vilsen och förvirrad

jag tror absolut att det är en varnande signal (inte bara kalla fötter). Men däremot menar jag inte att ni borde göra slut - det är ju något som du känner bäst själv!

Självklart är ingen av oss perfekt, men vissa saker måste en livspartner uppfylla för vara den "rätte". Personligen skulle jag inte kunna leva med en ateist (jag utövar själv ingen religion aktivt, men känner ändå att tro är en viktig del i mitt livl). Men å andra sidan vet jag en del som är aktivt religiösa men ändå lever med ateister (så det behöver ju inte vara en självklarhet att man delar religion).
Det låter verkligen jätte tråkigt att du känner mindervärdeskomplex tillsammans med hans familj. Vad är det som får dig att känna så? Är det hans familj som vill få dig att känna dig dum och inte värderar dig tillräckligt högt, eller ligger faktumet bara hos dig själv? Om det bara ligger hos dig själv så är det ju antagligen något som du kan jobba med! Jag kan tillägga att jag har ett mindre bra förhållande till svärföräldrar och min sambos syskon, men ändå har jag och min sambo ett jätte bra förhållande.

Att du skulle sakna honom om ni gjorde slut tror jag är en självklarhet just eftersom ni har varit tillsammans så länge. Som jag har förstått det så kan man t om sakna elaka människor efter så lång tid. Och eftersom din sambo är snäll osv. så förstår jag absolut att du skulle sakna honom även om han inte är rätt livskamrat.

Det här med att han inte svarade "ja" på ditt frieri tycker jag faktiskt är lite konstigt, med tanke på att ni levt tillsammans så länge (han har ju som sagt haft några år på sig att fundera). Om jag var du skulle jag nog ta upp frågan igen för att se hur han svarar. Det kan ju vara så att han inte vill gifta sig pga av någon specifik anleding. Men är det så att han bara är "osäker", så tycker jag som sagt att det verkar allmänt konstigt. Om min sambo skulle göra det samma mot mig så skulle jag nog ifrågasätta varför han överhuvudtaget var tillsammans med mig - det är ju liksom slöseri på ens tid.

Men, självklart så känner DU bäst själv om det är rätt eller inte. Viktigast är nog att ni pratar om saken. Att du själv har börjat bli osäker tycker jag inte är ett dugg konstigt med tanke på att du fick ett "nja" på ditt frieri.

Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig!!
Kramar/Emma

TACK för ditt långa svar, uppskattar det verkligen!!

Mindervärdighetskomplexet e nog mitt problem, så det e nåt jag måste jobba med. Men förutom det så trivs jag inte i hans familj för de har svårt att prata om nåt personligt (och det e viktigt för mig för att jag ska slappna av och trivas), de pratar gärna om annat som politik o.dyl i timmar.

Jag är inte olycklig men jag är inte lycklig heller i mitt förhållande. Det känns som att vi har varit bra för varandra under en livsperiod men att vi nu mest fortsätter ihop för att det e bekvämt och vi funkar bra ihop.

Älskar jag honom? Ibland kan jag säga det, ibland inte. Mitt liv och mina känslor går i vågor.

Det e svårt att bryta upp när det inte finns något märkbart HEMSKT att peka på.. Det e himla svårt och jag vet inte när/om jag ska ta upp det här med honom.

Om man har börjat få den tanekn i huvudet (och under mer än en vecka! Och du har ju tänkt på det ett tag...) så tror jag det är väldigt bra och starkt av en människa att verkligen våga tänka så som du gör "är detta vad jag vill, är han den rätta". Det är inte många som vågar fråga sig själv den frågan...
Sen vad du ska göra är svårt att säga för "oss andra".
Av det du skriver tycker jag inte du verkar 100% lycklig faktiskt... Och kanske är han inte den rätta för dig. Men samtidigt så kanske du älskar honom väldigt mycket. Det är ju så olika föra varje individ. HAde min pojkvän sagt "jag måste tänka på det i 6 månader" så hade jag inte tagit det så bra. Jag hade blivit ledsen och satt ett frågetecken på hela förhållandet. OM INTE: Han sagt alltid att han nog aldrig vill gifta sig (med nån), om man bara varit ihop en kort tid.
Hmm det är svårt att svara på detta men jag tycker det är bra att du tänker igenom allt NU och tar tag i det. Lycka till tjejen!

