råd i krissituation

Jag ska börja med att tacka för alla svaren.

Vi var på familjeterpin igår, och min fru sade att hon vet att det låter helt sjukt, men att hon skulle kunna tänka sig att leva med mig, bara hon slapp ha sex med mig just nu.

Det ?sjuka? är att hon även säger att hon njuter rent fysiskt av att ha sex med mig, jag ger henne orgasmer och hon säger att jag verkligen vet hur man ska behandla en kvinna i sängen.

Hur kul/förvirrande det var på en skala att höra det lämnar jag som en övning åt läsaren

Samtidigt så var det ganska skönt att höra. Även om sanningen smärtar, så smärtar lögnen mer för mig. Jag vill göra så mycket jag kan för att rädda vårt förhållande, men inte till den grad att jag gör våld på mig själv och tappar självrespekten. Jag vill bli älskad och känner mig värd att älska, och om det i slutändan kommer till att hon inte kan älska mig som man, utan bara som kompis/pappa till våra barn, så kan jag inte göra så mycket åt det.

Det kan mycket väl vara så att hon vill ha en mer ?manlig? man, samtidigt så har jag inte märkt någon skillnad i hennes respons beroende på hur jag har uppvaktat henne, dvs om det varit ?gulligt? eller lite mer tufft/raka rör.

Jag har otaliga gånger försökt få henne att berätta vad som tänder henne, vilka drömmar hon har etc, men hon har inte velat/kunnat dela med sig av detta till mig. Om hon har drömmar som hon inte frivilligt berättar om, och hon inte ens berättar om när jag ber henne berätta, så känner jag någonstans att jag gjort så mycket jag kunnat.
?It takes two to tango?, och jag kan bara sträcka ut min hand så långt, någonstans måste den mötas, om det inte ska bli så att jag ger upp mig själv.

Jag kommer ta det väldigt lugnt med ?uppvaktandet? av henne från och med nu, precis som någon skrev så känns det i detta läge som att hon måste komma till mig nu, om det ska kunna bli något.

Den närmsta tiden kommer det blir mer fokus på att ta hand om mig själv.

Till RyskaLenasDarling:

-1) Bed Gud träda in och lösa det som kan
- lösas.

Det där var ett skämt hoppas jag....

Om "gud" inte fixar att förhindra att fattiga småbarn svälter ihjäl, så lär "gud" knappast lägga två strån i kors för ett par från övre medelklassen som har problem med sexlivet....

Jo, jag är ateist

Läget just nu är ... avvaktande.

På senaste mötet med familjerådgivaren så var det väldigt mycket tystnad från bådas sida och jag såg på min frus kroppsspråk att hon kändes sig väldigt illa till mods och det kom en hel del tårar i hennes ögon.

Familjerådgivaren frågade mig vad det är som gör att jag trots allt hoppas, att det måste finnas något
som gör att jag tror/hoppas att det ska kunna lösa sig i slutändan.

Där och då svarade jag att jag måste hoppas, då jag inte vill ge upp och jag tycker vi har så mycket bra som är värt att kämpa för, även om det kostar på en hel del för mig känslomässigt att hålla dörren till mitt hjärta öppen, utan att ha en aning om var min frus känslor ska landa.

Jag sade även att jag helst såg att vi försökte finna en lösning där hon kan sova någon annanstans än hemma, så att båda hon och jag kan få lite distans till varandra och slippa de ganska obekväma situationerna när vi båda är hemma och barnen sover. Förmodligen går det att fixa genom hennes jobb där de har en del personalbostäder som hon kan låna. Vi har dock ännu inte sagt något till barnen, och de är vana vid att mamma är borta på nätterna då min fru jobbar natt, så det märker inte nödvändigtvis någon skillnad. Vi grälar ju inte och det har fungerat bra att dela måltider och städning och de andra vardagssysslorna. Vi har även varit borta hos kompisar på middag samt haft middagsgäster hemma hos oss, och det har fungerat bra. Det blir mest lite lustigt om samtalen glider in på parförhållanden och sådant, då sitter jag och tänker ?om ni bara visste...?. Många i vår omgivning ser nog oss som det ?perfekta? paret, vilket ju är lite ironiskt i sammanhanget.

