Normalt/Onormalt?

hej och tack, ni som svarat.

nyfiken gul: jag tycker väl inte att det är direkt fel att tycka om yngre tjejer. jag vill bara inte att min pojkvän ska dras åt 17-åringar utan hellre "sånna som jag-25". det vore väl inget fel egentligen om han föredrog tjejer som är 10 år yngre än han själv, men då borde han ju vara tillsammans med någon som idag är 20 och inte 25.

CareBear: att tjejer i 16-18 årsåldern dras till äldre killar ser jag inget konstigt i, det är det att en 26-årig kille (en dessutom ganska mogen och allvarsam sådan) fått ut något utav att ha kontakt med ngån så pass mycket yngre som jag stör mig och grubblar på. dessutom är det nog även för att det inte bara handlar om EN yngre tjej som han träffat på i nån chatt och funnit nåt hos, utan att det var TVÅ (eller fler?) varav en som han träffade. att som 26-åing gå och träffa någon som är 17 tycker jag är omdömeslöst nästan... och det stör min nog lite extra för att det på nåt vis raserar en del av den bild jag ändå har av min pojkvän som ganska klok och mogen. det går liksom inte ihop och jag börjar undra "vem är han egentligen!?"

oj oj. många inlägg att svara på. tack!

Hallonsylt: mycket av det du skriver, känner jag verkligen igen mig i. det är precis så det har varit. det har alltid varit något som jag oroat mig för, grubblat på och tjatat om, som sedan när min pojkvän lugnat mig, ersatts av något annat. så visst har du rätt, mycket av detta sitter hos mig.

CareBear: vad jag vet (baserat på det han säger) har han ingen kontakt med dem nu längre. detta är saker han berättat ur sitt förflutna. som han dessutom verkar skämmas en del för. och egentligen har jag lika många belägg och "bevis" för att han skulle kunna vara intresserad av "äldre kvinnor", även dessa källor hämtade ur hans förflutna... det är bara det att det vore inte lika farligt. jag kommer ju att bli äldre men inte yngre... ;) dessutom är det inte allmänt sett lika pinsamt perverst snuskigt eller vad man nu vill kalla det, att vara faschinerad av äldre kvinnor som av yngre tjejer, när man är en kille på 26 år. jag önskar jag kunde släppa det, men det är svårt. jag vill inte vända ryggen åt det nu och upptäcka något ännu värre om 10 år som xita skrev.

StinaS: ja...han har nog ganska stort tålamod. han har fått stå ut med rätt så många anklagesler. det här känns dock inte som en anklagelse för min del utan mer som ett faktum som jag INTE VILL ACCEPTERA. jag har inte sagt något till min pojkvän om detta i alla fall, utan försöker reda ut det för mig själv. jag har redan gått till en psykolog för mina problem, men det blev nästan bara värre då. han höll för det mesta bara med mig om alla mina farhågor och ofta lämnade jag sessionerna med ännu värre bilder av min pojkvän än innan. jag slutade gå dit. fegt kanske...?

plainol: jag har försökt tänka så... det går bara inte ihop med den bild jag vill ha av min pojkvän. nu kanske det låter som att jag skönmålar honom (men ni som läst en del av det jag skrivit här och i andra trådar vet nog att jag snarare har en förmåga att in i det sista "smutsa" ner och leva mig in i det värsta så att ingen ska tro att jag är "dum" som inte fattar att vara "på min vakt"...) men när jag träffade honom upplevde jag honom som nästan "präktigt mogen" eftertänksam och förnuftig. vi pratade som man väl brukar (men inte borde) om ex och tidigare relationer och kontakter och då berättade han om en tjej som han träffat som var "ganska ung-17 år". jag tänkte att "ja, sånt kan ju hända om hon var mogen för sin ålder och så" och tänkte faktiskt inte så mycket mer på det. det var inte förrän mycket mycket senare som jag fick veta att de träffats via chatt och att han även chattat med andra tjejer, varav jag vet att i alla fall ännu en också var "ganska ung". jag vet inte om det är fler än så, men risken finns ju och det är alltså nu som min hjärna har lagt ihop dessa två tjejer och ser ett mönster av att min pojkvän kan vara en snuskgubbe som dras till yngre. som jag skrev tidigare hade jag inte brytt mig om det hade handlat om en ung tjej, men två... kanske tre...eller fler.

