att skydda sig själsligt

Det låter bra att du vill varva ner och reflektera över ditt liv i stället för att rusa vidare mot nya dejter och sätt att få bekräftelse. Jag tror inte att du kommer att kunna ha ett förhållande innan du kommit till rätta med dig själv och dina "issues"; varför behöver du så mycket bekräftelse, varför dras vissa män till dig, varför är du så lättpåverkad att du till och med kan dela samma uppfattning som en som psykar dig osv. Har du sökt samtalshjälp av något slag? Att rota i sig själv tror i alla fall jag är bästa sättet att förstå sin egen person och komma till insikt. När man är mitt i smeten och kanske saknar självdistans till de egna problemen och personen kan det vara bra med en objektiv person som hjälper en i detta. Använd inte andra människor (män)för att må bättre och stärka dig själv, om du inte är stark och välmående kommer du inte heller att fatta beslut som stärker och är positiva heller. Och har du en stark grund att stå på klarar du ju också motgångar bättre. Det du skriver om sex är nog bra och jag skulle vilja påpeka att vara verkligt intima med varandra inte behöver handla om sex utan om att faktiskt våga botta sig för varandra själsligt, inte att klä av sig kläderna. När man vågar visa sig själv som man är med fel och brister är man intima med varandra. Att ha sex innan man känner sig trygga tillsammans kan kräva mer än det ger. Lycka till med ditt liv Alexa44! Hoppas du får ett harmoniskt och balanserat samt lyckligt 2005. //G

Min spontana reaktion är väl att du ska sätta dig ner och börja fundera på VARFÖR du vill dejta...

Vill du bli bekräftad enbart? vill du dejta för att få sex? Vill du ha en partner för livet? Vill du bara ha lite sällskap?

Bestäm dig för ETT alternativ och håll dig till det sen.

Jag själv har fallit i den fällan att redan efter två-tre dejter nästan sneglat på ringar o bett killen i princip flytta in till mig..
Vilket förstås inneburit att killen har brutit upp och jag har känt mig ratad o besviken... jag duger bara till sex har reaktionen blivit...

Vilket förstås är helt fel! En del av killarna har nu i efterhand berättat att de visst hade velat utveckla förhållandet men att de kände sig lite som en SAK, ett TING o inte en person med känslor... Jag ville ju bara ha hem dem innanför dörren o uppvisa ett normalt förhållande.. sen VEM det var ... ja det var inte viktigt..

Jag blev förskräckt när jag hörde de berätta... för så hade ju inte jag alls tänkt det... men undermedvetet var det kanske så...

Så jag slutade dejta och började istället fundera på vad jag faktiskt ville ha..

Om jag vill ha kravlös dejtning med sex ibland o nån middag ibland utan känslor... ja då ska jag ju givetvis inte kräva att han ska köpa en tandborste hem till mig o lägga kalsonger i byrån... för då visar ju jag att jag vill ha mer än bara dejt..

så rådet till dig blir ju att ta det lugnt ett tag med dejtandet o hitta dig själv igen.. Ersätt dejtandet med nån vettig sysselsättning ett litet tag.. kanske träna eller börja med nån hobby, träffa tjejkompsiarna istället?

Under tiden försöker du ta reda på vad du vill ha utav ditt dejtande..

Lycka till!

Lär dig först att ÄLSKA dig själv sen kommer resten av sig själv. För märker en människa att man älskar sig själv och inte tillåter sig göras illa då vågar nog inte han/hon men det kan finnas galningar oxå men dom hoppas jag att du märker på en gång Lycka tilll!

Tja, vad är att älska sig själv egentligen? Jag är nog i grunden rätt stabil och "grundad" i mig själv. Men jag lovar att nu igen vara ute på dejting-marknaden...efter 16 års sambo liv är nog det svåraste jag gjort och då säger jag det utan att dramatisera för mycket. Och det kan lätt få dig att svikta i både självförtroende och självkänsla.