/Hanna

Han sa att han kanske vill gifta sig med mig. Så som jag har förstått det så vill han gifta sig någon gång i livet men om det är jag -det har han som sagt inte sagt ja till.

Men jag känner mig inte förtryckt om det skulle vara så. Jag vet att jag är en bra tjej och värd en fin kille. (tur att jag inte har mindervärdighetskänslor på det området iaf)

Vi kanske båda tvekar om vi e rätt för varandra livet ut?

Men han säger inte mycket. Om det pratas så e det jag som tar upp diskussionen.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar som jag känner mig tillfreds med på mina frågor jag har haft det senaste halvåret. En känsla av att jag gör rätt val. Men får man nånsin det?

Alla val kanske inte känns självklara, ibland måste man bara bestämma sig och följa det spåret. Uuugh, jobbigt å va vuxen!!

MAria MAgdalena:

Man har lärt sig allt här i livet:
Alltt från matte och engelska i skolan till att laga mat till att vara artig mm.... Men man har aldrig lärt sig hur man ska hantera känslor.
Inte så kontigt såklart eftersomingen kan säga hur man ska känna förutom sig själv. Det känner jag är lite skrämmande... Man vill liksom ha någon som tar beslutet åt en för man vet inte vad man ska "välja".

För två år sen så "valde" ja mellan 2 killar... EN jag varit ihop med i 10 år och en kille jag träffade och blev kär i på jobbet. Jag gick t o m till psykolg några gånger (10). Jag trodde väl att hon kunde hjälpa mig välja... Men det kunde hon ju såklart inte, bara jag...

Jag valde den "Nya" killen. Vi är nu efter snart 2 år förlovade och planerar att gifta oss. Men tro mig, det var svårt att ta steget, att erkänna för sig själv att jag nog inte var så säker på att jagh ville leva med mig gamla kille... Även om han var hur underbar som helst...
Jag är lycklig nu!!

Kanske inte hjälper dig men ibland kan det vara bra att höra att man inte är ensam om att inte veta vad man ska göra....

/Hanna

Tack! Det hjälper å höra andras erfarenheter och nej, det är inte lätt att välja när det gäller sånt här.

Nu går jag med mina tankar och vet inte när jag ska ta upp det för sambon. Det närmar sig jul och allt.

Ta julen för att se om det drar åt ena eller andra hållet...
På julen är det (oftast) myspys med levande ljus och goa kvällar i soffan... Se om ni får fram den där "förälskelsekänslan".
Ta det efter julhelgerna (eftersom du inte alls är säker på åt vilket håll det lutar...)

/Hanna

Jag tror också att det är bra att först "njuta" av julen och sedan ta ett beslut.

Skönt att höra att du är stark i dig själv - det kommer du verkligen att ha tillgodo oavsett om ni fortsätter tillsammans eller går skilda vägar .
Jag förstår absolut att du tycker det är svårt att avsluta en relation som varken är dålig eller jätte bra. Man vill gärna ha något att "skylla på" om man skall ta steget fullt ut. Själv hamnade jag i en liknande svacka för några år sedan. Jag bestämde mig dock för att kämpa vidare, och det gick bra (eftersom jag nu inte kan tänka mig att leva utan min sambo). Jag tror som du att man aldrig kan göra "rätt val" utan man gör bara "ett val". Du överlever och får finna dig i faktumet hur du än gör - så att säga. Som någon annan skrev så tycker jag också att känslor är något som man inte har lärt sig att hantera....tyvärr.

