vilsen och förvirrad

TACK för ditt långa svar, uppskattar det verkligen!!

Mindervärdighetskomplexet e nog mitt problem, så det e nåt jag måste jobba med. Men förutom det så trivs jag inte i hans familj för de har svårt att prata om nåt personligt (och det e viktigt för mig för att jag ska slappna av och trivas), de pratar gärna om annat som politik o.dyl i timmar.

Jag är inte olycklig men jag är inte lycklig heller i mitt förhållande. Det känns som att vi har varit bra för varandra under en livsperiod men att vi nu mest fortsätter ihop för att det e bekvämt och vi funkar bra ihop.

Älskar jag honom? Ibland kan jag säga det, ibland inte. Mitt liv och mina känslor går i vågor.

Det e svårt att bryta upp när det inte finns något märkbart HEMSKT att peka på.. Det e himla svårt och jag vet inte när/om jag ska ta upp det här med honom.

Han sa att han kanske vill gifta sig med mig. Så som jag har förstått det så vill han gifta sig någon gång i livet men om det är jag -det har han som sagt inte sagt ja till.

Men jag känner mig inte förtryckt om det skulle vara så. Jag vet att jag är en bra tjej och värd en fin kille. (tur att jag inte har mindervärdighetskänslor på det området iaf)

Vi kanske båda tvekar om vi e rätt för varandra livet ut?

Men han säger inte mycket. Om det pratas så e det jag som tar upp diskussionen.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar som jag känner mig tillfreds med på mina frågor jag har haft det senaste halvåret. En känsla av att jag gör rätt val. Men får man nånsin det?

Alla val kanske inte känns självklara, ibland måste man bara bestämma sig och följa det spåret. Uuugh, jobbigt å va vuxen!!

Tack! Det hjälper å höra andras erfarenheter och nej, det är inte lätt att välja när det gäller sånt här.

Nu går jag med mina tankar och vet inte när jag ska ta upp det för sambon. Det närmar sig jul och allt.

"sådan inre ro" = DET är precis vad jag vill känna!! Jag känner inte det nu när jag tänker på att ev gifta mig med honom!! Där slog du huvet på spiken!!

Jag e väl nästan halvvägs ifrån honom. Jag har också tänkt på Lisas låt och undrat om det börjar bli så för mig?

Gack! Det e ändå svårt. Men det e så sant som du säger, att man kan inte blunda för hjärtat och fortsätta i det gamla spåret. Bättre bryta upp nu än om 1 år, om man nu ska bryta upp.

Svårt svårt svårt

Jag är på väg bort
bort bort från dig.
Ser du det?
Allt som var vårt
blir snart ditt
och en del blir mitt.
Men det som var vi
är snart ett minne blott.
Jag vet inte vad du ser
för dina ögon tänker
men din mun är stängd.
Jag vet bara att jag gråter
och att min ring
känns tung att bära.
Var inte så dramatisk
kanske du tänker
men det är vad jag känner.
Du är fin
men det är nog inte vi
som ska vandra tillsammans
utan du kommer fatta
någon annans hand
och jag någon annans.

Tja, hur är det nu. Snurrigt värre men ändå bra.

Jag tog upp mina känslor för sambon (han fick läsa min dikt) för jag kunde inte vänta tills julhelgen var över, jag höll på å spricka av alla känslor!

Vi pratar och pratar och pratar och bestämmer oss för att ge vårt förhållande en chans till (eller jag bestämmer mig för det -han vill inte att det ska ta slut).

När dagarna går så börjar det kännas bättre och bättre. Jag börjar tro mer på oss igen.

Grejen e den att han sa att han har gått omkring och tänkt på sistone på barn, familj och mig. Jag blev så upprörd (och glad)!! Hur kan han gå omkring och tänka så utan å säga nåt???!!

Killar!!!

Jag tog upp det här för månader sen att jag började tveka om det verkligen var VI som skulle gifta oss. Han håller då med om att han åxå har tänkt mycket men säger inget mer.

Allt jag har tolkat honom är att han också har varit tveksam på om han vill gifta sig med MIG. Tja, det kommer jag nog aldrig fatta hur han tänkte och hur/var missförståndet började. ??

Det enda jag vet är att allt känns bra mellan oss nu och att jag inte längre känner att jag vill lämna honom.

Kärlek, relationer och killar.. Blir man nånsin klok på det???

THANX

Jag ska nog satsa på den här datanörden jag har hemma.