att träffa andra och skulle njuta enormt av att vara "hemmafru" med barn ett bra tag. Min man däremot, han har ett enormt socialt behov och skulle klättra på väggarna efter bara ett par månader! Dessutom älskar han sitt jobb! han ÄR sitt yrke. Jag är jag och jag klarar mig bra utan mitt jobb, även om jag inte vantrivs.
Min man har tummen mitt i handen när det gäller alla former av hushållsarbete och hans simultanförmåga är lika med noll! Vilket skulle innebära att om han vore hemma med barn, så skulle han inte fixa något i hemmet samtidigt, utan det skulle i alla fall vara lika mkt hushållsarbete att dela på (rimligtvis borde det ju vara den om är hemma som ska göra mer...).

därför att det inte finns någon som helst anledning. Han KAN städa, men han gör det så fruktansvärt långsamt och kan inte fixa nåt annat samtidigt! Han klarar inte av att tvätta en tvätt, dammsuga och hålla reda på ett barn samtidigt! Dessutom skulle han vara på dåligt humör och vantrivas. är det inte bättre att han då får vara hemma de månader som han själv känner att han klarar av? Inte att han ska påtvingas fler än så.
Dessutom så skulle jag bli galen om jag först skulle jobba en dryg heltid på jobbet och sedan komma hem till ett hus där allt är kaos och maken är trött och grinig. Barnet skulle det nog inte gå någon nöd på däremot

hm...han har övat regelbundet i de drygt 4 år som vi varit ett par. Han lägger normalt ner lika mkt tid på hushållsarbete som jag gör MEN jag hinner forfarande betydligt mer än honom. Det gör oss ingenting, bara han lägger ner lika mkt tid som mig, så är jag nöjd.

Be honom däremot fixa en dator som krånglar, eller lösa ett avancerat matematiskt bekymmer, eller att koppla ihop ett avancerat hemmabiosystem. DÅ ligger JAG i underläge!
Han är duktig på sitt jobb (Systemdesigner) och klarar av att hålla många bollar i luften där, eftersom att alla bollarna befinner sig i datorn framför honom.

ibland blir jag galen på den trångsynthet som på något sätt vilar över diskussionen här. Varför inte acceptera att vi är olika personer med olika förutsättningar och att vi alla SKA ha rätt att bestämma över våra liv och hitta de roller som vi trivs med. Hade jag velat ha en karl som vore likadan som mig, så hade jag gift mig med en sådan, istället för att välja den underbara man som jag har! Vi kompletterar varandra bra. Vi ÄR olika och har olika sätt att klara saker. JAg gör det jag är bra på och han gör det han är bra på. Ibland så försöker jag "fuska" inom "hans" områden och ibland är han i "mina" områden och fixar...

Jag gjorde inte mkt hemma innan jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet. Jag bodde däremot själv i flera år innan jag träffade min man. HAn hade då bott hemifrån i några månader. Han är enda barnet och uppväxt med en mamma som gjort allt för honom.

tur att det finns fler som tycker som jag då. Varje familj måste ju hitta den modell som passar dess behov bäst.
Däremot så tycker jag att det är fruktansvärt när det är så stor skillnad på lönerna att inte familjen har råd att mannen är pappaledig, fastän han kanske vill!

Titioo: Japp, det finns en viss risk att det finns flera som inte vet vad de tackar nej till, men de flesta är åtminstone hemma en del av ledigheten. Det kanske visar sig att de trivs så bra med det att de vill fortsätta med det. Det gäller bara att se till att spara föräldradagar så att det finns möjlighet att vara flexibel i fall det visar sig att man måste ändra sig.

det var inte riktigt så jag menade. Jag menade att man utöver gemensam ledighet också har möjlighet att låta pappa vara ensam hemma... Fast förutsättningen är ju att det fungerar med maten.

om det då visar sig att pappan känner att han vill ha mer av pappaledighet, så måste det finnas möjlighet till det, men det får inte vara ett tvång!

ojoj, jag bara läser och ler!
En liten fråga till er som förespråkar styrd pappaledighet och överförmynderi från staten.
Ungefär i vilka åldrar är ni?
vem tog hand om er när ni var små?
Kommer ni från akademikerfamilj?

Jag tror att bakgrunden påverkar en enormt! Jag är snart 29 år.
Jag hade förmånen få vara hemma med min mamma när jag var en liten spädis. Min pappa jobbade/studerade 80 mil hemifrån och veckopendlade hem!
Min mamma var 20 år och min pappa 22 när de fick mig.
Min mamma var arbetslös och nyutbildad barnskötare när jag föddes. Ekonomin var inte bra som ni kanske förstår och hade inte pappa jobbat/pluggat under mitt första levnadsår, så hade vi fått leva på socialbidrag. Tack vare att pappa tilläts att avsluta sina studier så fick han ganska omgående ett bra fast jobb när han flyttade hem igen. Förutsättningen hade sett helt annorlunda ut ifall han tvingats avbryta allt och åka hem i 5 månader.

Min mamma var hemmafru ända tills hon fått 4 barn och den yngsta var några år gammal, då började hon jobba som dagmamma, senare på dagis och liknande tills hon valde att plugga vidare och bli chef inom äldreomsorgen.
Endast min lillasyrra (och i ett år också min yngsta bror)har behövt befinna sig inom barnomsorgen.
Detta ser jag som en enorm förmån!

Min pappa har ändå alltid funnits där! Varje kväll när han kom hem, tog han över sin del av ansvaret hemma.
Jag har inte sämre kontakt med min pappa än jag har med min mamma. Många gånger upplever jag att jag har bättre kontakt med min pappa än med min mamma.