Man ska konkurrera på en marknad som högst värderar skönhet, ungdom och ytlighet. Man ska helt plötsligt se sig som sexuell varelse tillgänglig för någon annan än den man är van att ha vid sin sida. Man ska vara sexuell, sensuell och i största allmänhet duglig på att göra sig attraktiv och intressant. Det kräver sin kvinna kan jag tala om.

Att ha is i magen och inte bli för glad om man träffar någon man blir intresserad av, man ska vara balanserad och inte verka "svulten" eller klängig. Listan kan göras hur lång som helst på vad man får och inte får göra på dejter...men i grunden är det inte lätt, för båda parter har preferenser, erfarenheter och en längtan efter "någon".

Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med mitt inlägg. Jo, att jag vill tacka Alexa44 för att du delar med dig av din oro och erfarenhet. Jag känner igen mig och vet hur knepigt det är med dejtandet. Och jag håller med. Detta är ett så fint forum att få bra kommentarer på så jag är jätte glad att du ställde din fråga. Du ska veta den behöver jag också ha svar och hjälp med!

Jag vill också tacka både Alexa44 som ställde frågan och alla ni som svarat...

Ni som svarat att man måste börja med att älska sig själv, vara nöjd i sig själv, ställa frågan varför man vill ha bekräftelse av mäns osv. har så rätt, så rätt. MEN att uppmana att ställa dessa frågor och även att ställa dessa frågor är något som är så mycket lättare "i teorin" när man inte är i den situationen utan är "trygg i ett förhållande", än när man väl står där singel igen efter det man kanske trodde var den stora kärleken.... Så har det iallafall varit för mig.

Ibland upplever jag det som att "man måste visa hela världen att man minsann är jättenöjd och lycklig som singel och klarar sig hur bra som helst som ensamstående" innan man "förtjänar" att träffa nån igen. Att det inte är okej att INTE vilja vara ensam, utan träffa någon att dela livet med.

Intressant dock att av samtliga som svarat få lite olika vinklar på det hela! Speciellt det du berättade Nyfiken Gul om killar som velat utveckla förhållandet mer, men blivit lite skrämda och de p g a att DE känts sig lite som objekt... Intressant tanke.

Lycka till er alla! //ami

Tack för alla fina svar. Skönt att det finns någonstans att skriva om funderingar som dessa på.

Jag vet inte om jag kommer gråta mer över Honom nu... har verkligen pratat och pratat och gråtit och gråtit de senaste dagarna. Både med flera kompisar, syster och mamma. Plus tänkt mycket själv. Jag känner mig så fullständigt sliten och utbränd, det skulle vara omöjligt för mig att öppna mig för någon ny just nu. Och förmodligen skulle det inte alls ha varit särskilt lämpligt att ha blivit ihop med min senaste dejt och dragit igång hela karusellen med att träffa varandras vänner och familj, planera mer långsiktigt osv. Det skulle inte ha blivit en vettig relation med tanke på hur instabil jag tydligen är... så jag är ändå glad att han satte stopp och att han gjorde det på ett ärligt och bra sätt utan att det gått för lång tid. Jag är inte van att få den respekten av dejter, tyvärr.

Jag har funderat på hur mycket det är "normalt" att engagera sig i en dejt. Är det verkligen vettigt att låta ens humör helt bestämmas av om man får det där sms:et eller telefonsamtalet? Är man mogen att träffa någon om man bygger upp hela sin tillvaro kring det? Eller är det meningen att man inte ska tänka klart när det gäller förälskelser?

Jag var förälskad men kände samtidigt flera tvivel och att det var väldigt spänt och laddat mellan oss. Han kände ju bevisligen också tvivel och det kanske var klokt att inse att om man tvivlar efter en månads dejtande så är det inte helt rätt. Vad tycker ni? Hur lång tid ska man låta "urvalsprocessen" ta?

Nu ska jag sluta vräka ur mig frågor... tack för den här gången!

Hmmmm....har jag fattat det rätt om du träffat en kille, dejtat honom ett par gånger under en månad och sedan vill han inte mer??

