att skydda sig själsligt

Tack för alla fina svar. Skönt att det finns någonstans att skriva om funderingar som dessa på.

Jag vet inte om jag kommer gråta mer över Honom nu... har verkligen pratat och pratat och gråtit och gråtit de senaste dagarna. Både med flera kompisar, syster och mamma. Plus tänkt mycket själv. Jag känner mig så fullständigt sliten och utbränd, det skulle vara omöjligt för mig att öppna mig för någon ny just nu. Och förmodligen skulle det inte alls ha varit särskilt lämpligt att ha blivit ihop med min senaste dejt och dragit igång hela karusellen med att träffa varandras vänner och familj, planera mer långsiktigt osv. Det skulle inte ha blivit en vettig relation med tanke på hur instabil jag tydligen är... så jag är ändå glad att han satte stopp och att han gjorde det på ett ärligt och bra sätt utan att det gått för lång tid. Jag är inte van att få den respekten av dejter, tyvärr.

Jag har funderat på hur mycket det är "normalt" att engagera sig i en dejt. Är det verkligen vettigt att låta ens humör helt bestämmas av om man får det där sms:et eller telefonsamtalet? Är man mogen att träffa någon om man bygger upp hela sin tillvaro kring det? Eller är det meningen att man inte ska tänka klart när det gäller förälskelser?

Jag var förälskad men kände samtidigt flera tvivel och att det var väldigt spänt och laddat mellan oss. Han kände ju bevisligen också tvivel och det kanske var klokt att inse att om man tvivlar efter en månads dejtande så är det inte helt rätt. Vad tycker ni? Hur lång tid ska man låta "urvalsprocessen" ta?

Nu ska jag sluta vräka ur mig frågor... tack för den här gången!

Eymdbest, tack för långt och intressant svar.

Jo, vi dejtade en månad - fast hade skrivit till varann på nätet över en månad innan. Och, ja, det blev väldigt intensivt. Vi sågs flera ggr i veckan från början till slutet... men det var inte jag som tog intiativet till att ses mest tyckte jag, och så hade inte han heller uppfattat det när jag pratade med honom om det efteråt. Även om jag har svårt att lite på folk så har jag ännu svårare för att tro att han bara var ute efter sex. Han hade nog inte engagerat sig så pass mkt om det bara var det han ville ha - han bjöd på trerätters middag hemma hos sig, köpte julklapp, brände av skivor till mig + satte ihop skivor med sin favoritmusik på och gav mig. Inte kan väl män vara så cyniska att de gör sånt bara för att få någon i säng??

Phu. Så har man då passat på (när man ändå rannsakar sig själv och sitt liv) att säga upp konakten med exet. Jag fick ett sms av honom på nyårsafton där han skrev ungefär "Gott nytt år, Sötis!" vilket gjorde mig väldigt irriterad. Vad har han för rätt att kalla mig sådant som han kallade mig när vi var ihop, utan att mena något? Jag sa det till honom, att det gjorde mig irriterad. Han sa "men du har alltid varit sötis för mig". Jag sa "Nej, det har jag inte, och om jag har varit det en gång så kunde du väl ha visat det när det var aktuellt och betydde någonting". Hans kommentar var ungefär "Ja, om du uppfattar det så så slutar jag med det. Varpå jag frågade: "Hur är det meningen att jag ska uppfatta det då?", och han sa att det betydde ju inget speciellt, han "bara skrev så".
Jag sa vidare att jag inte ser ngn anledning att vi har kvar ngn sorts ytlig kontakt när det enda vi delar är dåliga minnen.
Han: "Det låter på dig som att det var ett helvete i 2½ år men då skulle du väl inte varit ihop med mig så länge".
Jag: "Det var ett helvete från och till, och det är svårt att vara objektiv när man är mitt inne i något".
Han: "Du ska veta att du hjälpte till duktigt själv med att göra att det blev så"
Jag: "Vad gjorde jag då som var så hemskt?"
Han: "Ja precis" (Han menade förmodligen att jag inte kan erkänna att jag gjort ngt fel och att det är det som är problemet).
Jag: "Men om du säger så så får du väl förklara vad du menar"
Han: "Du, jag hinner inte prata mer nu, ha det så bra". Klick!

Jä**a fegis, han kan aldrig stå för vad han säger och jag blir så TRÖTT. Ut med honom ur mitt liv nu bara, phu.

F*n, vad löjligt av mig att må så här dåligt. Speciellt just nu när så många mist anhöriga; jag känner mig som en dålig människa som sitter här och deppar av "egoistiska" skäl. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Hur får man ny energi när man känner sig helt tömd känslomässigt?

Jo, du har rätt, tant Pernilla... likaväl som att livet kan förvandlas snabbt som attan på ett negativt sätt så kan det det på ett positivt sätt ju. Svårt att se bara när man har en grå dimma framför ögonen tyvärr. Men, som sagt, inte desto mindre sant för det.

Eftersom jag gillar att skriva listor över saker och ting så har jag nu spaltat upp några saker att tänka på när man dejtar (även om jag kommer hålla mig ifrån the love game ett tag nu...). Skulle vara roligt att få era synpunkter! Jag har grubblat på hur man kan göra dejting lättare och hur man kan försöka skydda sig från att bli sårad "i onödan":

- Om man träffat någon via nätet bör man nog se till att ses i verkligheten innan man haft kontakt länge och byggt upp orealistiska förväntningar på varandra.

-De första gångerna kan det vara bra att ses ute, oavsett om man "litar" på personen ifråga eller ej. Det blir mindre laddat då och man behöver inte förknippa sitt eget hem med någon som det kanske slutar "illa med" dvs. någon som man blir olyckligt kär i.

- Det kan vara bra att låta det gå lite tid mellan de första dejterna, även om man VILL ses snart igen. Då kan det inte gå hur fort fram som helst utan att man hinner känna efter.

- Av egen erfarenhet tycker jag att man ska dejta en i taget, annars blir det lätt så att man "garderar" sig med en kille för att slippa känna sig ouppvaktad + att man jämför dem med varandra på ett dumt sätt trots att kanske ingen av dem egentligen passar en.

- Man ska inte anstränga sig för att vara extra "smart" och "trevlig" när man dejtar... lättare sagt än gjort, men att vara sig själv utan att spänna sig och försöka för mycket är ju det enda som funkar i längden.

- Man ska nog ta upp frågor som "Hur känns det här för dig?" och "Vad vill du ha ut av det här?" hyfsat fort. Dvs. inom tre veckor eller så kanske, eftesom det är rent omöjligt att läsa av folks signaler och dra konkreta slutsatser av dem utan att fråga rakt ut. Kanske kan man inte alltid veta om man vill bli ihop efter tre veckor, men man borde väl i alla fall veta om man verkligen vill fortsätta dejta eller inte. Och vet man inte det så är man nog inte så intresserad.

Vad tycker ni?