Min man våldtar mig

Jag vet att vårt förhållande är destruktivt men jag älskar honom... Jag vill inte lämna honom...

Du har rätt rosebrud, jag mår verkligen inte bra och det har jag inte gjort på längre. Han är inte alltid som jag beskrev honom ovan, han kan vara enormt kärleksfull och snäll... Men ibland så visar han denna sida som jag tycker så illa om. Och jag känner mig inte respekterad.. Jag har märkt att mitt självförtroende bara blivit sämre och sämre... Och alltid när jag mår bra så mår han dåligt och tvärtom... Det är så fruktansvärt hemskt svårt det här. För visst älskar jag honom, men jag vågar inte lämna honom och han vet det och det irriterar mig. Dessutom tycker alla om honom... De kommer att beskylla mig för allting... Jag är rädd och jag känner mig så ensam. Jag vill inte ha det så här hela livet det vill jag verkligen inte. Jag har velat försöka ändra på honom men jag kan inte.. Kanske jag aldrig lyckas... Förtjänar han verkligen min kärlek? Nej jag vet det... Eller kanske är det jag som gör fel ändå...? Skäms för mitt dåliga självförtroende...

Troligen har han fått sån makt över mig därför att jag har dåligt självförtroende och är osäker.. Och för att jag älskar honom. Jag har tänkt på att han nog försöker manipulera mig.. När jag träffade honom så hade jag några vänner men nu har jag inga jag träffar. Jag är mest hemma och jag har funderat på hru det skulle vara om jag skulle gå ut mer. Säkert skulle han inte gilla det men det är egentligen vad jag skulle vilja...

Jag tror inte att han skulle göra mig illa om jag lämnade honom.. Men jag vågar inte lämna honom... För jag skulle bli helt och hållet knäckt... Och jag kan inte fatta att han itne älskar mig... Det går inte in liksom... För jag har verkligen trott att han gjorde det.

Jag förstår inte varför han då gråtit för mig? Varför han betett sig som om han älskade mig? Jag är riktigt rädd nu... Kanske han är psykopat och bara spelar.... Jag evt verkligen inte vad jag ska ta mig till... Men om han säger och gör sådant mot mig kan han ju inte älska mig?? Gud...

Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag klarar inte av det här så länge till... Jag har svårt att föreställa mig hur livet skulle vara utan honom... Jag vill inte ens tänka på det.. Men varför älskar jag honom när han gör mig så illa? Skulle önska att jag kunde sluta... Att jag kunde hjälpa mig själv och ta mig ur det här.

Jag tror verkligen att han älskar mig men när jag säger det så känns det som om jag säger emot mig själv... Hur kan han älska mig om han gör så? Han har kanske också dåligt självförtroende ja...

Jag har ingen att prata med, vill inte berätta för närstående.. För det här komemr verkligen att såra dem och jag vill inte det. Men kanske så kan jag prata med en kvinna jag träffar ibland... Om en vecka nästa gång..

Tack så mycket!

Hej!

Tack så mycket för ni tagit er tid att svara på mitt inlägg.. Era svar har verkligen fått mig att fundera mer än nånsin. Men fortfarande så kan jag inte ta något stort beslut för jag orkar inte med det just nu. Ni förstår verkligen hur jag känner mig, tack för allt ni skrivit. Jag är verkligen rädd för att lämna honom och att bli lämnad.
Det jag tänker göra är iaf först och främst att ta mer kontakt. Ta kontakt med en kvinnojour eller någon annan. Och prata om det här. Det känns bara så fruktansvärt svårt att göra det. Jag skäms för min situation även om jag vet att jag inte borde göra det. Det är nog kanske han som borde skämmas istället. Men det gör han inte.
När jag gifte mig med honom, i början, så var han inte så här. Det kom senare. När jag gifte mig så ville jag börja om på nytt, jag ville avsluta mitt tidigare liv. Det var bara ännu mycket värre än det jag har idag. Och jag trodde att jag skulle få göra det. Jag känner mig otursförföljd. Men jag vet att jag verkligen visar min styrka genom att lämna honom. Om jag stannar kvar är jag svag och han gör mig svagare så till slut... Jag känner iaf att jag har lite styrka kvar. Jag tar en dag i taget...

Nu måste jag gå till skolan men jag känner bara för att lägga mig ner och titta rakt framför mig... Jag fattar inte hur jag kan ha blivit såhär..