Låter väldigt intensivt i mina öron.Klart att det faktiskt kan handla om passion från din sida och det har skrämt iväg honom??? Eller så var han osäker på vad han kände och ville ta det lite långsammare? För huvud taget är jag trött på killar som är rädda för att binda sig, inte vet vad dom vill och i allmänhet bara verkar "dejta" omkring för att få sig ett ligg. Är det en sån karl du råkat ut för??

Jag tycker normalt att om man dejtar så ska det finnas ett "visst engagemang"! Annars kan man ju låta bli. Men om en kille börjar "förhöra" mig på första dejten så brukar jag stillsamt fråga om jag sitter på förhör hos åklagaren? Jag menar att lära känna varandra tar td och hur mycket får man egentligen reda på genom frågor vid första tillfället?n Nej, det handlar väl snarare att träffas som människa och känna efter om det här är något man vill utveckla?

Och du är jag kär så visst betyder det där sms:et eller telefonsamtalet jätte mycket! Men då måste jag hunnit bli intresserad. Annars ser jag det mest som om man bygger upp en kontakt och då får man nog inte ha för stora förväntningar i början.

Och ja no 2 man är mogen även fastän man blir kär. Men man får nog bestämma sig för att ha lite kontroll över sina känslor även hur det än bultar innanför blusen.

Och ja no 3 man känner tvivel och det är normalt. Den människa som säger till mig att de aldrig tvivlade utan bestämde sig vid första ögonskatet....tja det är väl bara gratulera om dom får det att fungera, men det är nog väldigt vanligt att vara lite fundersam och tvivlande i början av en relation.

Bra fråga! Hur länge ska man hålla på att vela och fundera??Jag tog mig en rejäl paus förra året och gick på kurser och fokuserade på annat än dejtande och män. Men ändå så var det en liten man som lockade ut mig på tre dejter. Jag höll mig strikt och på avstånd eftersom jag är mycket tveksam pga. åldersskillnad. Och vet du vad?? Nu sitter jag här och är super svartsjuk och undrar hur många andra tjejer som han dejtade förra året. Hade jag varit klok hade jag visat mitt intresse och själv kanske föreslagit att vi skulle träffas. Nu känner jag mig sårad för att han inte uppvaktat mig mer och undrar varför han inte gjort starkare framstötar fastän jag själv varit den som stött bort honom.

Så du jag blir inte klok hur man än gör har man ändan bak. Känner du att du snabbt vill ha en relation säg det till killen så han fattar galoppen. Vill han ta det lite lugnare får han väl säga till? Men säger han nej, kanske du ska gå vidare och inte fundera så mycket på saken.

Pust, känns skönt att skriva av mig till dig. Bli inte galen för att det blir långt, men rena rama terapin för mig. Hoppas det går att få lite ut av det för din del också!

God fortsättning på det nya året!!

Eymdbest, tack för långt och intressant svar.

Jo, vi dejtade en månad - fast hade skrivit till varann på nätet över en månad innan. Och, ja, det blev väldigt intensivt. Vi sågs flera ggr i veckan från början till slutet... men det var inte jag som tog intiativet till att ses mest tyckte jag, och så hade inte han heller uppfattat det när jag pratade med honom om det efteråt. Även om jag har svårt att lite på folk så har jag ännu svårare för att tro att han bara var ute efter sex. Han hade nog inte engagerat sig så pass mkt om det bara var det han ville ha - han bjöd på trerätters middag hemma hos sig, köpte julklapp, brände av skivor till mig + satte ihop skivor med sin favoritmusik på och gav mig. Inte kan väl män vara så cyniska att de gör sånt bara för att få någon i säng??