Hittills har vi gått på familjerådgivningen 1 gång i veckan, nu ska vi göra ett 2-veckors upphåll innan nästa möte där.

Efter sista samtalet så kändes det faktiskt ganska bra för min del, tyvärr på bekostnad av att mina känslor för min fru börjar svalna. Inte så att de inte finns där och skulle kunna väckas till liv, men jag har väl någonstans slutat hoppas.

Jag har inte satt någon deadline för hur länge jag ska orka leva på det här sättet, utan det måste jag känna efter med min inre barometer, men som det känns nu så befinner jag mig ganska nära det tillstånd min fru befinner sig i, dvs jag skulle kunna leva såhär ett bra tag, utan någon direkt fysisk kontakt med min fru, vi fortsätter och hantera hemmet och barnen som förut, men skillnaden att vi inte delar säng och fysisk eller psykisk intimitet.

Samtidigt så inser jag ju att det inte är hållbart i längden, och den fråga jag vrider och vänder på just nu är om jag ska dra konsekvensen av mina känslor för henne och avsaknaden av visade känslor från hennes sida och ansöka om äktenskapskillnad. Då vi har barn så måste vi ändå vänta minst 6 månader (och max 12 månader) innan vi ska meddela om vi verkligen vill lösa upp äktenskapet, och den här situationen måste lösas inom 12 månader, den saken är klar.

Som jag känner det just nu så tror jag inte det är mer än 5% chans att vi fortsätter tillsammans, och det beror mest på att jag tvivlar på att hon ska kunna finna fram till en känsla som med största sannolikhet aldrig funnits där.

Vi pratade igår och har nu kommit fram till att vi ska skiljas. Inte för att mina känslor för henne har försvunnit, men för att jag inte längre har något hopp om att hon ska kunna uppbåda rätt känslor för mig. I det läget känns det bättre att välja att att gå skilda vägar med bibehållen god relation oss emellan, hellre än att gå och må dåligt en längre period och längta/hoppas efter något som nog aldrig kommer bli.

Vi gör det hela i samförstånd och som vänner, inte minst för barnens skull. På något plan skulle det vara enklare om jag kunde tycka illa om henne, men det kan jag inte, även om jag tycker väldigt illa om vissa saker hon har gjort.

Nu måste vi ta tag i allt det administrativa och praktiska med att ansöka om äktenskapsskillnad, hur vi ska lösa bostadsfrågan, hur vi ska dela upp pengar och ägodelar och framförallt hur vi ska berättade det för barnen, och hur vi ska lösa det med växelvist boende. Vår plan just nu är att jag köper ut henne från huset och hon köper ett mindre hus i samma område som vi bor i, vi vill helst att ungarna ska promenadavstånd mellan våra hus.

Hej Genus,

"Jag har läst alla inlägg samt din tråd ett par gånger och måste säga att ja, du uttrycker dig otroligt väl i skrift (säkert i handling också och analyserar situationen mästerligt."

Well, jag har ju trots allt en examen i psykologi, så det vore väl själva fan om jag inte kunde analysera situationen ordentligt

Du har rätt i att jag är mycket analytisk och klinisk i det jag skriver, jag är dock även väldigt mycket känslomänniska, men det är inte den sidan jag har visat i mina texter på BT, och det beror helt enkelt på att rationaliteten är ett sätt för mig att hantera en väldigt jobbig situation. Det är skönt att låta den hårda klumpen i magen släppa för en stund och få ta ett steg tillbaka och titta på situationen ovanifrån, och skriva av mig lite med distans till det hela.

När jag loggar av datorn så lever jag dock mitt i det hela med såväl känsla och förnuft.

"-Är du inte ledsen? Är du inte arg som F** över attt ert gemensamma liv går om intet?"