Jag kan säga så här att beträffande min svärfamilj så är det inte någon där heller som vill prata om känslor och moraliska aspekter av livet. De pratar bara om politik, olika beslut i kommunen (de är väldigt intresserade av närområdet de bor i), ekonomi, lokaltrafik, bussar/tåg. Ett bilinköp analyseras på ett näst intill sjukligt sätt osv. Själv är jag en känslomänniska och bryr mig mer om sociala kontakter, vänner, romantik, god mat/vin. Med min familj/vänner diskuterar jag mest om mänskligt beteende, personlig utveckling osv. Men trots detta fungerar det mellan min sambo och mig. Om det inte var för att jag älskade min sambo så oerhört mycket så skulle jag aldrig klara av hans familj som jag får på köpet....

Maria Magdalena,

Det ar en jobbig sits du har hamnat i, men ta nu tillfallet att verkligen syna sina tankar, funderingar och kanslor. Det ar ruskigt svart att veta vad som ar "normalt" att kanna i ett halsosamt forhallande, och vad som ar tecken pa att nagonting ar fel.

Men, eftersom ni har ett langt forhallande bakom er, och detta ar forsta gangen (?) da du har tankar pa att lamna honom, tillat dig att kanna dig fram. Ta inga forhastade beslut da konsekvenserna kan bli odesdigra.

Men, att det nu ar jul...Det kommer aldrig att finnas en passande stund att separera. Jag lamnade min sambo precis innan jul for 4 ar sedan. Det var riktigt jobbigt, men samidigt gav julen mig fler dagar att kunna dra tacket over huvudet och bara grata ut sorgen. Visst hade jag anda det bra pa julafton, min alskade familj var runt mig, vanner hemma och lediga...
Jag hade ungefar samma tankar som du, men de var intensiva och standigt aterkommande. Jag alskade honom men var inte kar i honom. Kanske alla kanner sa ibland, kanske inte. Kanner man det ofta sa ar det nog dags att ga vidare.

Jag ar nu gift med en man som jag hitintills har haft manga fighter med men jag har inte en stund betvivlat om jag alskar honom/ ar kar i honom eller inte. Jag vet nu att det ar sa har det ska kannas.

Tank tillbaka pa ert forhallande och forsok sedan se hur en ev. framtid skulle te sig.

Onskar dig lycka.

Det du beskriver låter väldigt likt hur jag har haft det. Han är trygg, trogen, ekonomisk, skulle bli en bra pappa osv osv. Däremot var han inte (precis som din sambo) generös eller romantisk. Det är väl bara det här med familjen som inte stämmer. Jag trivdes bra med mina svärföräldrar.

Nå väl. Vi gifte oss tillslut. Efter att jag mer eller mindre tjatat mig till det. Då hade vi varit tillsammans i 11 år. Vi var gifta i 1 år...

Det jag försöker säga är att lita på dina instinkter. Önskar att jag gjorde det. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon "bättre" men ack vad jag bedrog mig.

Nu så här i efterhand så har jag förstått att våran tid egentligen var över redan efter drygt 5-6 år. Jag var oxå på väg att bryta upp då men ångrade mig för jag kände att jag skulle sakna honom något så fruktansvärt.

När jag hör Lisa Nilsson sjunga "Långsamt förväl" så ryser jag för det hade lika väl kunnat vara jag istället för M Scocco som skrivit den.

Nu har jag träffat mannen i mitt liv. Vi gifte oss i augusti i år. Den här gången hade jag inga funderingar what so ever! Allt känns helt underbart och jag känner en sådan inre ro. Jag är så glad att jag äntligen fick upp ögonen och lämnade min man. Visst är det synd att det blev som det blev men vad ska man säga. Alla förtjänar att vara lycklig även om det (som i mitt fall) kommer att såra andra på vägen.
Det jag ångrar är att det gick så långt som till otrohet för mig. Det rekomenderar jag inte.

Följ hjärtat inte hjärnan. Om du känner sann och stark kärlek så är det rätt.
Lycka till!

Kramkram

"sådan inre ro" = DET är precis vad jag vill känna!! Jag känner inte det nu när jag tänker på att ev gifta mig med honom!! Där slog du huvet på spiken!!

Jag e väl nästan halvvägs ifrån honom. Jag har också tänkt på Lisas låt och undrat om det börjar bli så för mig?