Phu. Så har man då passat på (när man ändå rannsakar sig själv och sitt liv) att säga upp konakten med exet. Jag fick ett sms av honom på nyårsafton där han skrev ungefär "Gott nytt år, Sötis!" vilket gjorde mig väldigt irriterad. Vad har han för rätt att kalla mig sådant som han kallade mig när vi var ihop, utan att mena något? Jag sa det till honom, att det gjorde mig irriterad. Han sa "men du har alltid varit sötis för mig". Jag sa "Nej, det har jag inte, och om jag har varit det en gång så kunde du väl ha visat det när det var aktuellt och betydde någonting". Hans kommentar var ungefär "Ja, om du uppfattar det så så slutar jag med det. Varpå jag frågade: "Hur är det meningen att jag ska uppfatta det då?", och han sa att det betydde ju inget speciellt, han "bara skrev så".
Jag sa vidare att jag inte ser ngn anledning att vi har kvar ngn sorts ytlig kontakt när det enda vi delar är dåliga minnen.
Han: "Det låter på dig som att det var ett helvete i 2½ år men då skulle du väl inte varit ihop med mig så länge".
Jag: "Det var ett helvete från och till, och det är svårt att vara objektiv när man är mitt inne i något".
Han: "Du ska veta att du hjälpte till duktigt själv med att göra att det blev så"
Jag: "Vad gjorde jag då som var så hemskt?"
Han: "Ja precis" (Han menade förmodligen att jag inte kan erkänna att jag gjort ngt fel och att det är det som är problemet).
Jag: "Men om du säger så så får du väl förklara vad du menar"
Han: "Du, jag hinner inte prata mer nu, ha det så bra". Klick!

Jä**a fegis, han kan aldrig stå för vad han säger och jag blir så TRÖTT. Ut med honom ur mitt liv nu bara, phu.

F*n, vad löjligt av mig att må så här dåligt. Speciellt just nu när så många mist anhöriga; jag känner mig som en dålig människa som sitter här och deppar av "egoistiska" skäl. Men jag vet inte hur jag ska komma ur det. Hur får man ny energi när man känner sig helt tömd känslomässigt?

Jag har ögnat igenom alla inlägg och jag kan nog ha missat nån detalj, men jag ger mig in i "smeten" ändå...

Under några år dejtade jag mycket och hade en "on-off"-relation med en man, där det aldrig ledde till något mer än ganska trevlig samvaro... Sen träffade jag en man som verkade så bra. Men det blev ingen riktig amour i det förhållandet, fast jag tyckte att han var bra och vi kunde prata om massor och vi gjorde upp framtidsplaner tillsammans... Vi tog paus och då kommer min man in i mitt liv, helt oförhappandes och det tar till och med ett tag innan jag fattar att han är "rätt"... Nu är vi gifta och allt sånt, och det på mindre än två år...! Så livet kan växla snabbt, från förtvivlan till glädje...!

Kontentan av detta är att man måste fortsätta framåt även om man får törnar och krossat hjärta. Det finns ingen annan väg än framåt... Och som de andra har sagt så måste man tycka om sig själv, i alla fall så pass mycket att man vet sitt eget värde och vet att ingen har rätt att nervärdera och trampa på en. Kanske behöver man inte älska sig själv - inte alla dagar åtminstone! Men man ska alltid tänka på att man är värd att vara lycklig, och att man på det sättet också kan ge glädje och lycka till andra.

Törnar är en del av livet, men som med allt annat, så överlever vi dem också. Det är vi bra på, vi människor. Lycka till!

Mycket bra inlägg Tant Pernilla!
Tar mig friheten att även jag ta till mig av dina kloka och uppmuntrande ord. Framförallt det där om att livet kan vända/förändras rätt snabbt.. nästan från en dag till en annan..

kram ami

Jo, du har rätt, tant Pernilla... likaväl som att livet kan förvandlas snabbt som attan på ett negativt sätt så kan det det på ett positivt sätt ju. Svårt att se bara när man har en grå dimma framför ögonen tyvärr. Men, som sagt, inte desto mindre sant för det.