Maria Magdalena: tack för ditt svar. det var skönt att läsa. jag önskar verkligen att det är som du skriver. att det kanske var en period i hans liv. han var ganska nybliven singel efter ett förhållande där han bott ihop med en tjej och behövde kanske extra bekräftelse. har dock så svårt för att släppa det! närhelst jag försöker så hugger det till i magen och tankarna: ja men, TÄNK OM! dyker upp. jag tror att allt i grunden handlar om att jag är rädd att bli lurad-att gå omkring och tro något som inte stämmer. att tro att allt är bra fast det inte är det. att jag är rädd för att min pojkvän inte är den jag tror och så som jag uppfattat honom. att jag ska vara naiv och "inte se" saker som kanske andra ser. att andra (ja, jag vet, man ska inte bry sig om vad andra tycker...) kanske vet nåt som inte jag vet om honom och viskar bakom ryggen. "kolla, där är den där killen som gillar yngre och hans stackars ovetande flickvän..." jag tänker att det här kanske är ett uppenbart varningstecken som jag är så rädd att missa. och så går åren och jag kommer på honom med att vara gubbsjuk om tio tjugo år, som xita skrev.

ja. jag är nog åldersfixerad. och ja, jag har dåligt självförtroende. dock får jag otroligt mycket bekräftelse av min pojkvän hela tiden i alla möjliga former.

han visar inte något särskilt intresse för några yngre tjejer. inte NU (inget jag har märkt i alla fall...). det är hans förflutna jag har hakat upp mig på.

och hur sjukt det än är att göra reasearch på något som detta... (jag medger, det ÄR sjukt) så kvarstår det faktum att jag inte hittat särskilt många andra killar i 26-årsåldern med 17-åriga tjejer i sina kontaktnät.

denna rädsla påverkar mig verkligen jättemycket och jag tänker på det hela tiden. på jobbet går jag omkring med en klump i halsen ibland.jag känner mig så låst av att inte kunna prata med min pojkvän om det här och bara önskar att saker vore annorlunda.

nano: tack för ditt svar.

jo, det här är något som ligger i det förflutna. något han gjorde när han var 26 år och singel, innan han träffade mig.

jag vill prata med honom. men han vill inte prata med mig. inte längre. jag har haft 1000 problem som jag tagit upp med honom, utrett och förhört honom om. han har tröttnat på det och vägrar fortsätta med mig om inte jag väljer att lita på honom.

men det är, som sagt, svårt.

Miss Cee: tack för dina svar.
min sambo chattar inte nulängre (vad jag vet). när han gjorde det, var det dock inte något oskyldigt prat med vemsomhelst ialla åldrar. dessa två tjejer var några som han regelbundet chattade med och de flirtade med varandra, skickade bilder, gav komplimanger och prtade nog inte så mycket om vädret och liknande.

det jobbigaste i den här situationen är för mig att jag inte kan prata med min pojkvän om det. det skulle ha varit så skönt att få berätta hur jag känner, vad som oroar mig och få höra hans svar, höra hur han tänkte när han chattade med dem (eftersom det i mina öron går emot andra saker han sagt). jag skulle vilja veta det och försöka förstå det istället för att desperat sitta på detta forum och gissa hur det var och varför.

men det kommer inte att hända. det är ingen idé att någon föreslår att jag sätter mig ner med honom och berättar i lugn och ro om det här problemet. som sagt så har han ställt upp på sånna utfrågningar massor med gånger, alltid med ett löfte från mig om att "det här är sista gången, jag lovar". nu har han sagt att om inte jag klarar av att inte problematisera hela tiden, grubbla och inte lita på honom, så vill han inte vara tillsammans med mig för det får honom att må dåligt att alltid bli anklagad.

jag förstår det men samtidigt känner jag att "det ÄR ju bara det här problemet också... om vi skulle kunna reda ut det, så skulle allt vara bra". jag tror (som vanligt) att det är så. han tror det inte.

