deprimerad sambo

Fast jag tycker att det är svårt att "slå näven i bordet och ställe ultimatum". Det känns mest som om han tar det som tomma hot. För jag är ju inte intresserad av att lämna honom, det älskar jag honom för mycket för. Igårkväll när vi satt ner och talade om det sa jag att antingen får du tala med någon professionell eller så får du köpa nån bok och läsa dig till vad som kan göras steg för steg. Jag tvingade fram ett datum för nästa samtal. Fram tills dess ska han ha funderat på vad som är fel. Frågan är hur jag får honom att inse att jag menar allvar och inte bara hotar?

Jag tror att det till stor del handlar om att han vantrivs på jobbet. Och, eftersom jag driver eget företag och inte drar in en stadig inkomst, ligger en stor del av familjeförsörjningen på honom. Det tycker han är jobbigt och kravfyllt vilket jag kan förstå.

Familjeterapi gick vi på för ett drygt år sedan (gick fem gånger). Fast jag känner att det här inte handlar om oss i första hand utan mer om vart han är på väg och vad han vill med livet. Det är väl inte så allvarligt att det går ut över vår flicka utan mer över mig och vår relation tror jag.

Bebbsen05:
Tack för ditt svar. Jag uppfattar inte att någon klagar på min sambo och jag hoppas verkligen att ni inte ser på mig som att jag klagar på honom. jag vill ju hjälpa fast jag vet inte hur. Jag har själv varit deprimerad och under lång tid fick jag hjälp på olika sätt. I fallet med min sambo vet jag att han har svårt att se hur han agerar (eller kanske inte agerar) och hur han ska komma tillrätta med sin beslutsångest. Hur vet man att det som behövs är läkarhjälp? Jag menar, han är en helt fungerande människa som bara inte vet vad nästa steg är. Och det drabbar dem omkring.

Vart går gränsen mellan att "vara nedstämd" och att vara deprimerad? När ska man kontakta läkare? När klarar man sig ur en svacka själv?

Har någon utav er varit med om en depression eller långvarig nedstämdhet och själva klarat av att reda ut det?

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag har väldigt svårt för medicinering och väldiga fördomar mot dem. Inte menat som kritik mot någon. Däremot har jag en inställning som utgår ifrån att problemet enbart skall hjälpas med professionell terapi. Kanske beror det på att min mamma är alkoholist och jag har gått i terapi som "vuxet barn till alkoholist". Genom den kunskapen vet jag att många med problem att hantera själsliga problem tar tabletter och på så sätt inte riktigt reder ut den verkliga orsaken. Med det inte sagt att ni som tagit medicinering alls har den problematiken. Jag menar bara att jag är otroligt rädd för att min sambo skulle ta medicin mot en nedstämdhet och därmed riskera (även om jag vet att det är befängt) att hamna i något som inte är hälsosamt.
Är jag helt ute och cyklar?

Tack för alla som kommit med synpunkter, råd och stöd. Jag har funderat i helgen och kommit fram till att det nog inte är så allvarligt ändå. Jag har en tendens att överdriva ibland. Med det inte sagt att han faktiskt är nere och att han måste lösa det på något sätt. Vi sa att vi skulle prata mer på tisdag så så får jag se om han har velat/orkat ägna någon tid åt att sitta ner och fundera igenom situationen nu när jag varit borta i helgen.