Jag har varit en skitstövel = otrogen

Ojojoj, tös, vet du vad du ger dig in på?

Minns den här maraton-otrohetstråden...

www.brollopstorget.se/Forum-1-13/m396785-1.html

Jag tänker inte heller bara vara dömande. Det är väldigt lätt att säga att man aldrig skulle vara otrogen, det gjorde jag också för ett halvår sedan, otrohet var något totalt otänkbart för mig och jag hade verkligen inga höga tankar om otrogna människor (tror tom att jag skällde på någon här inne lite grann
). Ändå trillade jag dit.
Idag är jag singel, flyttade till min egna lägenhet i början av december och lämnade min sambo och vår lilla katt. Vi hade då varit tillsammans i nästan fyra år.

Jag vet inte riktigt när det började bli sämre mellan min dåvarande sambo och mig. Han är en otroligt snäll person som alltid ansträngde sig till max för att ge mig bekräftelse och få mig att känna mig speciell och underbar. Någonstans på vägen tappade vi dock bort "det där" , vi blev mer som varandras bästa kompisar och för min del började det kännas konstigt att vara mer intim med honom.

Till slut var jag otrogen mot honom, med en kompis kompis. Det hade väl varit lite spänning mellan oss tidigare, åtminstone när vi varit ute tillsammans, men inget hade hänt tidigare. Jag är också en väldigt flörtig person, speciellt när jag har druckit litegrann.

Jag valde att berätta för min sambo. Han blev väldigt ledsen men ville ändå försöka att förlåta mig, eftersom han älskar mig så mycket. Jag kände dock att den grundläggande anledningen till att jag var otrogen, att det inte var bra mellan oss fanns kvar så vi bestämde oss för att separera. Under tiden, innan jag flyttade, trillade jag tyvärr dit en gång till, med samma person.

Skall ge dig några råd, men det gör jag i ett nytt inlägg, detta håller på att bli långt.

I mitt inlägg ovan låter det som att jag enbart refererar till vårt förhållande som den enda anledningen till att jag var otrogen. Så tror jag dock inte är fallet. Mycket har enbart att göra med personen som är otrogen. För min egen del har jag väl aldrig haft ett supersjälvfötroende när det gäller vissa delar, som det här med mitt utseende och killar och så (även om jag aldrig haft jättebekymmer på den fronten). Jag har helt enkelt alltid behövt mycket bekräftelse och så. När jag var yngre hade jag något struligt år med en massa oseriösa relationer med killar som egentligen bara villle ha mig för en sak. Så jag tror absolut att sådana aspekter kan vara viktiga också.

När det sedan gäller det här med att berätta håller jag inte med om att det alltid är det bästa. Har man gjort ett snedsteg, är fullständigt övertygad om att det aldrig kommer att hända igen och att han inte på något sätt kan få reda på otroheten är jag inte helt säker på att det alltid är det bästa. Ofta berättar man väl kanske för att döva sitt eget samvete också, det blir ju då på en annan människas bekostnad.

Slutligen: Tycker att du skall fundera över om något faktiskt ändrades av det faktum att du var otrogen. För egen del kände jag att jag inte för mig själv kunde garantera att det aldrig skulle hända igen, samma frustration som innan fanns kvar. Därför berättade jag och valde senare också att göra slut.

Lycka till!