Eftersom jag gillar att skriva listor över saker och ting så har jag nu spaltat upp några saker att tänka på när man dejtar (även om jag kommer hålla mig ifrån the love game ett tag nu...). Skulle vara roligt att få era synpunkter! Jag har grubblat på hur man kan göra dejting lättare och hur man kan försöka skydda sig från att bli sårad "i onödan":

- Om man träffat någon via nätet bör man nog se till att ses i verkligheten innan man haft kontakt länge och byggt upp orealistiska förväntningar på varandra.

-De första gångerna kan det vara bra att ses ute, oavsett om man "litar" på personen ifråga eller ej. Det blir mindre laddat då och man behöver inte förknippa sitt eget hem med någon som det kanske slutar "illa med" dvs. någon som man blir olyckligt kär i.

- Det kan vara bra att låta det gå lite tid mellan de första dejterna, även om man VILL ses snart igen. Då kan det inte gå hur fort fram som helst utan att man hinner känna efter.

- Av egen erfarenhet tycker jag att man ska dejta en i taget, annars blir det lätt så att man "garderar" sig med en kille för att slippa känna sig ouppvaktad + att man jämför dem med varandra på ett dumt sätt trots att kanske ingen av dem egentligen passar en.

- Man ska inte anstränga sig för att vara extra "smart" och "trevlig" när man dejtar... lättare sagt än gjort, men att vara sig själv utan att spänna sig och försöka för mycket är ju det enda som funkar i längden.

- Man ska nog ta upp frågor som "Hur känns det här för dig?" och "Vad vill du ha ut av det här?" hyfsat fort. Dvs. inom tre veckor eller så kanske, eftesom det är rent omöjligt att läsa av folks signaler och dra konkreta slutsatser av dem utan att fråga rakt ut. Kanske kan man inte alltid veta om man vill bli ihop efter tre veckor, men man borde väl i alla fall veta om man verkligen vill fortsätta dejta eller inte. Och vet man inte det så är man nog inte så intresserad.

Vad tycker ni?

Alexa44: En sak till: Det är aldrig löjligt att må dåligt, oavsett vad som hänt i världen runt omkring. De sakerna berör inte dig direkt, det gör däremot ditt eget liv.

Jag har inget annat tips att ge dig än att härda ut. Eller som nån sa: Det är bara att bryta ihop och gå vidare...!

Det blir bättre. Det blir det alltid. Det tar bara lite olika lång tid.

Jag tror inte på spel - att vara "kall" eller alls lägga sig till med fasoner som inte är en själv - är man för klänging och tom tycker det själv undrar jag om man kanske först bör "lära sig trivas med sig själv"?

En trygg människa som trivs med sig själv är det vackraste som finns....

Hej igen Alexa44

Eftersom jag också just börjat va ute så smått i dejting-svängen efter separation, läste jag igenom dina punkter som en liten "check-lista" över min egen aktuella dejt. ;)

Tycker det var jättebra punkter. De första två punkterna är inte så aktuella för mig eftersom vi jobbar på samma ställe och redan "träffats" förut. Men det här med att låta det ta tid mellan dejterna har jag verkligen försökt anamma den här gången. Att inte va så himmelens otålig som jag brukar vara! Jag försöker också vara mig själv - vilket även det har underlättats genom att vi "träffats" i vardan genom jobbet. Jag är också i allmänhet väldigt rättfram i mina funderingar kring var man står/vad man vill osv - ibland tyvärr FÖR rättfram (ej bra i kombination med min otålighet) = LITE VARNING FÖR DET

Något jag skulle vilja lägga till för egen del är att
- ta varje dejt-tillfälle som det kommer ungefär.
Alltså inte skynda iväg i tanken huruvida vi passar ihop i långa loppet (nästan giftermål, barn o hela köret) osv, även om det bara är i tanken. Att ta det som det kommer helt enkelt och njuta av det/fortsätta dejta så länge det ger mig något och känns bra. Och kanske börja fundera över att bryta om det tenderar att istället mer stjäla energi och ge huvudbry.

