vilsen och förvirrad

jag tror absolut att det är en varnande signal (inte bara kalla fötter). Men däremot menar jag inte att ni borde göra slut - det är ju något som du känner bäst själv!

Självklart är ingen av oss perfekt, men vissa saker måste en livspartner uppfylla för vara den "rätte". Personligen skulle jag inte kunna leva med en ateist (jag utövar själv ingen religion aktivt, men känner ändå att tro är en viktig del i mitt livl). Men å andra sidan vet jag en del som är aktivt religiösa men ändå lever med ateister (så det behöver ju inte vara en självklarhet att man delar religion).
Det låter verkligen jätte tråkigt att du känner mindervärdeskomplex tillsammans med hans familj. Vad är det som får dig att känna så? Är det hans familj som vill få dig att känna dig dum och inte värderar dig tillräckligt högt, eller ligger faktumet bara hos dig själv? Om det bara ligger hos dig själv så är det ju antagligen något som du kan jobba med! Jag kan tillägga att jag har ett mindre bra förhållande till svärföräldrar och min sambos syskon, men ändå har jag och min sambo ett jätte bra förhållande.

Att du skulle sakna honom om ni gjorde slut tror jag är en självklarhet just eftersom ni har varit tillsammans så länge. Som jag har förstått det så kan man t om sakna elaka människor efter så lång tid. Och eftersom din sambo är snäll osv. så förstår jag absolut att du skulle sakna honom även om han inte är rätt livskamrat.

Det här med att han inte svarade "ja" på ditt frieri tycker jag faktiskt är lite konstigt, med tanke på att ni levt tillsammans så länge (han har ju som sagt haft några år på sig att fundera). Om jag var du skulle jag nog ta upp frågan igen för att se hur han svarar. Det kan ju vara så att han inte vill gifta sig pga av någon specifik anleding. Men är det så att han bara är "osäker", så tycker jag som sagt att det verkar allmänt konstigt. Om min sambo skulle göra det samma mot mig så skulle jag nog ifrågasätta varför han överhuvudtaget var tillsammans med mig - det är ju liksom slöseri på ens tid.

Men, självklart så känner DU bäst själv om det är rätt eller inte. Viktigast är nog att ni pratar om saken. Att du själv har börjat bli osäker tycker jag inte är ett dugg konstigt med tanke på att du fick ett "nja" på ditt frieri.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig!!
Kramar/Emma

Jag tror också att det är bra att först "njuta" av julen och sedan ta ett beslut.

Skönt att höra att du är stark i dig själv - det kommer du verkligen att ha tillgodo oavsett om ni fortsätter tillsammans eller går skilda vägar .
Jag förstår absolut att du tycker det är svårt att avsluta en relation som varken är dålig eller jätte bra. Man vill gärna ha något att "skylla på" om man skall ta steget fullt ut. Själv hamnade jag i en liknande svacka för några år sedan. Jag bestämde mig dock för att kämpa vidare, och det gick bra (eftersom jag nu inte kan tänka mig att leva utan min sambo). Jag tror som du att man aldrig kan göra "rätt val" utan man gör bara "ett val". Du överlever och får finna dig i faktumet hur du än gör - så att säga. Som någon annan skrev så tycker jag också att känslor är något som man inte har lärt sig att hantera....tyvärr.

Jag kan säga så här att beträffande min svärfamilj så är det inte någon där heller som vill prata om känslor och moraliska aspekter av livet. De pratar bara om politik, olika beslut i kommunen (de är väldigt intresserade av närområdet de bor i), ekonomi, lokaltrafik, bussar/tåg. Ett bilinköp analyseras på ett näst intill sjukligt sätt osv. Själv är jag en känslomänniska och bryr mig mer om sociala kontakter, vänner, romantik, god mat/vin. Med min familj/vänner diskuterar jag mest om mänskligt beteende, personlig utveckling osv. Men trots detta fungerar det mellan min sambo och mig. Om det inte var för att jag älskade min sambo så oerhört mycket så skulle jag aldrig klara av hans familj som jag får på köpet....