det har gått så långt att han har blivit jättekänslig inför mitt problemande. han kan känna på lång väg så fort jag visar det allra minsta att nåt är fel.

ska jag tillägga att jag har bland annat anklagat min pojkvän för att vara kär i alla sina kompisars flickvänner (vid olika tillfällen :) att han ska vara bög, att han vill ha någon äldre (?) att han vill ha tillbaka gamla ex-flickvänner, att han är kär i kollegor, att han kanske flirtar på krogen... han har suttit med mig och svarat på alla mina frågor och lugnat mig i alla mina nojjor, i 3 år för att han trodde att det skulle bli bättre om han gjorde det. tills han en dag fick nog och vägrade en gång till. han har börjat kalla det psykisk misshandel...

nu är det precis som vanligt.
nu känner jag att "det är bara det här" (+ det jag som sagt tagit upp i en annan tråd-att jag hittat sidor i hans dators history när jag snokade, som han inte kan förklara hur de hamnat där). jag känner att ALLT går att lösa, allt förutom det här. att vårt förhållande är chanslöst och nedsmutsat pga det här.

jag har precis flyttat ihop med honom och känner mig därför låst. villkoret för att jag skulle kunna flytta in var att jag nu trodde att jag skulle "klara" att inte problematisera mer. förut när jag har gjort det har han nämligen bett mig åka hem till mig och fundera på hur jag vill ha det. nu kan jag inte det, för hemma är HÄR. jag känner att jag inte har någonstans att ta vägen och inte kan göra något. inte kan säga något, för då gör han slut och "vill inte se mig mer" och jag står där och vet inte var jag ska ta vägen. jag försöker att hålla igen min ångest om det här för honom, att inte visa nåt. jag går omkring och ler och låtsas att allt är bra. kramas och myser och ger sken av att ha det bra. inom mig och när jag är ensam gråter jag och känner hopplöshet.

det känns som att hur jag än gör så blir det inte bra. får jag inte prata om det och reda ut detta, går jag sönder. om jag tar upp det, förlorar jag honom.

och tiden bara går... en massa tid när vi skulle kunna bygga på vårt förhållande, ha det bra ihop.

jag vet inte vad jag ska göra. jag kan inte bara släppa det här. det känns som sagt som att det vore falskt och naivt av mig att bara lägga locket på mina känslor för det här. samtidigt går det inte ihop att känna så här om jag ska kunna fortsätta vara tillsammans med min pojkvän.

Hallonsylt: ja... jag tror att du har rätt. eller, jag VET att du har rätt.

men det var lättare att försöka tänka så när jag stod inför en massa fantasier utan riktiga argument. när all min oro bara byggde på "tänk om..." nu är det mer konkreta faktum som jag inte kan avfärda med motargument.

det ÄR faktiskt så att han chattade med dessa två (eller fler) unga tjejer när han var 26. och det går inte ihop med vad han tidigare sagt om hans syn på ålderskillnad.

och det Är också så att jag hittade adresser i hans dator som han inte kan förklara.

han har dessutom redan lovat mig flera gånger att han ska säga till direkt om han inte vill vara med mig eller om han vill vara med någon annan.

men det verkar inte funka för mig. jag hittar ju ialla fall alltid kryphål. nu tänker jag ju att jag är ett andrahandsval och att han egentligen vill ha en 17-åring men han nöjer sig med mig för att han inte orkar stå emot vad samhället och kompisar och familj ska tycka...

och vad det gäller adresserna på datorn (som jag egentligen inte tror att han skulle ljuga om) så fick psykologen som jag gick till, mig att tro att han visst skulle kunna ljuga om det. som psykologen sa: de allra flesta killar konsumerar porr och "lättklätt". en del är helt öppna med det. andra smusslar. och så finns det de som ALDRIG skulle erkänna det knappt ens för sig själva. han hävdade att min pojkvän mycket väl skulle kunna höra till de sistnämnda. jag antar att han ville få mig att klara av att acceptera det värsta. men det gick inte så bra... ja ja, det hör hursomhelst till en annan tråd.

jag vill inte argumentera emot dina råd, men någonting inom mig hittar hela tiden "ja men...-argument". och jag tänker att om jag ändå nu bara hade att göra med "gammal vanlig hederlig svartsjuka på någon kollega", skulle det vara så mycket lättare att försöka styra bort mig själv ifrån det. för då fanns ju fortfarande chansen att det inte behövde vara så. nu finns inte chansen att han kanske trots allt inte chattat med några i den åldern... det har han ju. och det får mig att känna en sån förvirring.