Jag känner mig så otroligt patetisk och skäms för min situation, jaja jag vet att jag inte ska göra det. Men jag gör det iaf. För jag vet ju om att det här är fel men trots det, och trots insikten om att ett bättre liv nog väntar om jag skiljer mig så kan jag inte förmå mig till det.
Jag talade med honom igår, förklarade allt, att jag visste vad han försökte att göra osv. Vad jag tyckte om det. Han sa att han inte skulle göra så igen. Visst, visst. Jag tror inte det. Bara några minuter senare säger han att jag är kall. Och att han betvivlar att jag älskar honom. Jag fattade att han försökte manipulera mig igen så jag sa inget. Jag sa bara att han måste förändras.
Senare på kvällen så hade jag lagat mat och när vi satte oss vid bordet så sa han: "Vad är det där? Usch vilken mat..." blablabla. Jag vet ju att problemet inte var maten eftersom det var hans favoriträtt. Jag tog tallriken från honom och sa: "Låt bli att äta då om den är så hemsk". Då blev han förbannad och sa att jag skulle ge honom den igen. Det gjorde jag inte så han kastade ut innehållet i pannan på golvet och över väggen. Jag sa bara att han skulle gå därifrån. Det gjorde han sen städade jag även om jag visste att det var han som borde gjort det. Det var otroligt respektlöst gjort, efter att jag stått och lagat mat när jag var trött och egentligen inte hade tid. Sen kommer han hem och frågar mig varför JAG gjorde sådär. Han förklarade att egentligen hade jag förtjänat ett kok stryk och fick det att framstå som om han faktiskt varit snäll och att allt var mitt fel.
Det jag mest oroar mig för är hur det ska bli sen. Kanske han kommer att bli ännu mer våldsam än idag. Men slag gör inte lika ont som vissa kommentarer.
Jag har funderat på om vi kunde gå och tala med nån tillsammans. Men jag tror inte att han går med på det. Och även om vi skulle göra det så skulle det kanske inte hjälpa. Men man kan ju alltid försöka.
Jag vet att om jag lämnar honom så kommer jag kunna bygga upp ett bättre självförtroende och jag kommer kanske hitta nån som behandlar mig med respekt. Men det är inte så lätt ändå. Vi är inte svenskar och även om vi vore det så skulle det inte vara lätt.
Jag försökte tala med min mamma om vad som hände igår kväll, inte om våldtäkten eller så. Men det med maten. Jag sa inget om att jag hade tankar på att lämna honom eller så för då hade hon förmodligen svimmat. Men hon sa iaf att jag inte skulle tro att jag kan hitta nån bättre man. De flesta är inte bättre. Och hade jag berättat om våldtäkten så skulle hon inte förstå mig för att det räknas inte för alla som våldtäkt när man är gift... Förstår ni vad jag menar? Ett nej är ett nej. Men alla ser inte på det så. Min familj älskar verkligen min man och hans mig. Det går väldigt väldigt bra mellan oss och om jag lämnar honom så går jag emot alla principer och med det så lämnar jag även min familj. De kommer inte att förstå mig vad jag än säger, det troligaste är att jag blir utstött. Jag kommer inte att ha någon kvar. Jag måste flytta och börja om från början... Det är mycket som gör det här svårt.

Det känns otroligt bra att ni alla bryr er om mig. *kramar om alla* Känner mig i övrigt ensam om detta... Så bara att ni funnits här har verkligen gett mig styrka och fått mig att tänka. Samtidigt som jag också är ledsen för att jag oroar er och så. Men ni har verkligen rätt i mycket jag vet det. Jag håller fast vid att det här kan bli bättre även om jag vet att chanserna är små. Det är bara så mycket just nu som får mig att stanna. även om jag borde ha stuckit... Jag mår bättre nu eftersom det har lugnat sig... Han är kärleksfull mot mig igen och har inte klagat på mig. Men jag tänker mycket på vad som kommer att hända sen. Om det verkligen måste bli sämre? Om han kommer att börja slå mig? Är det verkligen säkert? Hittills har han nöjt sig med örfilar... Vad jag kan minnas.. Ifrån det land jag kommer så är det rätt så självklart att en kvinna någon gång får en örfil av sin man. Kvinnorna har verkligen inget värde. Ett vanligt ordspråk är att "kvinnan har en hjärna som två hönor". Då brukar jag säga men mannen har bara som en.. :p Det här är något som jag är helt emot iaf. Inget jag håller med om men jag tvingas på ett sätt att leva under det.
Jag vet att det är nog med vad han redan gjort... Men jag vet verkligen inte vad det är med mig. Jag tycker att det är så fel när han gör så, jag blir arg. Men sen tar det inte lång tid förrän jag blir bättre. Jag antar att jag styrs av mina känslor och inte mitt intellekt. Det är nog sant att jag lärt mig sen jag var liten att jag inte har något större värde. Varken som kvinna eller individ. Det ger mig ångest. Jag blir rädd för att göra saker som jag inte tror jag klarar. Jag kom till Sverige när jag var 9 år och det var så annorlunda, så mycket bättre och jag var så tacksam. Första tiden räckte det med att jag fick mat varje dag och inte behövde vara rädd. Sedan började jag lägga märke till att man behandlar kvinnor här på ett annat sätt. Jag tyckte verkligen om det, det var inte mer än rätt. Men de försökte verkligen tuta i mig att det var alldeles fel. Det är väl därför jag känner mig sådan osäkerhet inom mig... Jag känner att ok nästa gång han gör det kanske jag kan lämna honom. Men det är inte det jag tänker! Jag vill inte ha det såhär längre. Ska prata med en kurator som finns i min skola idag. Jag var på väg dit i förrgår men vågade inte gå in. Idag ska jag iaf göra det.

