vilsen och förvirrad

Det du beskriver låter väldigt likt hur jag har haft det. Han är trygg, trogen, ekonomisk, skulle bli en bra pappa osv osv. Däremot var han inte (precis som din sambo) generös eller romantisk. Det är väl bara det här med familjen som inte stämmer. Jag trivdes bra med mina svärföräldrar.

Nå väl. Vi gifte oss tillslut. Efter att jag mer eller mindre tjatat mig till det. Då hade vi varit tillsammans i 11 år. Vi var gifta i 1 år...

Det jag försöker säga är att lita på dina instinkter. Önskar att jag gjorde det. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon "bättre" men ack vad jag bedrog mig.

Nu så här i efterhand så har jag förstått att våran tid egentligen var över redan efter drygt 5-6 år. Jag var oxå på väg att bryta upp då men ångrade mig för jag kände att jag skulle sakna honom något så fruktansvärt.

När jag hör Lisa Nilsson sjunga "Långsamt förväl" så ryser jag för det hade lika väl kunnat vara jag istället för M Scocco som skrivit den.

Nu har jag träffat mannen i mitt liv. Vi gifte oss i augusti i år. Den här gången hade jag inga funderingar what so ever! Allt känns helt underbart och jag känner en sådan inre ro. Jag är så glad att jag äntligen fick upp ögonen och lämnade min man. Visst är det synd att det blev som det blev men vad ska man säga. Alla förtjänar att vara lycklig även om det (som i mitt fall) kommer att såra andra på vägen.
Det jag ångrar är att det gick så långt som till otrohet för mig. Det rekomenderar jag inte.

Följ hjärtat inte hjärnan. Om du känner sann och stark kärlek så är det rätt.
Lycka till!

Kramkram