Gack! Det e ändå svårt. Men det e så sant som du säger, att man kan inte blunda för hjärtat och fortsätta i det gamla spåret. Bättre bryta upp nu än om 1 år, om man nu ska bryta upp.

Svårt svårt svårt

Jag är på väg bort
bort bort från dig.
Ser du det?
Allt som var vårt
blir snart ditt
och en del blir mitt.
Men det som var vi
är snart ett minne blott.
Jag vet inte vad du ser
för dina ögon tänker
men din mun är stängd.
Jag vet bara att jag gråter
och att min ring
känns tung att bära.
Var inte så dramatisk
kanske du tänker
men det är vad jag känner.
Du är fin
men det är nog inte vi
som ska vandra tillsammans
utan du kommer fatta
någon annans hand
och jag någon annans.

Maria MAgdalena:
Hur är det med dig? Har du kommit fram till något...?

/Hanna

Maria Magdalena

Jag och min sambo var också i en liknande situation i början av året när jag inte visste vad han ville med mig. Vi hade tidigare pratat om att gifta oss, men så blev han bara tyst och, enligt mig, anti. Jag kämpade med mig själv och mina känslor hela sommaren, och kände att om inte han kunde "investera i mig", så var det lika bra att avsluta förhållandet innan det gick för långt och vi skulle börja hata varandra. Men så friade han helt plötsligt i augusti, något som han tänkt göra tidigare men annat kom i vägen, och jag blev bara LUGN. Allt annat i livet är fortfarande kaotiskt; stress över arbete och studier och bostad, men i förhållandet känner jag mig bara lugn och trygg nu. Det enda jag behövde var en bekräftelse på att det var VI, så kunde jag sen jaga bort mina hjärnspöken.

Samtidigt vet jag också hur det är att lämna ett förhållande som inte var bra, men jag insåg inte hur dåligt det var förrän jag hade brutit mig lös. Som jag tänkte då var att "livet är väl inte bättre än så här". Så har jag dock aldrig känt med min nuvarande, jag har aldrig tvivlat på att jag älskar honom, "bara" på om vi egentligen ska leva ihop. Snurrigt?

Hoppas att du får det inre lugn du behöver, på ett eller annat sätt.

Tja, hur är det nu. Snurrigt värre men ändå bra.

Jag tog upp mina känslor för sambon (han fick läsa min dikt) för jag kunde inte vänta tills julhelgen var över, jag höll på å spricka av alla känslor!

Vi pratar och pratar och pratar och bestämmer oss för att ge vårt förhållande en chans till (eller jag bestämmer mig för det -han vill inte att det ska ta slut).

När dagarna går så börjar det kännas bättre och bättre. Jag börjar tro mer på oss igen.

Grejen e den att han sa att han har gått omkring och tänkt på sistone på barn, familj och mig. Jag blev så upprörd (och glad)!! Hur kan han gå omkring och tänka så utan å säga nåt???!!

Killar!!!

Jag tog upp det här för månader sen att jag började tveka om det verkligen var VI som skulle gifta oss. Han håller då med om att han åxå har tänkt mycket men säger inget mer.

Allt jag har tolkat honom är att han också har varit tveksam på om han vill gifta sig med MIG. Tja, det kommer jag nog aldrig fatta hur han tänkte och hur/var missförståndet började. ??

Det enda jag vet är att allt känns bra mellan oss nu och att jag inte längre känner att jag vill lämna honom.

Kärlek, relationer och killar.. Blir man nånsin klok på det???

Maria Magdalena,

Jag tror aldrig man blir klok på det. Och när man tror att man fattar, så händer något så man kommer på att man nog aldrig kommer göra det.

Vad skönt för dig!

Maria MAgdalena:
Jag tycker hela ditt senaste inlägg låter mkt positivt! Din kille verkar verkligen vilja leva med DIG och planerar familj med dig som mamma .

Ha det så bra på cocktailpartyt!

/Hanna

THANX

Jag ska nog satsa på den här datanörden jag har hemma.