Jag bor i södra Sverige... Tänker inte säga exakt för säkerhets skull.
Naguena- kanske vi kommer från samma land eller iaf grannländer? Vill inte skriva var jag kommer ifrån för jag vill inte smutsa ner mitt lands rykte..
K.C- och alla ni andra- tusen tack igen för att ni bryr er! Jag vill inte att ni ska oroa er. Det är mitt fel att ni gör det för jag skrev här. Jag kände mig bara så desperat och hade ett enormt behov av att få tala med någon om det. Vågar inte tala med min familj... När jag gifte mig med min man så hade jag en del vänner som kom ifrån andra länder, svenskar osv. Men han har skrämt iväg alla. Förbjöd mig att träffa dem. Så därför känns det som om jag bor i Sverige men i en annan kultur... Jag hoppas att ni förstår.

Hej allihop!

FÖRLÅT MIG FÖRLÅT så hemskt mycket att jag inte hört av mig!! Tusen förlåt... Jag förstår om ni inte tror på mig längre för jag inte hört av mig... Men jag kunde inte! Sista tiden har varit som ett helvete.. Min man har blivit annorlunda mycket hårdare mot mig än nånsin... Och jag är räddare än vad jag varit. Hans bror såg i smyg att jag skrev på den här sidan och han berättade för min man. Han tvingade mig att visa honom vad jag skrivit och jag har aldrig sett honom bete sig som han gjorde... Även om jag vet att jga inte skulle skämmas så kune jag verkligen inte låta bli. Han har sålt den datorn vi hade hemma och dessutom så flyttade hans mamma hem till oss. Hon har kontrollerat mig hela dagarna allt jag gör. Hans bror följer och hämtar mig i skolan de dagar jag kan visa mig där. Bara i toaletten får jag vara ifred. Jag har haft så fruktansvärt dåligt samvete för jag inte skrivit! Jag förstår hur det måste vara för er när jag släpper en bomb och gör er oroliga och sen inte svarar! Förlåt!!!! Nu äntligen har jag fått en chans. Min svärmor fick lungemboli och är på sjukhuset. Jag är hemma hos min bästa väninna nu och jag har berättat för henne vad som hänt.. Så därför kan jag nu använda hennes dator men min man kommer alldeles strax och hämtar mig. Jag känner kärlek, hat, avsky och tusen känslor på samma gång. Jag förstår inte hur jag kan älska honom samtidigt som jag hatar honom? Men jag är inte lika förvirrad längre jag förstrå att det hrä förstör mitt liv. Min familj och nästan alla har vänt sig emot mig som jag visste att de skulle. Och jag är rädd. Om jag inte tar mig ur det n u så blir det aldrig. Jag orkar inte känna så här längre, jag orkar inte avar rädd och uppgiven hela tiden. Sen min man fått veta har han blivit förändrad och mycket mer våldsam. Jag orkar itne gå in på detaljer vad han gjort och det är nog bättre att ni inte vet. Men tack för att ni funnits här för mig ni har fått mig att se det här ur ett annat perspektiv! Nästa gång jag kommer till min väninna så ska jag ringa till terrafem jag tror de förstår mig bäst! Men om han ser mig nu så får jag aldrig komam hita mer! Så jag måste gÅ!

Kärlek och lycka till er alla jag tänker på er! När jag kan så skriver jag igen!!