ut ur garderoben..
Hej tjejer!
Har gått och laddat/gruvat (?) ett tag nu och kände att det var dags att "komma ut ur garderoben"..
Jag har hängt på detta forum i ungefär 1 1/2 år, varit sambo och har precis som många andra här gått och halvt om halvt drömt och halvt om halvt planerat inför vårt kommande liv tillsammans. Bröllop, barn osv. En del lösare planer tillsammans, men mycket också "för egen del", då vi inte riktigt "varit där" än i vårt förhållande.
Han är en JÄTTEBRA kille - visst med sina brister och fel - men jag har verkligen känt att det varit rätt, han är den jag vill leva med. Samma värderingar, fruktansvärt kul, passion och allvar. Vi har många gemensamma vänner, våra familjer trivs ihop osv. Jag hade efter många år hittat min drömkille och jag har varit så lycklig..
För att göra en lååång historia kort så böjade vi glida isär alltmer - svårt att säga exakt när eftersom det skett successivt - men kanske ordentligt i våras. Jag vet än idag inte hur mycket som berott på våra faktiska olikheter eller om vi utvecklats åt olika håll eller hur mycket som har att göra med min sambos kritiska jobbsituation och något som jag skulle kalla en form av livskris han gått/går igenom (kring hans nuvarande situation, framtid osv.) Även om han inte själv upplever att han mått speciellt dåligt, det är tydligen mest jag och hans omgivning som märkt att han varit så annorlunda och mått dåligt.
I varje fall. Vi har försökt på olika sätt, men i ärlighetens namn är det nog mest JAG som har försökt på olika sätt. Han har tydligen mest brottats med att han inte vet vad han vill - det enda som varit klart för honom är att det inte känts bra med oss. Han är också en sådan som är väldigt ovan med att tänka och fundera och inte vill prata med NÅGON om hur han mår och känner. Dock har jag varit där och "petat i honom" nu och då under årens lopp. Till slut en dag tog hans energi slut - och ska jag vara ärlig var nog min på upphällningen också. Han orkade inte mer och ville bryta upp. Han vill vara fri och obunden utan att behöva ta hänsyn till någon annan (mig). Han vill verkligen inte "gå vidare" alls i dagsläget och han vet inte heller om han vill göra det någonsin med någon. Eftersom han har så svårt att se att han någonsin vill göra det kan han heller inte säga om det isåfall skulle bli med mig. De känslorna finns inte där idag, även om han tycker att jag är jättebra osv.
Här står jag nu. Från sambo på väg vidare. Till.. jaa.. tillbaka till ruta ett?
Det var ca en månad sedan det definitiva uppbrottet skedde. Den akuta sorgen är överklarad (?) och mycket praktiskt är också ordnat/på väg att ordna sig. Har dock inte ännu någon ny stans att bo. Jag bor ensam kvar i lägenheten i avvaktan på egen bostad.
Hur KÄNNER jag mig då? Vågar nog inte riktigt känna, tar det nog mer lite i omgångar om man nu kan det.. Känner mig tom.. och förvirrad. Är inte längre en av er, lycklig sambo, förlovad eller nygift. Kan inte heller identifiera mig som "singel" (=glad, ung,flirtig, aktiv, på gång?)Mera.. vad händer nu???
Under veckorna som gått har jag börjat inse att vårt förhållande var kanske inte så "menat" som jag velat tro. Under många år var det så - absolut! - men kanske har vi utvecklats och utvecklats "ifrån varandra".. Vet inte. men känner mig samtidigt inte redo att riktigt tänka dessa tankar fullt ut än.
Vad vill jag med detta inlägg?
Jo, precis som rubriken antyder vill jag komma ur garderoben. Har tassat omkring här nu ända sedan problemen började på allvar, men inte vågat säga något. Inte vågat "erkänna" att våran lycka blivit olycklig. Att jag inte längre är en av er..
Är nog lite otaktiskt av mig att skriva ett sådant långt inlägg, men det var svårt att sluta när jag väl började. Och jag hoppas att åtminstone NÅGRA orkade läsa ända hit och kanske kan lämna ett litet avtryck.
kram amiore