/m

Spättan: tack för alla uppmuntrande ord. vet bara inte hur jag ska kunna låta bli att känna att jag lurar mig själv om jag lägger locket på och tänker "det hände före oss". hur gör man det och tror på det samtidigt?

jag önksar sååååå att jag kunde. jag brukar försöka att göra nåt annat, läsa, se på teve, göra nåt kul, shoppa... men det räcker med att jag stöter på nåt, hör en sång (i detta fall nåt om en ung tjej kanske) så hugger det i magen och jag rasar. och så kommer jag hem till min pojkvän som tittar på mig med hoppfulla ögon och säger: mår du bra idag? du ser glad ut... och jag håller masken uppe och säger visst visst. medan dels ilskan över att han inte låter mig prata eller fråga mer, river och sliter i mig och nästan gör mig arg på honom och jag smiter in på toa och gråter.

det känns som att de enda gångerna det funkar att tänka annorlunda är när jag helt kopplar bort mig från min pojkvän med tankar som "jag klarar mig bra utan honom" , "om han ljuger för mig kan han dra åt h-vete", "om han gör si eller så är han ändå inget att ha"... det funkar bra när jag vill försöka stärka mig själv, men jag har ännu inte hittat någon metod som går ut på att tro att han och jag kan ha nåt bra och äkta trots dessa 17-åringar...

Hallonsylt: jo... jag har nog gjort en hel del...

ja, detta är saker ur hans förflutna. före mig.

vad jag inte förstår är dock, om man är tveksam till att någon är "ganska ung" vilket han sagt att han var (när han berättade om den ena tjejen som han inte bara chattade med utan även träffade) så förstår jag inte varför man sedan chattar med ÄNNU en som är så ung!? och dessutom flirtar och skickar bilder. borde man inte tänka till en extra gång då? att han träffade det första tjejen via chatt fick jag inte veta förrän senare då han även berättade att han chattat med en till tjej som var ganska ung. han chattade visserligen med många olika (det bryr jag mig inte om) och någon var 22, någon var säkert 25. men jag stör mig ändå på det. och framförallt stör jag mig på att jag inte FÅR fråga mer, inte får veta. det känns ju som att han döljer nåt för mig då...

min pojkvän tycker att mina problem BARA handlar om mig och inte har något med honom att göra. han skulle aldrig följa med till en samtalsterapeut, han skulle hellre göra slut. för honom skulle det vara som att erkänna sig medskyldig till mina problem.

han har bett mig välja att lita på honom och ta hand om alla problem själv, tillsammans med kompisar, psykolog eller vadsomhelst och lämna honom utanför detta. eller lämna honom. han finns där om jag är ledsen, han kramar och tröstar. han lyssnar även om jag vill prata om allmänt jobbiga grejer. men han försvinner direkt om jag snuddar vid misstänksamhet, anklagelser, frågor och liknande. jag har ju valt att klara det. därför sitter jag här på BT och grubblar och terroriserar er, ni snälla medmänniskor istället...

Spättan

det låter så härligt och så skönt och det vore så underbart. det är ju så det känns-en massa roliga saker jag vill göra går jag bara miste om hela tiden. för en stund sedan läste jag en tråd här på övrigt om nötknäpparen och kände en sån längtan till att också få lägga min tid och energi på sånna saker istället-planera för roliga utflykter och känna förväntan inför dem! men så tänkte jag att "vad härligt, men det är lätt för de tjejerna att göra, de verkar ju inte ha pojkvänner i vars dator man hittar oförklarliga slitz-sidor eller som har chattat med 9 år yngre tjejer...

