Min sambo har varit otrogen(långt)

Pixelkarre

Jag gråter när jag läser din berättelse ..eftersom jag vet hur det är, vilket h*lvete du går igenom just nu. Jag har själv varit (är) i din sits och ska jag vara ärlig, så vet jag inte om jag någonsin kommer att vara 100% "säker" på honom. Ska dra min historia här:

Efter ett halvår tillsammans pratar vi efter en utekväll något onyktra om olika saker som vi tidigare fantiserat osv. Helt plötsligt säger han att han varit otrogen mot mig några gånger - med en man! Jag skrattade ju åt det först, då jag trodde han skämtade..men han berättade hela storyn och sa att det var ett misstag och att det aldrig mer skulle hända igen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men just då var jag så otroligt nykär, så att jag förlät honom några veckor senare.

När vi varit ihop ungefär två år hittar jag på hans dator en adress till en kontaktförmedling - där hade han satt ut en dejtingannons! Jag var helt i chock och skrek allt vad jag orkade (grannarna undrade säkert vad som hände). När han kom hem bad jag honom förklara det hela, då säger han: "Jag vill bara träffa lite nya vänner..inte skulle jag vilja dejta någon annan!" Han håller stenhårt på det än idag, men i annonsen söker han efter tjejer i ålder 18-25år "vi får se vart det leder någonstans" som det stod i annonsen, så tror inte att man söker vänner med den texten precis! Eftersom jag totalt förlorat tilliten till honom, så går jag igenom ett ut av hans mailkonton (fel,jag vet!) och där hittar jag korrespondens mellan honom och tre andra killar som han troligtvis (enligt texten att döma) har träffat och varit otrogen med. Några veckor senare är jag bortrest en helg och ringer honom för att kolla vad han haft för sig. Han berättar om sin lördagkväll och säger att han och hans kompisar bara tagit det lugnt ocg varit hemma. När jag väl kommer hem från resan, så råkar jag hitta en del kvitton från en VÄLDIGT exklusiv klubb i Stockholm från just den lördagkvällen då han skulle varit hemma. Han nekar det givetvis först.

Den kvällen när jag hittade kvitton brast allt för mig. Jag sa till honom exakt vad jag tyckte om hans sviniga stil och när han fortsatte ljuga, fast jag hade bevisen i handen, så tog jag telefonen (en bärbar) och slängde den på honom. Inte så moget kanske, men j*vligt skönt. Jag tog mitt pick och pack och drog! Under alla dessa åren då jag blev bedragen av honom, så kände jag mig sårad, ledsen, som om jag inte dög, oattraktiv, fången, och många andra känslor dök upp. Men när jag väl lämnade honom, så kände jag en otrolig skam och ilska över det hela. Hur kan han älska mig och ändå göra såhär? Jag kände mig väldigt vilsen. Jag hade varit väldigt förälskad i honom och hade alltid aktat mig från att ens se på en annan man. Han var väldigt svartsjuk och om jag ens nämnde ett manligt namn, så blev han upprörd och ville veta vem det var. Så för mig fanns endast han i hela världen.

Efter ilskan kom sorgen och en lång väg tillbaka till livet. Jag gick aldrig till en proffesionell psykolog. Men hade en väldigt god och erfaren vän som jag ofta satt och pratade med nätter igenom. Jag bygde upp mitt självförtroende och lärde mig att "jag minnsan kan klara mig utan en man!". Så en vårdag i våras tog mitt ex. kontakt med mig. Han bad om en dejt. Efter att han envist uppvaktat mig i två månader, så gick jag med på det. Idag är vi åter tillsammans. Han är som en helt ny människa - inget av det gamla hos honom finns kvar längre. Men visst finns frågan där innerst inne hos mig för alltid: "När kommer han att såra mig igen?"

sidari,

Jo, du har faktiskt rätt. Jag anses vara väldigt attraktiv av många män. Har aldrig haft några problem med att få pojkvänner (eller män som velat ha mer än så), tvärtom har det väl ibland funnits en kö av typen "om ni gör slut, så har du ju mitt nummer..".
Men (!) när man under flera år blir behandlad på det sättet som jag blev, så börjar du till slut tro att du inte ser bra ut eller att du inte är värd någonting bättre. Före allt detta hände kunde jag gå på stan och många män vände sig om efter mig - då tog jag det som en komplimang och tänkte "Wow, jag är något extra visst..". Men hans otrohet blev allt sådant något hemskt och då tänkte jag istället "Hoppsan, hur sitter sminket egentligen? Eller det kanske är kläderna det är fel på?".

Varför är jag då tillsammans med denna man idag? För att jag älskar honom. Jag vill ärligt talat tro på att människor kan förändras och växa ifrån olika beteenden. Jag hoppas att han verkligen nu är den man som jag tror att han är idag. En sak har jag lärt mig av allt det här dock, man kan inte försäkra sig om sin framtid. Livet bär med sig många underbara och bittra saker, men vi överlever inte sant? Jag brukar säga att det som inte dödar en, det härdar en.

Jag har många väninnor som avsagt all kontakt med mig pga att jag valde att efter en tid ifrån min sambo bli ihop med honom igen. De anser att jag är bara dum och kan inte acceptera mitt sätt att hantera det hela. Skulle väl förstått det om jag suttit hemma hos dem och gråtit flera nätter över den här killen, men något sånt har jag inte gjort. Har endast haft min bästa vän (en kille) som verkligen ställt upp för mig och han är glad för min skull oavsett vad jag sen än väljer.

Kan någon förklara varför vissa av mina "vänner" valt att göra så här?

sidari

Så du har också en förstående killkompis..de är bra att ha. Jag känner själv att jag måste ge honom en sista ärlig chans att få ordning på det hela. Om jag inte skulle lita på honom alls, så vore det väl ingen idé ens att försöka igen. Jag är väl medveten om riskerna, men är alltså inte "rädd" för att han ska göra något sådant igen. Han vet hur jag tänker, så varje dag ger han ju mig massor med bevis på att han verkligen är en annan man. Jag ångrar verkligen inte att jag tog denna andra chans med honom. Jag har aldrig tidigare känt mig såhär älskad och uppskattad som jag gör idag. Jag vet att tilliten till honom inte är 100% okej idag, men det kommer det att bli med tiden.

Lycka till - ibland lönar det sig att ge en person en andra chans!