MIN dejt (den andra efter separationen, men egentligen den första som JAG är intresserad av) har jag i ärlighetens namn svårt att se att jag passar ihop med i långa loppet. Vi är - till de yttre omständigheterna - rätt olika, kanske har det dock mer med mina fördomar att göra.. Men däremot klickar vi så underligt bra kommunikationsmässigt (snack/sms/chat)och jag kan bara inte låta bli att tänka på honom... och fantisera om att både det ena och det andra med honom ;)
Men vi får se om det blir något. Och vad det blir isåfall.

Bra punkter iallafall. Ta det lugnt och slicka dina sår Alexa44. Men han finns därute nånstans och väntar på dig tjejen, han som verkligen är värdig dig - I´m sure.

kram ami

kan lägga till några punkter som jag tycker kan vara relevant...

- En dejt är alltid bara en dejt....
Bara för att man dejtar betyder det inte att man har ett förhållande... ta det alltså inte så hårt om han inte ringer o säger godnatt eller skickar ett godmorgon-sms...

- Ha inte så höga förväntningar...
Det tar tid att lära känna varandra.. så bli inte lessen o deppig för att du inte blir presenterad för familjen redan första veckan..det betyder inte alls att han inte vill ta det seriöst...

- Låt det ta tid!!
10 dejter är inget förhållande.... även om det gått ett halvår...

Bra listor tycker jag, kan lagga till en sak som en klok kvinna sade till mig en gang:

- tolka inte in alltfor mycket i det han sager/inte sager/ gor/ inte gor. Att forsoka forsta en annan manniskas handlingar ar jattesvart, speciellt nar man inte kanner varandra val, och da blir det latt att man tolkar in det man sjalv vill tro pa och da kan det bli jattefel.

Hon hade som exempel om en kille bjuder pa en fika och sager "vi kan val horas nan gang".
Jag har en tendens att forsoka tolka *allting*: "varfor erbjod han sig att betala for mitt kaffe? Betyder det att han ar intresserad? Varfor ville han inte ha en bulle? Betyder det att han ser ner pa mig om jag tar en bulle? Varfor sade han "nan gang"? Ar han egentligen inte alls intresserad men for artig for att saga det ratt ut? Vad menar han med "vi kan val horas? Vantar han pa att jag ska ringa eller kommer han att ringa? Tycker han att jag ar for 'keen' om jag ringer honom da?"

Och sa vidare i all oandlighet, tills man har tolkat in det man egentligen tror om sig sjalv innerst inne i det som hande: han ar nog inte intresserad, han var nog bara ute efter s*x... Men ibland kan en fika faktiskt bara handla om en fika. Varken mer eller mindre.

Bra poäng Leone!

Som kvinna är det oerhört lätt att börja tolka o missförstå saker...

Jag träffade min man på nätet. Jag hade en sida på Spraydate och jag deklarerade klart att det jag hade som mål var ett livslångt förhållande. Men det betyder ju inte att jag varje gång jag dejtade en kille såg honom direkt som "mannen i mitt liv".

Jag tror att det är det där man måste skilja på. Bara för att man har ett mål behöver det inte betyda att alla vägar leder till målet - i alla fall inte raka vägen!

Jag tycker att "checklistan" verkade bra, men jag tror inte att du ska följa den slaviskt utan ha den mer som en "teori" för dejtning. I praktiken kan det komma att se helt annorlunda ut, utan att det för den skulle är fel.

Det som jag dock tycker att du alltid ska ha som "rättesnöre" är ärlighet; både mot dig själv och mot andra. Det betyder inte att man måste häva ur sig precis allt man tycker och tänker, men allt man faktiskt säger bör vara sant och riktigt. Och att vara ärlig mot sig själv är väldigt, väldigt viktigt.

En annan sak som jag har som grundidé är att alla är värda en andra chans. Det är dumt att avfärda någon efter en dejt, när båda kanske var nervösa och prilliga och inte kom till sin fulla rätt. (Nu ska jag också erkänna att jag inte alltid följde detta, några som kändes helt fel valde jag att inte träffa igen.) Det var faktiskt först på tredje dejten som jag fick upp ögonen för att min man var en pärla!