jag har tänkt att jag måste jobba med mig själv, försöka trivas med mig själv både på insidan och utsidan. att hitta slitzsidor i historyn och veta att min pojkvän chattat med yngre skönheter får mig att känna mig så ful och vanlig. (obs! han säger alltid en massa fint till mig). och jag känner mig bara som en patetisk desperat tjej när jag anstränger mig med mitt utseende, vaxar ben, fixar hår etc. och så tänker jag, vore det inte bara enklare att lägga ner? det är så långt till målet som kanske inte ens finns och jag vill inte bli någon som kämpar emot mitt åldrande och mina rynkor för en killes skull. jag vill bli någon som trivs med sig själv i alla hennes åldrar och som är tillsammans med en kille som tycker att hon är nummer ett oavsett ålder. oavsett 17-åringar... men det känns som att iochmed att han en gång chattat med flera "sånna" (och inte bara 1 för att det råkade bli så) så är chansen att han ska ignorera charmiga yngre tjejer/kvinnor i framtiden och välja mig likamed noll.

jag tror nog faktiskt på att jag kan klara att bygga upp mitt eget underbara liv och trivas med mig själv. jag har bara svårare att tro att det ska finnas en plats för min pojkvän i det livet.

och det sorgliga är, att jag så GÄRNA vill att det ska finnas det. vi funkar så bra ihop på alla andra sätt...

Fy, vad jag känner att jag svamlar och bara strävar emot alla fina tips peppningar och råd jag får, förlåt... snyft:(

Tant Pernilla

Tack för ditt svar.

kanske var de inte 17 och kanske var de inte ens tjejer... men det var ju ialla fall vad min pojkvän (som visserligen inte var min pojkvän då...) trodde och förmodligen hoppades. och uppenbarligen fann han då, 26 år gammal, en viss tjusning i att flirta med en 17-åring. och den tanken känns så obehaglig för mig och går inte ihop med den bild jag hade och vill ha av min pojkvän. jag vet att han berättat att han även en gång varit intresserad av en äldre kvinna och tyckt att det var spännande. konstigt nog stör det mig inte alls lika mycket, får mig inte att bli äcklad och ínte att känna mig hotad. jag blir ju äldre men inte yngre. det är något jag kan acceptera att han gjort och tom förstå. men det andra väcker bara avsky inom mig och får mig att se på honom som något patetiskt och tragiskt och sorgligt och så vill jag ju inte se på honom!!!

Tant Pernilla

För det första grattis till giftermål och bebis!

Ja... det har faktiskt funkat för mig att tänka så som du skriver, när det handlat om "vanlig normal svartsjuka". nu har dock något i mig nosat upp något som de argumenten inte biter på. Eller jo, som jag skrev till Spättan, jag tror faktiskt att jag skulle kunna må bra med mig själv och lära mig att tycka om mig på både insidan och utsidan OCH få kärlek för den jag är. Det är bara det att jag tvivlar på om min pojkväns kärlek verkligen kan vara tvättäkta...nu när det visat sig att han före mig flirtat med TVÅ 17-åringar och inte bara en, som ett litet undantag... och dessutom träffat den ena och hållt kontakten (tills jag kom in i bilden och visade mitt missnöje och min svartsjuka inför det...).

oj...jag måste springa till jobbet. jag lär nog skriva mer senare...

kram till er alla och tack för att ni hjälpte mig igenom denna förmiddag!

hej igen!

förlåt att jag inte har skrivit och svarat på era inlägg, vi har bytt dator här hemma och har varit "datorlösa" i en vecka så jag har inte haft möjlighet.

tack alla ni snälla som skrivit inlägg till mig, de har verkligen gett mig flera tankeställare. jag har även pratat med två kompisar om detta för att få lite perspektiv, fortfarande har ja inte lyckats släppa det helt och det sticker fortfarande till i mig när jag tänker på det. det är dock inte lika akut längre och jag har fått lite distans.

Toulose- jag uppskattade VERKLIGEN ditt raka svar. jag har haft det med mig i tankarna en hel del.