Jag är väldigt, väldigt ledsen och även arg, dock inte så arg som många verkar förvänta sig att jag ska vara. Jag har fått den reaktionen även från andra, inte bara här på BT, att jag verkar så rationell och analytisk inför hela den uppkomna situationen, och det är onekligen så att jag till min läggning är mycket analytisk och rationell, jag är dock ingen känsloavtrubbad robot.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara förlåtande och förstående. Jag tycker ju på något plan även synd om min fru, som levt med denna brist på åtrå i så många år, där hon hoppats att den ska komma och med ångest över att inte kunna möta mig i min åtrå till henne. Jag har ganska stor empatisk förmåga, men jag har även en ganska stor självkontroll... När jag ställs inför en svår situation så ligger det inte för mig att idka självömkan några längre stunder. Inte så att jag inte ibland tycker synd om mig själv, men jag har någon slags autopilot som går på och säger ?deal with it, nu är det som det är och du kan välja att knäckas av det hela eller resa dig och gå vidare?.

Att vårt gemensamma liv går om intet känns för mig fortfarande lätt surrealistiskt, och min behärskning kan väl till viss del förklaras av att jag på något plan inte riktigt landat i vad som faktiskt har hänt och håller på och hända.

"-Om min sambo reagerade och handlade som du gör skulle jag ta det som att han inte ville ha mig och -aldrig velat det på riktigt. "

Det är för mig skillnad på att var lättad för stunden, och att vara verkligt tillfreds med situationen. Jag är fullkomligt övertygad om att det kommer komma både en och flera känslomässiga dalar för min del vad det lider, men det som varit jobbigt för mig den senaste månaden har varit att pendla mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt så har det de senaste veckorna landat en insikt hos mig. Det är för mig skillnad på kunskap och insikt, och jag har gått från att veta att min fru inte känner åtrå till mig till att verkligen förstå att hon inte gör det. När den insikten väl kom, så kändes det befriande i den meningen att jag insåg att loppet är kört. Att osäkerhet kan vara värre än ett bistert faktum är dock inget unikt för mig, jag skulle nog säga att det är ett väldigt vanligt fenomen.

Det jag inte bjudit på i mina texter här är alla mina tårar, den klump i magen av längtan efter närhet till min fru jag känt, det engagemang och den kärlek jag givet och visat henne under åren, eller för den delen all den ilska jag känner över det hon gjort mot mig och i förlängningen mot våra barn genom att splittra familjen.

Men tro mig, jag har visat henne både förr och nu känslor som varit befriade från sans och förnuft och istället fyllda med passion och åtrå. Jag har skrivit många och långa kärleksbrev till henne, gjort saker för henne utan rim och reson, bara för att visa henne hur mycket jag älskar henne.

Det är hon som inte visat mig motsvarande känslor, det är hon som inte skrivit kärleksbrev, etc, och jag finner det svårt att tycka att det bara är jag som som ska behöva dra mitt strå till stacken för att försöka bygga passion och åtrå, hon måste ju också bidraga, och det har hon gjort i försvinnande liten del jämfört med mina ansträngningar (och det är något som hon själv håller med om att så är fallet).

"-Det verkar inte beröra dig särskilt starkt att ni separerar, egentligen utan du är mest lättad. "

Tro mig, det berör mig djupt!! Den lättnad jag känner är enbart en funktion av att jag efter det fattade beslutet nu fått en ?to-do? lista med praktikaliteter kring skilsmässan att fokusera på, istället för sorgen och ilskan. (På motsvarande sätt har min fru den senaste månaden grävt ned sig i arbete och studier för att inte behöva sitta och grubbla på känslorna. Det är verkligen inte så att jag är den kalla och kontrollerade och hon den känslomässiga.)

-Har du funderat på hur genuin du är?

Absolut! Jag har vänt och vridit på den känslan väldig mycket, jag har ställt mig frågan både en och två gånger om det är så att jag är kär i henne eller om jag är kär i kärleken, och jag kan bara säga att jag verkligen älskar henne, det gör jag fortfarande, men jag ser ingen mening med att göra mig själv än mer illa genom att fokusera på det som inte kommer vara, dvs hon & jag som ett par.