OJ va inlägg som kommit sedan jag skrev mitt senaste!!

ztar: Näe! Det var INTE pappa som fick ta allt det mysiga och positiva när han kom hem på kvällarna. Han är den av mina föräldrar som har den kortaste stubinen och snabbast tröttnar på tjatiga barn. Det var honom man hade respekt för ifall man gjort nåt olovligt. Mamma var snäll och pedagogisk och tappade aldrig humöret på allvar.

Till er som undrade om mina frågor gällande ålder, akademikerfamilj och omhändertagande, så kan jag svara att jag hade en liten teori som jag ville se om den stämde... Fast jag skulle inte ha frågat om ER ålder utan om vilket årtionde som era föräldrar föddes på.

Jag tror nämligen att om man har vuxit upp i ett hem där föräldrarna lever efter den konservativa modellen som säger att mamma kan och gör allt i hemmet, så är man nog mer "anti"...
Mina föräldrar är födda i mitten av 50-talet och har alltid varit jämnställda i hemmet! Så även ifall mamma var hemma med oss barn, så har pappa aldrig försökt "smita" från hushållsarbetet eller oss barn. (än idag så tar han mkt ansvar i hemmet! Just nu extra mkt eftersom att mamma pluggar på annan ort hela veckorna).

Jag tror att det är därför som jag tycker så illa om överförmynderiet att det ska styras uppifrån hur mkt ledighet som ska tas ut av pappan.
Det borde vara familjerna själva som bestämmer det. Att man inte delar lika på föräldraledigheten av olika praktiska skäl, innebär faktiskt INTE att det är ett ojämlikt förhållande eller att barnafödande är en kvinnofälla.

mario:
Du behöver faktiskt inte ironisera eller använda en spydig ton. Jag "lyssnar" på dig ändå!
Men faktum är att det hände mkt på jämställdhetsfronten mellan t.ex. 30-talisterna och 50-talisterna
Man blir ofta ett barn av sin tid.

Mario: Det är ok! Vi tycker inte lika. Vet inte riktigt ifall jag egentligen kom fram till nån slutsats heller... *S*

Det blir jobbigt för de familjer som inte kan ta ut alla dagar. Barnomsorg finns ju heller inte som nåt alternativ eftersom att man inte tar emot så små barn på svenska dagis.
Barnflicka kanske blir ett alternativ, eller så tjänstledighet UTAN någon ersättning (det går ju om man har råd)
I dagens sverige har man ju inte ens en äldre generation som kan ta han om sina barnbarn, eftersom att den generationen ofta själva förvärvsarbetar...
JAja...det ska bli intressant att se ifall förslaget går igenom.

ztar: Jag vet inte ifall samma regler gäller i hela sverige, men i mina trakter tar barnomsorgen inte emot några barn som är under 1 år.

Ärligt talat, jag tror inte att det kommer att vara så väldigt stor andel pappor som kommer att ha möjlighet eller vilja att ta ut all sin föräldraledighet, vilket får till följd att barnet antingen hamnar hos barnvakt/privat barnomsorg (eftersom att vad jag har förstått, få/inga? dagis tar emot barn under 1 år). Eller alternativt att mamman får snåla med dagar och/eller vara tjänstledig utan lön för att vara hemma med barnet.

Håller helt och hållet med Pa´sHeffaklumpan om att det ska vara familjerna själva som tar besluten hur föräldraledigheten bäst fördelas i deras hushåll för att passa deras unika behov. Det ska över huvud taget inte finnas några "låsta" månader som den ena eller andra föräldern måste ta ut för att alla dagar ska kunna utnyttjas.

Vill familjen att mamman som driver eget företag, knappt alls tar ut några dagar, så ska pappan kunna ta alla själv. Samma gäller tvärt om.

Å förresten, när ska det lagstadgas om att 5 av månaderna är "Låsta" för mamman att ta ut?
Det blir väldigt snedvridet ifall man lagstadgar vissa månader bara till den ena föräldern.

Sedan kan jag fortfarande inte förstå detta med amningen (har väl snöat in enligt somliga). Många ammar ju sina barn tills de är ett år eller mer.
Visst kan man pumpa ur (somliga i alla fall) men varför skulle man? Den bästa, färskaste mjölken finns ju där i sin färdiga kroppstempererade förpackning, färdig för konsumtion. Kroppen har ju fått amningsfunktionen för att den ska användas i största möjliga mån! Varför ska vi manipulera naturen för att passa våra egoistiska behov?

Kan det vara så, att när man har valt att ha barn, så måste man välja bort annat? Man har en ny individ att leva för och anpassa sitt liv efter. Man kan inte leva som att barnen inte fanns. Karriären kanske får sig en knäck för mamman eller pappan, men so what?
Samma gäller ju allt i livet. Man kan inte slösa pengar på nöjen och äta billig skitmat, som man ibland kan fuska och göra innan man har barn. Man kan inte spontant ge sig ut på krogen kl 22 en lördagkväll. Det måste planeras, tas hänsyn och anpassas efter det nya livet.

Feminister och jämställdhetsförespråkare får kämpa på andra fronter än just när det gäller föräldraledigheten och fördelningen.
Kämpa istället för att se till att föräldralediga aldrig kan sacka efter i löneutvecklingen! Vi behöver kämpa för att det ska blir riktigt förmånligt för familjerna att skaffa barn, så att fler par väljer att utöka familjen

Är ni medvetna om vilken BESPARING det blir att fler kommer att strunta i att utnyttja alla de möjliga föräldradagarna!
*bitsk och ironisk, men med en hel del allvar bakom*