Hallonsylt-när du skrev att min pojkvän inte kan vara "mannen utan förflutet" insåg jag, iaf för ett kort ögonblick..., det absurda i situationen. jag lever inte i nuet, utan i min pojkväns förflutna som jag knappt känner till. han visar mig otroligt mycket uppskattning varenda dag, ser på mig med kärlek, pussar och kramar mig massor och bryr sig om mig. men jag ser inte det, jag avfärdar det och tänker att det inte kan vara hans äkta känslor p.g.a på vad han gjort i det förflutna innan vi ens träffats. tack för dina inlägg. du har rätt i att jag kan älta detta i det oändliga-det är nämligen en av mina talanger...

Spättan och Tant Pernilla-tack för ert stöd. ni hjälpte verkligen till att rädda min förmiddag. å jag hann i tid till jobbet :) som jag nog skrivit tidigare, tror jag säkert att jag kommer att kunna trivas med mig själv både till det inre och det yttre om jag vill och jag tror även att jag kommer att vara värd kärlek och kunna känna mig attraktiv och inte hotad av 17-åringar oavsett ålder och det känns skönt att höra att de flesta verkar bli tryggare med åren... problemet är bara att jag är rädd att allt detta inte ska gå att uppfylla vid sidan av min pojkvän. att visst, visst kommer det att finnas män som kan uppskatta mig precis som jag är i den ålder jag befinner mig, men kanske inte han? det är som om han blev utslagen från den chansen, som om det för mig blev en omöjlig ekvation i samma stund som jag fick veta att han chattat med "17-åringarna"... jag tänker: tänk om jag ödslar min tid och mitt hopp förgäves, med någon som bara kommer att attraheras mindre och mindre av mig ju äldre jag blir. och att jag ska stå där om ett par år och önska att jag tagit "varningstecknena iform av att han chattade med 17-åringar vid 26-årsålder" på allvar och stuckit i tid...

oj...nu är jag visst där och ältar igen...hoppsan, vad lätt det är... jag skulle ju bara tacka för era inlägg! och tack Spättan för att du erbjöd mig att maila till dig. Jag tar gärna din adress, men jag får se om jag skriver... jag har nämligen en tendens att känna mig ivägen och jobbig inför folk...det känns ibland jobbigt bara att skriva här på forumet. som att jag tar en massa tid från folk...fast jag vet att de inte måste läsa mina inlägg eller svara på dem!

jag vill även tacka Anemona, Maria Magdalena och Dippan! Hoppas jag inte har glömt någon...-Iaf, tack ALLA som svarat och gett sin syn på saken!!!

Kramar

Tant Pernilla och Spättan.

Vilka bra förebilder ni är :)! Tusen tack för alla puschande ord!

Jag testade lite igår att tänka annorlunda, det var jättesvårt. Och så fort jag började snudda vid tankar om att jag e bra, kände jag mig kall och stroppig...! Det går nog inte på en dag att förändra sig... Jag ska försöka idag igen :)

Ha en bra dag!

Kramar

Spättan: återigen...tack för alla stärkande värmande peppande ord!!!

Suusaan: jag har tyvärr inte lika bra erfarenhet av psykoterapi som du...gick hos en psykolog i ungefär ett halvår och visst gav det en del, men mest mer bekymmer och grubblerier. har dock tänkt att jag kanske ska försöka få tag i en ny med lite annorlunda inriktning. skönt att höra att det verkar hjälpa för någon annan och lycka till!!!

Galenpanna: din sambo låter sund...jag önskar att jag aldrig började gräva i min pojkväns förflutna, då hade jag aldrig hittat nåt för det mesta har jag funnit genom att snoka och fråga...usch... och för varje gång jag gjorde det tänkte jag "bara den här gången...sen ska jag ALDRIG mer snoka..." men för varje grej jag kollade upp och började rota i, blev det fler. Ett grubbel förgrenade sig och ledde till fler och nu sitter jag här med ett rotsystem av trassliga grubbleritrådar beträffande det förflutna som jag känner att jag måste reda ut innan jag kan börja leva i nuet... hm. du kan ju alltid fråga din sambo om han inte har lust att bli livscoach och sprida sin vishet vidare... ;)

Tant Pernilla: Japp, en dag måste man börja vandringen! och trots att det känns jobbigt känner jag även en viss förväntan nu. Hoppas du och din mage mår bra!