Min man våldtar mig

Jag känner som alla andra övan att du börde lämna honom. Du säger att du kan inte tänka dig ett liv utan honom, men jag frågar dig då: ett liv utan våldtäkter? Ett liv utan förnedring och destruktiv kritisering? Ett liv utan ångest, utan tårar när du känner att du inte är värd ett dugg? Tänk efter: är det verkligen det du kan inte tänka dig att leva utan?

Det är klart att, om du lämnar honom, det kommer att göra ont, och du kommer att känna dig ledsen, och gråta, och kanske inte veta vart du ska ta vägen eller vad du ska göra med ditt liv. Men det är dit eget beslut, som ingen annan har tvingat på dig. Och det är startpunkten för andra beslut som ska ändra ditt liv och göra den gladare och full, det livet du förtjäner.

Livet är för kort för att slössa bort det genom att låta andra göra dig miserabel.

Lycka till!

Lalalisa
skäms inte över din situation! Det är inte alla som är så starka som för att ändra saker på en gång. Många av oss måste samla styrka (ofta väldigt längre) för att ta tag i det som vi är så rädda för och vi vet måste endå ändras (och det gäller många andra saker i livet, inte bara en situation som din). Du är inte ensam! Jag tycker att du gör rätt i att ta en dag i taget, samla krafter, prata med någon. Snart kommer du att känna dig tillräckligt modig och lämna honom!

Jättestor kram

Ta inte illa upp, gumman, men då är din mamma inte den rätta personen att prata med om din situation. I vissa kulturer tolereras en mer hårhänt behandling av mannen mot kvinnan (tyvärr), och det kan vara svårt för familjen att förstå att du är olycklig, eller att du vill bara lämna allt det där bakom dig. Som du säger, är man gift så är man gift. Det är också svårt för dem att se vad som händer även om du berättar, och även svårare att erkänna att den som de tycker så mycket om (eller, för hans familj, en av deras blod, liksom) kan behandla dig så illa. Det kan vara enklare för dem att förneka det (även om för mig själv låter det helt obegripligt att man kan låta bli att göra något om man vet om situationen). Mitt råd, prata med någon annan. De har redan postat länken till kvinnojouren (jag är inte heller svensk och vet inte riktigt hur det fungerar); kanske kan de hjälpa dig också med hur kan du förklara för din familj så att de inser att det är det bästa att du lämnar honom. Annars finns det säkert någon organisation för invånare som kan säkert hjälpa dig, de vet om problematiken. Men låt inte tiden bara gå förbi, och låt inte honom bi ännu värre utan att göra någonting, lalalisa. Vi vill inte sörja en till kvinna som har blivit dödat av sin man!

Nean

Visst menar jag invandrare, inte invånare (min svenska är inte heller den bästa hela tiden) :D Och tack! När jag läste om Lalalisa och sin mamma tänkte jag faktist på "Ondskan", filmen, där mamman vet mycket väl vad som händer och endå är enklare för henne att förneka. Den situationen är tagen av verkligheten, och alla vi vet att den har bara två slut: äntingen ger man sig i vägg eller lider man tills man dör.

Så jag säger det igen: samla karfter och lämna honom! Hitta den stöd du behöver och förtjäner någon anna stans och gör ditt liv bättre!

Jättekram till alla

Lalalisa

Det är jättebra att du ska prata med kuratorn! Det är sådana små saker som kommer att hjälpa dig att samla kraft och lämna honom, tveka inte! Jag tycker att det som Borboleta säger är jättebra: varje gång du ser dig i spegeln, påminn dig själv att du är stärk och värd hur mycket som helst!

Stödkram

Upp och upp!
Lalalisa, skriv en rad så vi vet du är ok! Hann du prata med kuratorn?

Kram!

Hej Lalalisa!

Vad skönt att höra ifrån dig! Hemsk att höra att det bekräftar vad många av oss trodde, att det bara går sämre och sämre. Men det är bra att du har börjat inse att det är illa, och att du börja samla krafter för att lämna honom. Du har vår stöd!

Jättekramar